uppdatering av snusläget
Jag har av någon okänd anledning börjat drömma halvlustiga saker. För ett tag sedan drömde jag att jag tog en snus på fyllan. Jag hade uppriktig ångest när jag kallsvettig vaknade. Jag var tvungen att ligga kvar och analysera drömmen för att vara säker på att det inte var på riktigt. (Hade man velat hade man kunnat påstå att detta var någon form av snushallucination från mitt omedvetna, men det vore att tillskriva snuset egenskaper det inte har, vilket jag inte får gör för min bok, som jag slaviskt följer.)
Jag har nu varit snusfri i 1 månad och 4 dagar. Måste säga att jag var tvungen att kolla i min kalender två gånger för att det verkligen skulle gå in. Det känns som en evighet sen jag slutade och då menar jag inte i negativ bemärkelse. Jag tänker helt enkelt inte på det faktum att jag inte får snusa längre och därigenom mister snuset sin betydelse.
I början tänkte jag att jag skulle lägga undan 50 kr var tredje dag för det var ungefär så mycket som mitt snusande kostade mig när jag slutade. Men det gick givetvis inte att hålla, då jag dels glömde bort det hela tiden och dels för att man alltmer sällan springer runt med en 50-lapp i byxfickan i vårat kontantlösa samhälle.
Även om det har gått bra så vet jag att det räcker med endast en liten snus, i smyg bakom ett hörn någonstans, för att jag åter ska väcka nikotinmonstret som slumrar så sött i mitt omedvetna. Men ska jag vara ärlig så känner jag inget tryckande behov av att utföra denna synd, så det är knappast aktuellt.
Jag har nu varit snusfri i 1 månad och 4 dagar. Måste säga att jag var tvungen att kolla i min kalender två gånger för att det verkligen skulle gå in. Det känns som en evighet sen jag slutade och då menar jag inte i negativ bemärkelse. Jag tänker helt enkelt inte på det faktum att jag inte får snusa längre och därigenom mister snuset sin betydelse.
I början tänkte jag att jag skulle lägga undan 50 kr var tredje dag för det var ungefär så mycket som mitt snusande kostade mig när jag slutade. Men det gick givetvis inte att hålla, då jag dels glömde bort det hela tiden och dels för att man alltmer sällan springer runt med en 50-lapp i byxfickan i vårat kontantlösa samhälle.
Även om det har gått bra så vet jag att det räcker med endast en liten snus, i smyg bakom ett hörn någonstans, för att jag åter ska väcka nikotinmonstret som slumrar så sött i mitt omedvetna. Men ska jag vara ärlig så känner jag inget tryckande behov av att utföra denna synd, så det är knappast aktuellt.
nikotinmonster och avkoppling
Nu har dimman börjat lätta och jag börjar så sakterliga bli människa igen. Det var kanske lite överdrivet uttryckt. Visst har jag haft huvudvärk och varit en ganska ynklig människa till och från de senaste dagarna. Men det har faktistk gått bättre än väntat och det har redan hunnit gå 4 dagar nu!
Jag har insett (intalat mig själv, rättare sagt) att det inte är jag som vill ha snuset, det är det lilla nikotinmonstret som skriker efter sitt gift. Han slår hej vilt runt omkring sig i frusteration över att inte få sin tillfredställelse. Jag vrider sakta men säkert om kniven i honom och snart har han förblödigt.
Man börjar reflektera en hel del över sitt snusande när man slutar. Jag har bland annat funderat över hur avkopplande det egentligen är med snus. Hur avkopplad är man om man råkar glömma snuset någonstans? Av egen erfarenhet vet jag att abstinensen blir som värst när man vet att man inte får sin snus på ett tag. Jag har otaliga gånger vaknat bakfull som ett ägg en söndagsmorgon och upptäckt att min dosa är tom! Inte somnar Henrik om då, nej han tar löpet bort till pressbyrån som om det gällde livet. Inte förrän han får känna gift-påsen fräta under hans överläpp kan han komma till ro igen. Är inte det en stress i sig själv egentligen?
Samhället är inte snällt mot de stackars nikotinmissbrukarna (notera att jag skriver "de" och inte "oss"). Rökförbud överallt och nu ska inte ens fångarna på våra svenska fängelser få ta en cigg i lugn och ro. Inom vissa yrken kommer inte ens snusaren undan. På våra sjukhus ska det snart bli totalt tobaksfritt. De flesta skolor har en tobakpolicy som förbjuder elever, såväl som lärare, att bruka tobak under lektionstid. Jag vet själv hur jobbigt det är att veta om att man inte kommer att få snusa på en timme. Efter lektionen springer man ut till lärarrummet och tar sitt gift. Men kopplar man då verkligen av, eller tillfredsställer man bara sitt nikotinmonster? Är det då en stress som man själv skapat? Kan inte en tobaksfri lärare koppla av mellan lektionerna? Allan Carr beskriver denna illusion av njutning som att en rökare slår sitt huvud upprepade gånger i väggen när denne inte röker, bara för att det är skönt att ibland sluta slå huvudet i väggen.
Jag har insett (intalat mig själv, rättare sagt) att det inte är jag som vill ha snuset, det är det lilla nikotinmonstret som skriker efter sitt gift. Han slår hej vilt runt omkring sig i frusteration över att inte få sin tillfredställelse. Jag vrider sakta men säkert om kniven i honom och snart har han förblödigt.
Man börjar reflektera en hel del över sitt snusande när man slutar. Jag har bland annat funderat över hur avkopplande det egentligen är med snus. Hur avkopplad är man om man råkar glömma snuset någonstans? Av egen erfarenhet vet jag att abstinensen blir som värst när man vet att man inte får sin snus på ett tag. Jag har otaliga gånger vaknat bakfull som ett ägg en söndagsmorgon och upptäckt att min dosa är tom! Inte somnar Henrik om då, nej han tar löpet bort till pressbyrån som om det gällde livet. Inte förrän han får känna gift-påsen fräta under hans överläpp kan han komma till ro igen. Är inte det en stress i sig själv egentligen?
Samhället är inte snällt mot de stackars nikotinmissbrukarna (notera att jag skriver "de" och inte "oss"). Rökförbud överallt och nu ska inte ens fångarna på våra svenska fängelser få ta en cigg i lugn och ro. Inom vissa yrken kommer inte ens snusaren undan. På våra sjukhus ska det snart bli totalt tobaksfritt. De flesta skolor har en tobakpolicy som förbjuder elever, såväl som lärare, att bruka tobak under lektionstid. Jag vet själv hur jobbigt det är att veta om att man inte kommer att få snusa på en timme. Efter lektionen springer man ut till lärarrummet och tar sitt gift. Men kopplar man då verkligen av, eller tillfredsställer man bara sitt nikotinmonster? Är det då en stress som man själv skapat? Kan inte en tobaksfri lärare koppla av mellan lektionerna? Allan Carr beskriver denna illusion av njutning som att en rökare slår sitt huvud upprepade gånger i väggen när denne inte röker, bara för att det är skönt att ibland sluta slå huvudet i väggen.
Det är alltså såhär som nikotinmonstret ser ut (notera att han ser ganska rädd ut)!
en oväntad vändning
Min sluta-snusa-ångerst har gjort en helomvändning. Flera personer har rekommenderat mig att läsa Allan Carrs bok "änligen icke-rökare" och efter att ha gjort detta ser jag fram emot att slippa nikotinslaveriet.
Boken tar kål på de vanliga myterna om rökning (och indirekt snusning) som man ofta målar upp för sig själv. "Tycker jag verkligen att snus smakar gott?" osv. Bokens grundtanke är att det som gör att så många misslyckas med att sluta röka (snusa) är rädlsan över att man missar eller förlorar någonting, när man egentligen har allt att vinna. Jag tänker inte ge mig in i någon vidare djupgående analys av boken här, då jag inte har hunnit smälta den riktigt ännu. Det räcker med att säga att den vände upp-och-ner på alla mina föreställningar om snusning.
Är det någon som vill veta mer så lånar jag gladerligen ut den.
Från ångerst till förväntan på mindre än ett dygn, det kallar jag för en oväntad vändning
Boken tar kål på de vanliga myterna om rökning (och indirekt snusning) som man ofta målar upp för sig själv. "Tycker jag verkligen att snus smakar gott?" osv. Bokens grundtanke är att det som gör att så många misslyckas med att sluta röka (snusa) är rädlsan över att man missar eller förlorar någonting, när man egentligen har allt att vinna. Jag tänker inte ge mig in i någon vidare djupgående analys av boken här, då jag inte har hunnit smälta den riktigt ännu. Det räcker med att säga att den vände upp-och-ner på alla mina föreställningar om snusning.
Är det någon som vill veta mer så lånar jag gladerligen ut den.
Från ångerst till förväntan på mindre än ett dygn, det kallar jag för en oväntad vändning
nedräkning
Nu har snusångersten börjat komma krypande på mig... Jag har bara 5 dagar kvar som snusare...
Det är lätt hänt att man i den situation som jag nu befinner mig i börjar glorifiera snuset. Jag tar en snus för att koppla av, jag tar en snus när jag har trevligt och jag tar en snus för att trösta mig själv. Den naturliga frågan blir då ifall jag kommer att uppskatta dessa situationer lika mycket utan snus. Kommer jag att ha en känsla av att det är något som fattas?
Nej, jag ska inte sänka mig till denne självömkans nivå (inte ännu ivf). Det är jag mot beroendet. Det är inte jag som intalar mig att snuset är min vän, det är drogen själv. Jag behöver inte snusets vänskap, det är den som behöver mig. "I don´t like the drugs, but the drugs like me" som en viss Marilyn Manson har sagt (han syftade förmodligen på något tyngre droger dock).
Oavsett hur mycket herr General viskar till mig ska jag inte falla för hans lockelser. Han är ondskan i dess renaste form och vill bara utnyttja min svaghet.
Det är lätt hänt att man i den situation som jag nu befinner mig i börjar glorifiera snuset. Jag tar en snus för att koppla av, jag tar en snus när jag har trevligt och jag tar en snus för att trösta mig själv. Den naturliga frågan blir då ifall jag kommer att uppskatta dessa situationer lika mycket utan snus. Kommer jag att ha en känsla av att det är något som fattas?
Nej, jag ska inte sänka mig till denne självömkans nivå (inte ännu ivf). Det är jag mot beroendet. Det är inte jag som intalar mig att snuset är min vän, det är drogen själv. Jag behöver inte snusets vänskap, det är den som behöver mig. "I don´t like the drugs, but the drugs like me" som en viss Marilyn Manson har sagt (han syftade förmodligen på något tyngre droger dock).
Oavsett hur mycket herr General viskar till mig ska jag inte falla för hans lockelser. Han är ondskan i dess renaste form och vill bara utnyttja min svaghet.
Datum bestämt!
Den 1/1 2008 kommer bli känd som världens genom tiderna längsta dag. Det är dagen då Henrik ska sluta snusa (jag känner mig lite som Muhammed Ali när jag pratar om mig själv i tredje person). Jag vet att det är en idiotisk dag att sluta snusa av många skäl. Med tanke på alla nyårslöften så talar statistiken emot mig. Om någon mot all förmodan skulle ertappa mig snusandes efter den 31/12 får ni lov att bitchlappa mig, om jag blir sur kan ni referera till det här inlägget.
Jag har börjat gå Stina på nerverna. Hon går runt i lägenheten med sina (egentligen mina, men men) mp3-lurar i öronen o vreser så fort jag tilltalar henne. Jag tror att hon inte är riktigt nöjd med hur hussysslorna har fördelats de senaste dagarna.. Men nu är hälsoarbetet färdigskrivet så jag får se till att kompensera henne. Nu är det ju trots allt nästan 10 dagar innan nästa gäng med uppgifter ska in...
Upprörande!
Nu är jag synnerligen upprörd! Efter att ha läst DN:s artikel "snuspriserna smyghöjs" (läs här) har det allt mer gått upp för mig att alla egentligen försöker blåsa mig, en stackars missbrukare, på min surt förvärvade CSN-pengar. Att vi snusare ska fylla hål i regeringens budget kan man alltid diskutera och att Swedish Match inte är det mest moraliska företaget är sedan länge kännt, men någonstans så måste det finnas någon som tycker att det är omoraliskt att utnyttja människor i beroendeställning.
Jag har bestämt mig. Det kommer gå långt ifrån smärtfritt och jag kommer förmodligen att ångra mig 1000 ggr de första veckorna, men jag ska lägga ner snuset.
Jag har bestämt mig. Det kommer gå långt ifrån smärtfritt och jag kommer förmodligen att ångra mig 1000 ggr de första veckorna, men jag ska lägga ner snuset.
