blindtarmen

Jag är som bekant inte så mycket för att är göra utförliga rapporter om mina vardagliga aktiviteter, även om jag i viss mån frångår den principen i och med det här inlägget. För den som inte deltog i tisdagens julfirande följer här en snabb genomgång av förutsättningarna. Eftersom vi börjar närma oss slutet av idrottsinriktningen och många därefter går skilda vägar tyckte killarna i klassen att detta borde firas med en hejdundrande avslutningsfest. Med tanke på årstiden föll sig jultemat väldigt naturligt och därav tog vi detta som utgångspunkt i planeringen.

Killarna gick med andra ord ihop och arrangerade ett julfirande för tjejerna, som inte gavs mer information än att de skulle vara tillgängliga den 9/12 05.00 till 10/12 05.00 samt en summa pengar som skulle överlämnas till ansvariga. Ett karaktäristiskt drag hos tjejerna i vår klass är att de har ett omättat kontrollbehov och inte riktigt är bekväma med att inte veta vad som väntar dem. Var ska vi vara? Vad ska vi göra? Hur ska jag vara klädd? var frågor som vi bombarderades med och den ena gissningen var vildare än den andra. Jag tror mig kunna påstå att det inte var många av damerna som inte sov så värst bra under natten 8-9/12 (vilket inte heller undertecknad gjorde, men det berodde mest på scenskräck).

Vad är julen utan ett riktigt luciafirande, med glögg och lussebullar? Ingenting givetvis, och därför inleddes dagen, vid en brutalt tidig timme, med ett luciatåg som gick runt till tjejerna och sjöng in julen. Denna gosskörs spröda och vackra toner spred sig över campus ackompanjerade av den yrvakna publikens uppskattande bifall. Personer värda att nämnas för sina insatser i detta sammanhanget var lucian Claes som gav epitetet "white-trash-lucia" ett ansikte samt Martin H som sedermera blev utsedd till Campus sötaste pepparkaksgumma. Dagens vinnare måste ha blivit Peter som i egenskap av Kickis andre hälft fick vakna till gosskörens skönsång . Efter att ha betat av några julklassiker samt den diktläsning som seden bjuder, var det så dags för luciatåget att gå vidare och tjejerna gavs lokal och tid för nästa aktivitet.

Näst på tur var det julpyssel och fortstatt glöggdrickande (fast nu var det en aning starkare varor än på morgonkvisten) hemma hos mig på P G Vejdes väg. Brist på aktivitet var det då inte och jag är väldigt tacksam för alla smällkarameller, stiliga tomtar, pärlplattor  och annat som "glömdes" kvar. Just den dagen hade vi med lätthet kunnat mäta oss med tomtens egen verkstad, eller för den delen varenda massproduktionsfabrik i Taiwan ur effektivitetssynpunkt. Själv fick jag utrymme att briljera med mina pysselfärdigheter, har man en flickvän som är förskolelärare har man en hel del att leva upp till. Överlag måste jag säg att jag imponerades över de fina kreationer som mina klasskamrater uppbringade, till och med Viktor klarade efter 2 timmars slit få ihop en pärlplatta. Profil-Martin, hädanefter kallad Pyssel-Martin, visade även han oväntad talang på området.

Kicki (och Unbeck som gjorde ett bra jobb med pistagenötterna) tillverkade även julgodis av typen "Rocky Road", vilka hyste stor uppskattning hos klasskamraterna. Linda lyckades likt en blodhund sniffa sig fram till det bruna guldet och endast efter löften om att senare få smaka på läckerheterna kunde hon hålla sig ifrån kylskåpet. Senare på kvällen konstaterade Linda att hon har tre magar, en för mat, en för dryck och en för godis, därav hennes omättade aptit för sötsaker.
 
Vid lunch bar det av till Martin H där det av ett starkt matlag (där det ryktas om att medlemmarnas delaktighet varierade något..) förberetts hemmalagad risgrynsgröt med mackor och den finaste euroshopper-skinka som går att finna. Det sistnämnda kan förklaras med att budgeten var kraftigt ansträngd då vi handlat pysselgrejer och framför allt alkohol för merparten av de pengar som hade att röra oss med. Det gäller att prioritera helt enkelt.
 
Ni som mot all förmodan fortfarande läser detta är troligen nyfikna på upplösningen på detta äventyr. Kvällen bjöd på alkoholförtärning och julbordsätande på Sivans, följt av dans på Stallet. Men för att citera Karin Boye: "nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd". Det var duktigt trötta snarare än fulla, snart före detta klasskamrater som snubblade hem i natten. Tack allihop för en väldigt trevlig dag och kväll tillsammans!

(de som känner ett stort behov av attl delge bilder från dagen och kvällen kan maila dem till mig så får vi se om de dyker upp här på bloggen)