Epilog
Det finns många olika anledningar till att flytta. Man kanske inte trivs med sitt nuvarande boende, har störiga grannar, för hög hyra eller så är man helt enkelt är ute efter större boendeyta. Ibland finns det ingen konkret anledning, utan det är jakten på det ultimata boendet som lockar och så fort flyttlasset går inleds jakten på nästa drömboende. En form av självförverkligande kan man säga om man inte sparar på smöret i formuleringarna.
Under december månad har jag bakom er rygg letat efter ett bättre boende i cyberrymden. Jag fastnade det här charmiga objektet, centralt beläget och med stor potential. Den här bloggen kommer att ligga kvar, för den som är intresserad, men allt nytt skrivande kommer alltså att ske på www.blindtarmen.blogspot.com. Välkomna!
Nihil agere delectat
Under december månad har jag bakom er rygg letat efter ett bättre boende i cyberrymden. Jag fastnade det här charmiga objektet, centralt beläget och med stor potential. Den här bloggen kommer att ligga kvar, för den som är intresserad, men allt nytt skrivande kommer alltså att ske på www.blindtarmen.blogspot.com. Välkomna!
Nihil agere delectat
Ann-Kristin
Med risk för att likna en arg insändare i kamratposten, har jag under en längre tid irriterat mig på ett ständigt återkommande fenomen, människor som nonchalant tränger sig, inte kan känna in sin omgivning och som är helt oförmögna att ta in även den enklaste information. Detta är inte en personlighetsprofil hämtad från en högstadieskola, utan enligt mina fördomar (som är många och långa) är detta representativt för en grupp kvinnor och män i övre medelåldern. Så mycket för ungdomens förfall.
För enkelhetens skull kan vi låta denna grupp av människor kallas för Ann-Kristin. Ann-Kristin är vanligen mellan 40-60 år, ofta välutbildad med ett "riktigt och viktigt" jobb. Hon besitter en beundransvärd egocentrism, arrogans och nonchalans, samt ett väl utvecklat tunnelseende. I och med sin viktiga position i samhällslivet har hon vant sig vid att få precis som hon vill, utan att behöva be om ursäkt eller fråga om lov. Kort och gott, det är Ann-Kristin som kör över dina anklar med en kundvagn, utan att visa någon mänsklig empati eller att ens notera incidenten, trots att du skriker som en stucken gris. Ann-Kristin tycker att det är skönt att hon numera kan skylla sin bristande uppmärksamhet på nedsatt hörsel.
Det mest säkra sättet att upptäcka Ann-Kristin är vid affärsrealisationer eller på tågresor. För ett par månader skulle jag åka tåg till Linköping, men blev på grund av förseningar sittandes i Alvesta under två timmar. Represetanter från SJ skötte situationen så gott de kunde, men ett 20-tal Ann-Kristin vägrade att ta in informationen som represetanterna försökte delge dem. Ett annat karktäristiskt drag hos Ann-Kristin är nämligen att hon endast kan ta in direkt muntlig information, på henne är massinformeration med andra ord lönlöst. De som hade väntat längst skulle hoppa på nästa inkommande tåg, de andra fick vänta 20 minuter på nästa, annars fanns det risk för att tågen skulle överbefolkades. Alla verkade se logiken i detta, förutom Ann-Kristin, som var arg för att hon snällt fick vänta 20 minuter och ställde massor med frågor. Trots att budskapet knappast inte kunde bli tydligare stod Ann-Kristin ute på perrongen när det första tåget kom in till Alvesta. Väl på tåget blev vi informerade om när vi beräknades komma fram, ändå var Ann-Kristin tvungen att fråga om flera gånger hur mycket vi var försenade.
Mitt senaste möte med Ann-Kristin utspelade sig på IKEA för bara fåtalet dagar sedan. Min bror Jens och jag stod och betraktade stolen Stefan, då Ann-Kristin nästan drar Stefan ur handen på Jens och säger högt till sin vännina "men den här är väl fin". Vi blev så överraskade över denna persons bufflighet, att vi inte fann orden (vilket vi båda hade mått bra av lite oftare) utan blev bara stående, gloendes med öppna munnar på den plats på glovet där Stefan nyss hade befunnit sig.
Jag längtar tills jag har uppnått åldern och den grad av nonchalans som krävs för att bli en Ann-Kristin, så att jag obekymrat kan tränga mig igenom resten av livet.
Här är en bild på Stefan förresten!
För enkelhetens skull kan vi låta denna grupp av människor kallas för Ann-Kristin. Ann-Kristin är vanligen mellan 40-60 år, ofta välutbildad med ett "riktigt och viktigt" jobb. Hon besitter en beundransvärd egocentrism, arrogans och nonchalans, samt ett väl utvecklat tunnelseende. I och med sin viktiga position i samhällslivet har hon vant sig vid att få precis som hon vill, utan att behöva be om ursäkt eller fråga om lov. Kort och gott, det är Ann-Kristin som kör över dina anklar med en kundvagn, utan att visa någon mänsklig empati eller att ens notera incidenten, trots att du skriker som en stucken gris. Ann-Kristin tycker att det är skönt att hon numera kan skylla sin bristande uppmärksamhet på nedsatt hörsel.
Det mest säkra sättet att upptäcka Ann-Kristin är vid affärsrealisationer eller på tågresor. För ett par månader skulle jag åka tåg till Linköping, men blev på grund av förseningar sittandes i Alvesta under två timmar. Represetanter från SJ skötte situationen så gott de kunde, men ett 20-tal Ann-Kristin vägrade att ta in informationen som represetanterna försökte delge dem. Ett annat karktäristiskt drag hos Ann-Kristin är nämligen att hon endast kan ta in direkt muntlig information, på henne är massinformeration med andra ord lönlöst. De som hade väntat längst skulle hoppa på nästa inkommande tåg, de andra fick vänta 20 minuter på nästa, annars fanns det risk för att tågen skulle överbefolkades. Alla verkade se logiken i detta, förutom Ann-Kristin, som var arg för att hon snällt fick vänta 20 minuter och ställde massor med frågor. Trots att budskapet knappast inte kunde bli tydligare stod Ann-Kristin ute på perrongen när det första tåget kom in till Alvesta. Väl på tåget blev vi informerade om när vi beräknades komma fram, ändå var Ann-Kristin tvungen att fråga om flera gånger hur mycket vi var försenade.
Mitt senaste möte med Ann-Kristin utspelade sig på IKEA för bara fåtalet dagar sedan. Min bror Jens och jag stod och betraktade stolen Stefan, då Ann-Kristin nästan drar Stefan ur handen på Jens och säger högt till sin vännina "men den här är väl fin". Vi blev så överraskade över denna persons bufflighet, att vi inte fann orden (vilket vi båda hade mått bra av lite oftare) utan blev bara stående, gloendes med öppna munnar på den plats på glovet där Stefan nyss hade befunnit sig.
Jag längtar tills jag har uppnått åldern och den grad av nonchalans som krävs för att bli en Ann-Kristin, så att jag obekymrat kan tränga mig igenom resten av livet.
Här är en bild på Stefan förresten!
ett farväl till Bert-böckerna
jag har den senaste tiden gjort en kraftansträngning för att uppgradera min bokhylla. Jag ser ett mervärde i att äga böcker, vilket inte får förväxlas med att låna böcker. Lånandet ger endast ett tillfälligt nöje, men att äga samma bok ger en lyckokänsla som varar mycket längre. Om bara pengarna fanns skulle jag äga betydligt fler böcker än vad jag idag gör...
Förutom de böcker som man kan önska sig i present i samband med julfirandet, finns det även möjlighet till köpa böcker till sig själv i samband med julhandeln. En del människor kallar detta fenomen för att "de köper julklappar till sig själva", vilket jag anser är en ganska bajsnödig ursäkt. Jag tycker inte att man ska behöva ursäkta sig för att köpa saker till sig själv, därför har jag helt medvetet två separata önskelistor. En lista med boktitlar jag ger till mamma (ofta lite dyrare böcker) och en som jag handlar till mig själv. Detta har hittills resulterat i 8 nya böcker.
Jag tror att en bokhylla återspeglar sin ägare till viss del. I min bokhylla finns det ganska grabbiga böcker som exempelvis Gudfadern, Tvekampen, olika fotbollsböcker etc. och så långt är allt väl. Men vid en närmare analys märker man dock en sida av min bokhylla som inte har förändrats på många år, tre flyttar till trots. Studentens beryktade skrala ekonomi, oförmågan att magasinera (eller kasta, ett släktdrag från mamma) böcker, nostalgi och kanske även lite lathet har resulterat i att Bert-böckerna och andra ungdomsböcker har fått stå kvar. Det ger ett intryck av att en del av min bokhylla slutade växa vid 12 års ålder (och därav även jag?). Förändringen handlar inte om att jag skäms över dem, de har stått för oerhört mycket glädje, men nu känner jag att det är dags för dem att läggas i en låda i väntan på att berika en annan generation. Lite sorgligt på ett sätt, men nödvändigt på ett annat.
Jag funderar dock allvarligt på att låta "Ängel i grön klänning" stå kvar i bokhyllan, även om den definitivt går in under genrern "ungdomsböcker", då den visar på både ett större djup och bredd i min annars våldsromantiserande boksamling.
Förutom de böcker som man kan önska sig i present i samband med julfirandet, finns det även möjlighet till köpa böcker till sig själv i samband med julhandeln. En del människor kallar detta fenomen för att "de köper julklappar till sig själva", vilket jag anser är en ganska bajsnödig ursäkt. Jag tycker inte att man ska behöva ursäkta sig för att köpa saker till sig själv, därför har jag helt medvetet två separata önskelistor. En lista med boktitlar jag ger till mamma (ofta lite dyrare böcker) och en som jag handlar till mig själv. Detta har hittills resulterat i 8 nya böcker.
Jag tror att en bokhylla återspeglar sin ägare till viss del. I min bokhylla finns det ganska grabbiga böcker som exempelvis Gudfadern, Tvekampen, olika fotbollsböcker etc. och så långt är allt väl. Men vid en närmare analys märker man dock en sida av min bokhylla som inte har förändrats på många år, tre flyttar till trots. Studentens beryktade skrala ekonomi, oförmågan att magasinera (eller kasta, ett släktdrag från mamma) böcker, nostalgi och kanske även lite lathet har resulterat i att Bert-böckerna och andra ungdomsböcker har fått stå kvar. Det ger ett intryck av att en del av min bokhylla slutade växa vid 12 års ålder (och därav även jag?). Förändringen handlar inte om att jag skäms över dem, de har stått för oerhört mycket glädje, men nu känner jag att det är dags för dem att läggas i en låda i väntan på att berika en annan generation. Lite sorgligt på ett sätt, men nödvändigt på ett annat.
Jag funderar dock allvarligt på att låta "Ängel i grön klänning" stå kvar i bokhyllan, även om den definitivt går in under genrern "ungdomsböcker", då den visar på både ett större djup och bredd i min annars våldsromantiserande boksamling.
Har ödet känsla för ironi?
Lustig nog blev jag kort efter förra inlägget utan internet. Jag var hemma själv hos Stina i Linköping och gjorde vad killar brukligen gör när de är själva, jag tittade på en kung fu-film, en av få genre som jag inte kan få Stina att titta på. Flimen var inget vidare, men jag var på ett sånt där humör ni vet, orkar inte göra någonting samtidigt som man är sjukt rastlös av samma anledning, så jag brydde mig föga.
Halvvägs in i filmen sa det poff och proppen gick. Det har hänt innan när jag varit hemma hos Stina, men märk väl att hon aldrig har varit hemma när proppen har gått, därför finns det fog för att misstänka att propparna, men även elektronik i största allmänhet, har någonting emot mig.
När jag hade fått ordning på electricteten igen visade det sig att sladden mellan datorn och vägguttaget inte längre var brukbar och osade dessutom knallpulverpistol. Detta är en relativt nyinköpt sladd så man kan fråga sig ifall det var ett fabriktionsfel eller om det helt enkelt var Stinas dator som var lite trött och ville vila. Något internet blev det inte att tala om efter det, då datorns batteri räcker ett par timmar, sen fungerar inte datorn alls.
I samma sekund som dator sa upp sig blev mitt liv mycket svårare. Den komplettering som har hängt över mig i två månader och som jag tänkte "göra snart" blev genast omöjlig att göra (oturligt nog) och jag fick leta reda på ett bibliotek för att boka bussbiljett hem till Karlskrona. Jag kan inte låta bli att undra om detta är straffet för att jag hade en något kritisk underton till Stinas tekniska aperatur i föregående inlägg, eller har ödet känsla för ironi?
Halvvägs in i filmen sa det poff och proppen gick. Det har hänt innan när jag varit hemma hos Stina, men märk väl att hon aldrig har varit hemma när proppen har gått, därför finns det fog för att misstänka att propparna, men även elektronik i största allmänhet, har någonting emot mig.
När jag hade fått ordning på electricteten igen visade det sig att sladden mellan datorn och vägguttaget inte längre var brukbar och osade dessutom knallpulverpistol. Detta är en relativt nyinköpt sladd så man kan fråga sig ifall det var ett fabriktionsfel eller om det helt enkelt var Stinas dator som var lite trött och ville vila. Något internet blev det inte att tala om efter det, då datorns batteri räcker ett par timmar, sen fungerar inte datorn alls.
I samma sekund som dator sa upp sig blev mitt liv mycket svårare. Den komplettering som har hängt över mig i två månader och som jag tänkte "göra snart" blev genast omöjlig att göra (oturligt nog) och jag fick leta reda på ett bibliotek för att boka bussbiljett hem till Karlskrona. Jag kan inte låta bli att undra om detta är straffet för att jag hade en något kritisk underton till Stinas tekniska aperatur i föregående inlägg, eller har ödet känsla för ironi?
snålsurfande
Stina och jag är väldigt olika på många punkter. Första gången jag hälsade på henne i Linköping i somras hade hon ingen internetuppkoppling alls, vilket fick mig att känna mig som Robinson Cruse, isolerad på en öde ö i Östergötland. Att inte kunna uppdatera mig på alla fotbollsrelaterade nyheter tre gånger om dagen höll på att knäcka mig helt. Min räddning i detta teknologiska mörker var de olympiska spelen, vilka kunde sysselsätta mig de timmarna som Stina jobbade.
Jag har genom min bakgrund och uppväxt utvecklat ett beroendeförhållande till teknik, där ett liv utan den känns otänkbart. Därför känner jag en frustration när denne inte finns, eller inte fungerar tillfredställande. Stina tycks inte lägga lika stor vikt vid dessa saker och klarar sitt vardagliga liv utmärkt utan internet. För mig blir det ett äventyr att bara kolla en busstidstabell utan internet. På sätt och vis kan jag därför avundas henne på den punkten.
Stina har även inställningen att man inte kastar någonting som fortfarande fungerar (när det kommer till teknik bör tilläggas). Trots att man ibland kan tro att hon pratar genom en plåtburk vägrar hon att byta ut sin gamla mobiltelefon och blir i det närmaste förnärmad när jag råkar föra det på tal. När den plötsligt stänger av sig själv heter det att "han är bara lite sjuk". Tekniska prylar är helt enkelt ingenting hon värdar högt och vill lägga pengar på, därför var hon snabb att adoptera min mp3-spelare när hennes egna gick sönder. Den har bott i hennes väska i över ett år nu...
Vid flytten till Linköping gick det upp för Stina att hon nu var tvungen att betala för internetupkopplingen, som hade ingått i hennes hyra i Växjö. Hon hittade ett oskyddat trådlöst nätverk som ibland fungerade, men som oftast visade sig vara otillräckligt, vilket hon nöjde sig med ganska länge. Detta började hon dock omvärdera när hon kom ut på internet så sällan att hon fick uträtta sina bankärenden på jobbets dator. Då hennes dator (som har sett sina glansdagar) inte klarade av den bärbara internetupkoppling hon provade surnade hon till och la ner projektet. Nu har hon emellertid funnit att signalen från grannes trådlösa nätverk är starkare i köket. Stina har med andra ord löst internetproblemet genom att flytta på datorn till köket, där hastigheten är långt ifrån stark, men åtminstone stabil. Vad jag vet planerar hon inte heller att sluta detta snålsurfande på grannens bekostnad.
Den sista människan i Sverige...
Jag ska inte hålla inne på mitt hjärtas mening, så jag säger det på en gång: jag hatar facebook. Hat kan tyckas vara ett lite väl starkt kraftuttryck, vilket man bör akta sig för att överanvända, men jag hatar faktiskt facebook.
Det har kommit till en punkt där mer eller mindre alla i min bekantskapskrets har ett användarkonto på facebook. Jag upplever dessutom ett tryck utifrån att man som människa 2008 bör ha tillgång till facebook, vilket bara får mig att vända taggarna än mer utåt. Samma sak går igenom allt jag har gjort, jag vill inte göra som jag blir tillsagd. Försöker du tvinga mig till något, vill jag göra motsatsen. Detta kan tolkas på en rad olika sätt, vilka jag inte ämnar gå in på närmare här.
Av samma anledning är jag den sista människan i Sverige som inte har läst någon bok i Stieg Larsson-triologin. Alla, i vid betydelse, går i godo för dessa böckers förträfflighet och storhet. När jag säger att jag inte har läst dem än, ser folk ut som frågetecken och tycker absolut att det är det nästa jag ska ta i tu med. Därför innebär den bok (män som hatar kvinnor) som för närvarande ligger i min resväska och väntar, mer ångest än spänning för mig.
Det har kommit till en punkt där mer eller mindre alla i min bekantskapskrets har ett användarkonto på facebook. Jag upplever dessutom ett tryck utifrån att man som människa 2008 bör ha tillgång till facebook, vilket bara får mig att vända taggarna än mer utåt. Samma sak går igenom allt jag har gjort, jag vill inte göra som jag blir tillsagd. Försöker du tvinga mig till något, vill jag göra motsatsen. Detta kan tolkas på en rad olika sätt, vilka jag inte ämnar gå in på närmare här.
Av samma anledning är jag den sista människan i Sverige som inte har läst någon bok i Stieg Larsson-triologin. Alla, i vid betydelse, går i godo för dessa böckers förträfflighet och storhet. När jag säger att jag inte har läst dem än, ser folk ut som frågetecken och tycker absolut att det är det nästa jag ska ta i tu med. Därför innebär den bok (män som hatar kvinnor) som för närvarande ligger i min resväska och väntar, mer ångest än spänning för mig.
Välkommen till förskolan "Digerdöden"
Mina dagar i Linköping är långt ifrån späckade med aktiviteter, därför blev jag glad när jag blev inbjuden till Smörblommans förskolas luciafirande som utspelade sig igår. Först en inledande tanke, vad är det egentligen med förskolor och deras klämkäcka namn? Ungarna lär ju inte bry sig om förskolan heter "Trollskogen" eller "Digerdöden". Om jag någonsin startar en förskola ska den heta "Digerdöden".
Så fort jag klev innanför dörren, färdades jag 17 år tillbaka i tiden, till Thunnéls förskola i Rödeby (orten som har fått ge namn åt en av årets massmedialt mest uppmärksammade tragedier, även om denne utspelade sig i Fridlevstad, en bra bit utanför Rödeby). Jag kom på att jag inte varit på en förskola så många gånger sedan dess och allting verkade mindre nu än då. Speglar räckte mig knappt till navel, stolarna var som dockmöbler och knappast ergonomiskt anpassade efter en fotbollsspelare modell orörlig. Kors och tvärs sprang det små tomtar och lucior och ljudbilden kan bäst förklaras genom termen "kackel", 25 ljusa små barnröster i mun på varandra och en och annan förmanande lärarröst (den korrekta benämningen på en dagisfröken är förskolelärare).
Jag blev förvisad till publiksektionen där föräldrar satt inklämda, axel mot axel och knä mot rygg, på de ovan nämnda dockstolarna. Det är svårt för vuxna människor att se någorlunda naturliga och obesvärade ut på dessa pysslingsstolar, därför fann jag hela situationen lustig och en aning bisarr. "Vad har man gjort, eller inte gjort, för att kugga i dagis och gå om så många gånger?", funderade jag för mig själv när jag betraktade föräldrarskaran.
Strax innan framträdandet kom det personal ut till den väntande publiken och bad föräldrarna vänligt om att inte fotografera de små liven innan den sista låtet, då barn tydligen har en tendens att glömma bort att de ska sjunga när kamerablixtarna viner i luften. Om det var språkliga brister i kommunikationen eller ren arrogans vet jag inte, men det hade inte dröjt många sekunder innan mer eller mindre alla föräldrar hade ställt sig upp och börjat avfyra blixtar från sina fotografidon mot de små stackarna. Jag tror inte att en återförening mellan Brittney Spears och Kevin Federline hade skapat mer uppståndelse hos ett gäng papparazzos än den jag beskådade. Som Stina konstaterade efteråt, man undrar om de har luciafirande för barnens skull, eller om det mest är för föräldrarna.
Sångmässigt och ur ett underhållningsperspektiv ger jag Smörblommans förskola 3/5 lussebullar, då dessa unga förmågor ändå har långt kvar till den nivå och innehållsmässiga bredd som exempelvis campus egen gosskör uppvisar (se föregående inlägg). Men kaffet var gott och förtjänar beröm.
ett långt inlägg om en lång dag
Jag är som bekant inte så mycket för att är göra utförliga rapporter om mina vardagliga aktiviteter, även om jag i viss mån frångår den principen i och med det här inlägget. För den som inte deltog i tisdagens julfirande följer här en snabb genomgång av förutsättningarna. Eftersom vi börjar närma oss slutet av idrottsinriktningen och många därefter går skilda vägar tyckte killarna i klassen att detta borde firas med en hejdundrande avslutningsfest. Med tanke på årstiden föll sig jultemat väldigt naturligt och därav tog vi detta som utgångspunkt i planeringen.
Killarna gick med andra ord ihop och arrangerade ett julfirande för tjejerna, som inte gavs mer information än att de skulle vara tillgängliga den 9/12 05.00 till 10/12 05.00 samt en summa pengar som skulle överlämnas till ansvariga. Ett karaktäristiskt drag hos tjejerna i vår klass är att de har ett omättat kontrollbehov och inte riktigt är bekväma med att inte veta vad som väntar dem. Var ska vi vara? Vad ska vi göra? Hur ska jag vara klädd? var frågor som vi bombarderades med och den ena gissningen var vildare än den andra. Jag tror mig kunna påstå att det inte var många av damerna som inte sov så värst bra under natten 8-9/12 (vilket inte heller undertecknad gjorde, men det berodde mest på scenskräck).
Vad är julen utan ett riktigt luciafirande, med glögg och lussebullar? Ingenting givetvis, och därför inleddes dagen, vid en brutalt tidig timme, med ett luciatåg som gick runt till tjejerna och sjöng in julen. Denna gosskörs spröda och vackra toner spred sig över campus ackompanjerade av den yrvakna publikens uppskattande bifall. Personer värda att nämnas för sina insatser i detta sammanhanget var lucian Claes som gav epitetet "white-trash-lucia" ett ansikte samt Martin H som sedermera blev utsedd till Campus sötaste pepparkaksgumma. Dagens vinnare måste ha blivit Peter som i egenskap av Kickis andre hälft fick vakna till gosskörens skönsång . Efter att ha betat av några julklassiker samt den diktläsning som seden bjuder, var det så dags för luciatåget att gå vidare och tjejerna gavs lokal och tid för nästa aktivitet.
Näst på tur var det julpyssel och fortstatt glöggdrickande (fast nu var det en aning starkare varor än på morgonkvisten) hemma hos mig på P G Vejdes väg. Brist på aktivitet var det då inte och jag är väldigt tacksam för alla smällkarameller, stiliga tomtar, pärlplattor och annat som "glömdes" kvar. Just den dagen hade vi med lätthet kunnat mäta oss med tomtens egen verkstad, eller för den delen varenda massproduktionsfabrik i Taiwan ur effektivitetssynpunkt. Själv fick jag utrymme att briljera med mina pysselfärdigheter, har man en flickvän som är förskolelärare har man en hel del att leva upp till. Överlag måste jag säg att jag imponerades över de fina kreationer som mina klasskamrater uppbringade, till och med Viktor klarade efter 2 timmars slit få ihop en pärlplatta. Profil-Martin, hädanefter kallad Pyssel-Martin, visade även han oväntad talang på området.
Kicki (och Unbeck som gjorde ett bra jobb med pistagenötterna) tillverkade även julgodis av typen "Rocky Road", vilka hyste stor uppskattning hos klasskamraterna. Linda lyckades likt en blodhund sniffa sig fram till det bruna guldet och endast efter löften om att senare få smaka på läckerheterna kunde hon hålla sig ifrån kylskåpet. Senare på kvällen konstaterade Linda att hon har tre magar, en för mat, en för dryck och en för godis, därav hennes omättade aptit för sötsaker.
Vid lunch bar det av till Martin H där det av ett starkt matlag (där det ryktas om att medlemmarnas delaktighet varierade något..) förberetts hemmalagad risgrynsgröt med mackor och den finaste euroshopper-skinka som går att finna. Det sistnämnda kan förklaras med att budgeten var kraftigt ansträngd då vi handlat pysselgrejer och framför allt alkohol för merparten av de pengar som hade att röra oss med. Det gäller att prioritera helt enkelt.
Ni som mot all förmodan fortfarande läser detta är troligen nyfikna på upplösningen på detta äventyr. Kvällen bjöd på alkoholförtärning och julbordsätande på Sivans, följt av dans på Stallet. Men för att citera Karin Boye: "nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd". Det var duktigt trötta snarare än fulla, snart före detta klasskamrater som snubblade hem i natten. Tack allihop för en väldigt trevlig dag och kväll tillsammans!
(de som känner ett stort behov av attl delge bilder från dagen och kvällen kan maila dem till mig så får vi se om de dyker upp här på bloggen)
Killarna gick med andra ord ihop och arrangerade ett julfirande för tjejerna, som inte gavs mer information än att de skulle vara tillgängliga den 9/12 05.00 till 10/12 05.00 samt en summa pengar som skulle överlämnas till ansvariga. Ett karaktäristiskt drag hos tjejerna i vår klass är att de har ett omättat kontrollbehov och inte riktigt är bekväma med att inte veta vad som väntar dem. Var ska vi vara? Vad ska vi göra? Hur ska jag vara klädd? var frågor som vi bombarderades med och den ena gissningen var vildare än den andra. Jag tror mig kunna påstå att det inte var många av damerna som inte sov så värst bra under natten 8-9/12 (vilket inte heller undertecknad gjorde, men det berodde mest på scenskräck).
Vad är julen utan ett riktigt luciafirande, med glögg och lussebullar? Ingenting givetvis, och därför inleddes dagen, vid en brutalt tidig timme, med ett luciatåg som gick runt till tjejerna och sjöng in julen. Denna gosskörs spröda och vackra toner spred sig över campus ackompanjerade av den yrvakna publikens uppskattande bifall. Personer värda att nämnas för sina insatser i detta sammanhanget var lucian Claes som gav epitetet "white-trash-lucia" ett ansikte samt Martin H som sedermera blev utsedd till Campus sötaste pepparkaksgumma. Dagens vinnare måste ha blivit Peter som i egenskap av Kickis andre hälft fick vakna till gosskörens skönsång . Efter att ha betat av några julklassiker samt den diktläsning som seden bjuder, var det så dags för luciatåget att gå vidare och tjejerna gavs lokal och tid för nästa aktivitet.
Näst på tur var det julpyssel och fortstatt glöggdrickande (fast nu var det en aning starkare varor än på morgonkvisten) hemma hos mig på P G Vejdes väg. Brist på aktivitet var det då inte och jag är väldigt tacksam för alla smällkarameller, stiliga tomtar, pärlplattor och annat som "glömdes" kvar. Just den dagen hade vi med lätthet kunnat mäta oss med tomtens egen verkstad, eller för den delen varenda massproduktionsfabrik i Taiwan ur effektivitetssynpunkt. Själv fick jag utrymme att briljera med mina pysselfärdigheter, har man en flickvän som är förskolelärare har man en hel del att leva upp till. Överlag måste jag säg att jag imponerades över de fina kreationer som mina klasskamrater uppbringade, till och med Viktor klarade efter 2 timmars slit få ihop en pärlplatta. Profil-Martin, hädanefter kallad Pyssel-Martin, visade även han oväntad talang på området.
Kicki (och Unbeck som gjorde ett bra jobb med pistagenötterna) tillverkade även julgodis av typen "Rocky Road", vilka hyste stor uppskattning hos klasskamraterna. Linda lyckades likt en blodhund sniffa sig fram till det bruna guldet och endast efter löften om att senare få smaka på läckerheterna kunde hon hålla sig ifrån kylskåpet. Senare på kvällen konstaterade Linda att hon har tre magar, en för mat, en för dryck och en för godis, därav hennes omättade aptit för sötsaker.
Vid lunch bar det av till Martin H där det av ett starkt matlag (där det ryktas om att medlemmarnas delaktighet varierade något..) förberetts hemmalagad risgrynsgröt med mackor och den finaste euroshopper-skinka som går att finna. Det sistnämnda kan förklaras med att budgeten var kraftigt ansträngd då vi handlat pysselgrejer och framför allt alkohol för merparten av de pengar som hade att röra oss med. Det gäller att prioritera helt enkelt.
Ni som mot all förmodan fortfarande läser detta är troligen nyfikna på upplösningen på detta äventyr. Kvällen bjöd på alkoholförtärning och julbordsätande på Sivans, följt av dans på Stallet. Men för att citera Karin Boye: "nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd". Det var duktigt trötta snarare än fulla, snart före detta klasskamrater som snubblade hem i natten. Tack allihop för en väldigt trevlig dag och kväll tillsammans!
(de som känner ett stort behov av attl delge bilder från dagen och kvällen kan maila dem till mig så får vi se om de dyker upp här på bloggen)
Julstämning
Utan någon längre utläggning skulle jag påstå att jag gillar julen.
Men jag är de långa utläggningarnas man och påståendet ovan innebär inte att jag gillar julens alla bieffekter samt hur den inverkar på människors beteende. Julmusik är en sådan aspekt av julen som jag helst skulle vilja vara utan. Det går inte att fly från dessa trallvänliga toner om pepparkaksgubbar och mammor som kysser tomtar. Det är som melodifestivalen, fast överallt, hela tiden.
De ivrigaste försvararna av julmusikens legitimitet brukar för det mesta inte hänvisa till musikens kvalité, utan det är som stämningshöjare som julmusiken har sina förtjänster, menar dessa okultiverade personer. Vore julmusiken verkligen bra rent musikaliskt hade vi lyssnat på den året runt. Om vi utgår från att julmusiken skapar en viss "stämning" eller "atmosfär", hur tar sig då denna till uttryck? Jag skulle vilja likna julmusiken vid den psykologiska tortyr som kineserna brukade för några hundra år sedan. Förenklat går den ut på att tortyrobjektet spänns fast i en liggande position och en droppe vatten träffar med regelbundna tidsintervaller objektets panna. Dropp...... dropp...... dropp....... dropp tills personen i fråga flippar ur och erkänner precis vad som helst för att slippa fortsatt lidande.
På annandagen har man lyssnat på så många jullåtar att man tappar besinningen och är beredd att göra vad som helst för att få ett abrupt slut på lidandet. Denna stämning lämpar sig bäst för hjärntvätt alternativ folkmord, och mig veterligen är detta inga traditionella inslag i konceptet "jul", men jag kan förstås ha fel.
Jag tror att detta kommer till uttryck i vad vi brukar benämna som "mellandagsrean". Aggressioner som vi tillskansat oss genom idogt julmusikspelade utageras på pensionärer eller andra människor som står mellan oss och våra reafynd.
Men jag är de långa utläggningarnas man och påståendet ovan innebär inte att jag gillar julens alla bieffekter samt hur den inverkar på människors beteende. Julmusik är en sådan aspekt av julen som jag helst skulle vilja vara utan. Det går inte att fly från dessa trallvänliga toner om pepparkaksgubbar och mammor som kysser tomtar. Det är som melodifestivalen, fast överallt, hela tiden.
De ivrigaste försvararna av julmusikens legitimitet brukar för det mesta inte hänvisa till musikens kvalité, utan det är som stämningshöjare som julmusiken har sina förtjänster, menar dessa okultiverade personer. Vore julmusiken verkligen bra rent musikaliskt hade vi lyssnat på den året runt. Om vi utgår från att julmusiken skapar en viss "stämning" eller "atmosfär", hur tar sig då denna till uttryck? Jag skulle vilja likna julmusiken vid den psykologiska tortyr som kineserna brukade för några hundra år sedan. Förenklat går den ut på att tortyrobjektet spänns fast i en liggande position och en droppe vatten träffar med regelbundna tidsintervaller objektets panna. Dropp...... dropp...... dropp....... dropp tills personen i fråga flippar ur och erkänner precis vad som helst för att slippa fortsatt lidande.
På annandagen har man lyssnat på så många jullåtar att man tappar besinningen och är beredd att göra vad som helst för att få ett abrupt slut på lidandet. Denna stämning lämpar sig bäst för hjärntvätt alternativ folkmord, och mig veterligen är detta inga traditionella inslag i konceptet "jul", men jag kan förstås ha fel.
Jag tror att detta kommer till uttryck i vad vi brukar benämna som "mellandagsrean". Aggressioner som vi tillskansat oss genom idogt julmusikspelade utageras på pensionärer eller andra människor som står mellan oss och våra reafynd.
att sparka på en manlighet som redan ligger ner
Idag bestämde sig jag och min vapendragare Martin oss för att åka en sväng till staden, för något ska vi ju ta oss för trots att vi har jullov. Normalt när två personer av det manliga könet går på stan tar det brukligen ungefär 30 minuter att avverka alla affärer och 15 minuter av dessa går till att kolla på den nya motorsågen på Claes Ohlsson. För Martin och mig tog det dock 4 timmar och detta till trots köpte vi inte en enda julklapp. Hemligheten ligger i att ta mat/kaffepauser innan katastrofen är ett faktum, för har man väl blivit hungrig finns det ingen återvändo.
Ur ett genusperspektiv kan man inte heller framhålla att vi förstärkte vår manlighet idag, då den mesta tiden gick till att titta på värmeljus, blockljus och doftljus med tillhörande attiraljer. "A, men den här luktar ju gott", "-Ne jag gillar inte färgen, den passar inte till min inredning", så höll vi på. Typ.
Höjdpunkten inträffade dock inte i någon av dessa affärer, utan på Partaj av alla ställen. För att ytterligare sparka på vår redan liggande manlighet skulle vi investera i en dildo (vilken vi inte själva ämnade att bruka, utan den skulle utgöra en skämtsam födelsedagspresent). Butiken är i två plan och man får gå ner en trappa för att finna dildosarna (kul ord i plural) där de förvaras i en inbrottssäker glasmonter.
Då Martin och jag enbart är noviser på området och dessutom inte kunde ta oss in till härligheterna utan nyckel fick vi be om hjälp av en riktig sexexpert, även kallad butiksexpedit. Sexexperten förde oss ner för trappan till underjordens innandömen, men min intuition (kvinnlig sådan?) sade till mig att vända på det sista trappstegen och istället ta mig upp till dagsljuset igen, medan Martin och sexexperten fortsatte ner. Det sista jag hörde innan jag försatt mig i säkerhet var sexexpertens konstaterande att "den här är ju populär och ganska billig". Vilka följdfrågor Martin hade till denna sexexpert, angående vibration, grovhet, storlekens betydelse etc. lär vi aldrig få veta, vad jag dock kan berätta är att Martin efteråt var lagom besviken på mig och visst förtjänade jag det efter att ha lämnat honom åt hans öde där på Partajs nedervåning. "Det är i de lägena som man ser vem som sviker när det börjar blåsa" konstaterade Martin då vi pionröda snubblade ut ur affären, ett stycke fint inslagen dildo rikare.
Ur ett genusperspektiv kan man inte heller framhålla att vi förstärkte vår manlighet idag, då den mesta tiden gick till att titta på värmeljus, blockljus och doftljus med tillhörande attiraljer. "A, men den här luktar ju gott", "-Ne jag gillar inte färgen, den passar inte till min inredning", så höll vi på. Typ.
Höjdpunkten inträffade dock inte i någon av dessa affärer, utan på Partaj av alla ställen. För att ytterligare sparka på vår redan liggande manlighet skulle vi investera i en dildo (vilken vi inte själva ämnade att bruka, utan den skulle utgöra en skämtsam födelsedagspresent). Butiken är i två plan och man får gå ner en trappa för att finna dildosarna (kul ord i plural) där de förvaras i en inbrottssäker glasmonter.
Då Martin och jag enbart är noviser på området och dessutom inte kunde ta oss in till härligheterna utan nyckel fick vi be om hjälp av en riktig sexexpert, även kallad butiksexpedit. Sexexperten förde oss ner för trappan till underjordens innandömen, men min intuition (kvinnlig sådan?) sade till mig att vända på det sista trappstegen och istället ta mig upp till dagsljuset igen, medan Martin och sexexperten fortsatte ner. Det sista jag hörde innan jag försatt mig i säkerhet var sexexpertens konstaterande att "den här är ju populär och ganska billig". Vilka följdfrågor Martin hade till denna sexexpert, angående vibration, grovhet, storlekens betydelse etc. lär vi aldrig få veta, vad jag dock kan berätta är att Martin efteråt var lagom besviken på mig och visst förtjänade jag det efter att ha lämnat honom åt hans öde där på Partajs nedervåning. "Det är i de lägena som man ser vem som sviker när det börjar blåsa" konstaterade Martin då vi pionröda snubblade ut ur affären, ett stycke fint inslagen dildo rikare.
namnsdag?
Mitt förra inlägg fick mig att fundera över namnsdagar. Vilken funktion fyller de och känns de inte lite överflödiga år 2008?
Min slutledningsförmåga säger mig att kyrkan måste haft ett finger med i spelet och att namnen representerar helgon eller andra viktiga kyrkliga personer. Sen står det still i mitt huvud, det måste finnas en mer utvecklad förklaring. Helgonens relvans för den protestantiska tron är mig veterligen ganska begränsad, om inte helt betydelselösa. Därför finns den fog för en viss efterforskning inom området
Efter att ha googlat upp min allmänbildning på området (vad gjorde man innan internet?) finner jag att namnsdagarnas historia går tillbaka till då Sverige var ett land under den katolska kyrkan. Den katolska kyrkan lanserade namnsdagarna som ett alternativ till födelsedagsfirandet som ansågs vara en hednisk syndigt ritual (religioner och deras förbud hit och dit, men det är en annan diskussion). På den vägen är det och idag är Sverige och Finland två av väldigt få protestaniska länder som har hållt kvar namnsdagsfirandet.
Men om vi ska släppa den historiska aspekten på namnsdagsfirandet, vem bryr sig egentligen? Min kanske inte helt nyanserade bild av den svenska samhället är att namnsdagarna i generell mening ges föga uppmärksamhet. De bara finns där. Min inställning är att namnsdagar varken har praktiskt eller traditionellt värde och därför skulle ingen ta skada av att de helt sonika togs bort. Lägg ner skiten.
Min slutledningsförmåga säger mig att kyrkan måste haft ett finger med i spelet och att namnen representerar helgon eller andra viktiga kyrkliga personer. Sen står det still i mitt huvud, det måste finnas en mer utvecklad förklaring. Helgonens relvans för den protestantiska tron är mig veterligen ganska begränsad, om inte helt betydelselösa. Därför finns den fog för en viss efterforskning inom området
Efter att ha googlat upp min allmänbildning på området (vad gjorde man innan internet?) finner jag att namnsdagarnas historia går tillbaka till då Sverige var ett land under den katolska kyrkan. Den katolska kyrkan lanserade namnsdagarna som ett alternativ till födelsedagsfirandet som ansågs vara en hednisk syndigt ritual (religioner och deras förbud hit och dit, men det är en annan diskussion). På den vägen är det och idag är Sverige och Finland två av väldigt få protestaniska länder som har hållt kvar namnsdagsfirandet.
Men om vi ska släppa den historiska aspekten på namnsdagsfirandet, vem bryr sig egentligen? Min kanske inte helt nyanserade bild av den svenska samhället är att namnsdagarna i generell mening ges föga uppmärksamhet. De bara finns där. Min inställning är att namnsdagar varken har praktiskt eller traditionellt värde och därför skulle ingen ta skada av att de helt sonika togs bort. Lägg ner skiten.
grupprocesser
Som Kicki så frankt påpekat så har jag varit dålig på att uppdatera bloggen. Vi kan säga att det har kommit lite andra åtaganden emellan och att jag lovar bättring. Nu kan jag gräva fram någon ursäkt ur min aldrig sinande källa av mer eller mindre krystade undanflykter, men jag låter bli och lämnar det till er egen fantasi.
En annan Frank, Andersson, sa till Hoahoa Dahlgren när de bodde ihop (med risk att röra ihop historien) "Jag ska bara gå ut och köpa mjölk". Veckorna går och blir till månader och när Frank kom tillbaka frågar Hoahoa "har du med dig mjölken?".
Jag har de senaste veckorna hängivit mitt liv åt att skriva färdigt den B-uppsats som ska vara färdig i januari. Livet som student är inte särskilt hårt och det där med heltidsstudier är för det mesta en myt. Vi har kännt oss jätteduktiga när vi har suttit och skrivit 6-7 timmar varje dag i veckan, med långa raster för skitsnack och kaffedrickande inräknat i detta. Ju mer jag tänker på det desto mindre vill jag ha ett vanligt jobb...
Hetsen över att bli färdiga i så god tid innan januari grundar sig i att Manne ska åka på en sista-supa-resa-innan-yrkeslivet till Mexiko, vilket har krävt att vi stressat på arbetsprocessen. Detta var jag och Martin mycket väl medvetna om när vi bildade vår tre man starka gruppkonstellation och därigenom var det ett aktivt val från vår sida. Manne har aldrig ifrågasatt att vi skulle hinna bli färdiga med allt innan han åker, vilket förärar honom med titeln "årets optimist". Sedan första dagen har allt vi har skrivit varit bra och det har hela tiden varit jättelite kvar, enligt Manne. Trots min och Martins pessimistiska inställning inför Mannes vision, blev arbetet nästan färdigt i november. Vilket innebär att jag och Martin kommer att lägga ett par halvdagar på att skriva den avslutande delen av arbetet, sen ska vi ta jullov resten av december. Hoppas att det går bra med era arbeten också! Jag och Martin kanske tittar förbi på en kopp kaffe och kollar hur det går...
En annan lite mer irriterande egenskap som Manne har uppvisat de senaste veckorna är att han gillar att öppna fönster. Fönster som jag sedan går runt och stänger, bara för att Manne, besatt av sina tvångstankar, öppnar dem på nytt. På det sätt har vi hållt på hela dagarna, han öppnar och jag stänger. "Man tänker bättre när det är svalt" menar Manne, med en dryghet som om detta faktum vore allmän vetskap. Då säger jag att jag blir sjuk av draget, vilket får Manne att tillfälligt kapitulera med bakgrund i hans sjukliga rädsla för baciller som kan smitta honom innan Mexikoresan. Senare på kvällen undrar jag varför jag går runt och småfryser. Då har Manne varit framme och öppnat alla fönster innan han gick hem för dagen.
Nu när jag snart har jullov så kommer jag att ha jättemycket tid över som jag kan uppdatera bloggen på!
En annan Frank, Andersson, sa till Hoahoa Dahlgren när de bodde ihop (med risk att röra ihop historien) "Jag ska bara gå ut och köpa mjölk". Veckorna går och blir till månader och när Frank kom tillbaka frågar Hoahoa "har du med dig mjölken?".
Jag har de senaste veckorna hängivit mitt liv åt att skriva färdigt den B-uppsats som ska vara färdig i januari. Livet som student är inte särskilt hårt och det där med heltidsstudier är för det mesta en myt. Vi har kännt oss jätteduktiga när vi har suttit och skrivit 6-7 timmar varje dag i veckan, med långa raster för skitsnack och kaffedrickande inräknat i detta. Ju mer jag tänker på det desto mindre vill jag ha ett vanligt jobb...
Hetsen över att bli färdiga i så god tid innan januari grundar sig i att Manne ska åka på en sista-supa-resa-innan-yrkeslivet till Mexiko, vilket har krävt att vi stressat på arbetsprocessen. Detta var jag och Martin mycket väl medvetna om när vi bildade vår tre man starka gruppkonstellation och därigenom var det ett aktivt val från vår sida. Manne har aldrig ifrågasatt att vi skulle hinna bli färdiga med allt innan han åker, vilket förärar honom med titeln "årets optimist". Sedan första dagen har allt vi har skrivit varit bra och det har hela tiden varit jättelite kvar, enligt Manne. Trots min och Martins pessimistiska inställning inför Mannes vision, blev arbetet nästan färdigt i november. Vilket innebär att jag och Martin kommer att lägga ett par halvdagar på att skriva den avslutande delen av arbetet, sen ska vi ta jullov resten av december. Hoppas att det går bra med era arbeten också! Jag och Martin kanske tittar förbi på en kopp kaffe och kollar hur det går...
En annan lite mer irriterande egenskap som Manne har uppvisat de senaste veckorna är att han gillar att öppna fönster. Fönster som jag sedan går runt och stänger, bara för att Manne, besatt av sina tvångstankar, öppnar dem på nytt. På det sätt har vi hållt på hela dagarna, han öppnar och jag stänger. "Man tänker bättre när det är svalt" menar Manne, med en dryghet som om detta faktum vore allmän vetskap. Då säger jag att jag blir sjuk av draget, vilket får Manne att tillfälligt kapitulera med bakgrund i hans sjukliga rädsla för baciller som kan smitta honom innan Mexikoresan. Senare på kvällen undrar jag varför jag går runt och småfryser. Då har Manne varit framme och öppnat alla fönster innan han gick hem för dagen.
Nu när jag snart har jullov så kommer jag att ha jättemycket tid över som jag kan uppdatera bloggen på!
en ondskefull plan..
Som jag tidigare avhandlat i den här bloggen så finner jag det väldigt egoistiskt att ställa ut sina hushållssopor i trapphuset. Jag tror mig inte vara någon övermänniska som aldrig tar en bekväm genväg, men när soporna står och osar i trapphuset i ett par dagar passeras min toleransgräns.
För ett par veckor sen upptäckte min granne att hans sopor luktade illa. Förmodligen var han då för stressad för att ta omvägen på 30 sekunder förbi soprummet, så han valde att placera soporna utanför dörren. När jag kom hem från skolan samma dag upptäckte jag att det var någon från hyresbostäder som satt en lapp på väggen ovanför soporna, där sopornas ägare vänligt men bestämt uppmanades att avlägsna soporna.
Med tanke på att jag i mitt förra boende varit med om att sopor blivit stående i korridorer tills de själva utvecklat ben och förflyttat sig till soprummet, kan det tyckas att hyresbostäder var lite väl hårdhänta och inkonsekventa i det här agerandet. Men å andra sidan framgår det med all tydlighet i hyreskontraktet att sopor inte får placeras i korridorutrymmen, därför ser jag en poäng i att utfärda "varningar" av detta slag. Varför ska jag behöva lukta på hans sopor? Det minsta man kan begära av människor som inte behagar ta ut soporna i tid är att de luktar på sin egen skit, istället för att delge oss andra.
Soporna försvann dagen därpå men lappen har suttit kvar på sin plats på väggen i minst två veckors tid. Min granne har med andra ord uppvisat en enorm lathet som inte ens orkat plocka ner lappen. Idag befriade jag honom från detta, förmodligen väldigt ångestskapande, arbete och plockade själv ner lappen. Inte för att lappen störde mig, utan för att jag har en ondskefull plan. Jag ska kopiera upp lappen i 50 exemplar på biblioteket och utse mig själv till ordningsman på bygget, med ett personligt vendetta mot grannar som ställer ut soporna utanför dörren. Där sopor ställs ut, kommer det att sättas upp en lapp. Jag tar med andra ord lagen i egna händer...
För ett par veckor sen upptäckte min granne att hans sopor luktade illa. Förmodligen var han då för stressad för att ta omvägen på 30 sekunder förbi soprummet, så han valde att placera soporna utanför dörren. När jag kom hem från skolan samma dag upptäckte jag att det var någon från hyresbostäder som satt en lapp på väggen ovanför soporna, där sopornas ägare vänligt men bestämt uppmanades att avlägsna soporna.
Med tanke på att jag i mitt förra boende varit med om att sopor blivit stående i korridorer tills de själva utvecklat ben och förflyttat sig till soprummet, kan det tyckas att hyresbostäder var lite väl hårdhänta och inkonsekventa i det här agerandet. Men å andra sidan framgår det med all tydlighet i hyreskontraktet att sopor inte får placeras i korridorutrymmen, därför ser jag en poäng i att utfärda "varningar" av detta slag. Varför ska jag behöva lukta på hans sopor? Det minsta man kan begära av människor som inte behagar ta ut soporna i tid är att de luktar på sin egen skit, istället för att delge oss andra.
Soporna försvann dagen därpå men lappen har suttit kvar på sin plats på väggen i minst två veckors tid. Min granne har med andra ord uppvisat en enorm lathet som inte ens orkat plocka ner lappen. Idag befriade jag honom från detta, förmodligen väldigt ångestskapande, arbete och plockade själv ner lappen. Inte för att lappen störde mig, utan för att jag har en ondskefull plan. Jag ska kopiera upp lappen i 50 exemplar på biblioteket och utse mig själv till ordningsman på bygget, med ett personligt vendetta mot grannar som ställer ut soporna utanför dörren. Där sopor ställs ut, kommer det att sättas upp en lapp. Jag tar med andra ord lagen i egna händer...
självrannsakan
Igår var ingen enkel dag för mig. Jag kände mig kluven av en inre stormande strid som i korthet berörde respekt, stolthet, hämnd och den människan jag vill vara kontra den människan jag är. Ibland är det inte lätt att handla på bästa sätt, samtidigt som det kan vara svårare efteråt, då tankarna börjar snurra.
För att ge en klarare bild av vad jag menar krävs det att jag beskriver den sekvens som satte igång denna jävulens självrannsakningsmaskin. Ur mitt perspektiv satt jag på Sivans nedervåning och pratar med min bror och några av hans vänner. Jag får en öl kastad, helt oprovocerat och fullt medvetet, i mitt ansikten av en person som jag aldrig tidigare träffat än mindre hälsat eller pratat med. För den som inte ser betydelsen av en sådan handling skulle jag, och detta må vara en subjektiv värdering, likställa den med att spotta någon i ansiktet och förbannat synd på de dyrbara dropparna.
Primathjärnan kopplas in och utan att jag vet ordet av är jag, om än lite klumpigt på det sliriga golvet, på fötterna och tuppfäktas med killen och skriker mitt hjärtas mening två centimeter från hans ansikte. Någonstans fungerar ändå sannolikhetskalkulatorn, det berusade tillståndet till trots, och jag inser att jag i det läget har mer att förlora än att vinna på att sopa till idioten. Det gav mig de fem sekunderna innan någon slet bort mig.
Blöt, förnedrad och heligt förbannad gick jag sedermera hem. Tur att Stina var där och tog hand om sin förbannade pojkvän...tack älskling...Killen? han lär ha fått en öl över sig av sitt ex (som är bekant med min bror) samt enligt uppgift blivit utkastad från stället. Detta kändes emellertid mindre relevant då det enda jag kunde känna var ett både förklarligt och fullt rimligt hämndbegär. Att inte få den direkta fysiska upprättelsen kändes fruktansvärt jobbigt, ett öga för ett öga, samtidigt som det inte hade lett till något konstruktivt och hans provokation hade lyckats.
Jag kunde ändå inte låta bli att känna det som om han kom billigt undan och inte fick sona sitt brott. Det hade, åtminstone kortsiktigt, känts bättre att sopa till idioten, det är så män (och troligen även kvinnor) har löst konflikten av den naturen i alla tider. Men i efterhand, med lite distans, är jag glad över att slippa ta konsekvenserna av ett sådant handlande. Han var definitivt inte värd det.
För att ge en klarare bild av vad jag menar krävs det att jag beskriver den sekvens som satte igång denna jävulens självrannsakningsmaskin. Ur mitt perspektiv satt jag på Sivans nedervåning och pratar med min bror och några av hans vänner. Jag får en öl kastad, helt oprovocerat och fullt medvetet, i mitt ansikten av en person som jag aldrig tidigare träffat än mindre hälsat eller pratat med. För den som inte ser betydelsen av en sådan handling skulle jag, och detta må vara en subjektiv värdering, likställa den med att spotta någon i ansiktet och förbannat synd på de dyrbara dropparna.
Primathjärnan kopplas in och utan att jag vet ordet av är jag, om än lite klumpigt på det sliriga golvet, på fötterna och tuppfäktas med killen och skriker mitt hjärtas mening två centimeter från hans ansikte. Någonstans fungerar ändå sannolikhetskalkulatorn, det berusade tillståndet till trots, och jag inser att jag i det läget har mer att förlora än att vinna på att sopa till idioten. Det gav mig de fem sekunderna innan någon slet bort mig.
Blöt, förnedrad och heligt förbannad gick jag sedermera hem. Tur att Stina var där och tog hand om sin förbannade pojkvän...tack älskling...Killen? han lär ha fått en öl över sig av sitt ex (som är bekant med min bror) samt enligt uppgift blivit utkastad från stället. Detta kändes emellertid mindre relevant då det enda jag kunde känna var ett både förklarligt och fullt rimligt hämndbegär. Att inte få den direkta fysiska upprättelsen kändes fruktansvärt jobbigt, ett öga för ett öga, samtidigt som det inte hade lett till något konstruktivt och hans provokation hade lyckats.
Jag kunde ändå inte låta bli att känna det som om han kom billigt undan och inte fick sona sitt brott. Det hade, åtminstone kortsiktigt, känts bättre att sopa till idioten, det är så män (och troligen även kvinnor) har löst konflikten av den naturen i alla tider. Men i efterhand, med lite distans, är jag glad över att slippa ta konsekvenserna av ett sådant handlande. Han var definitivt inte värd det.
dansbandskampen
I ett plötsligt ögonblick av klarhet och briljans, i all spritånga och förvirring, börjar Unbeck att fnissa okontrollerat för sig själv. Unbeck kan i en rad avseenden liknas vid Emil i Lönneberga och då tänker jag främst på deras gemensamma förkärlek till hyss. En liten skillnad dem emellan är att Emil oftast har goda intentioner i sina handlingar som sedan efter diverse omständigheter råkar resultera i ett hyss, medan den goda intentionen knappast är nödvändig för herr Unbeck.
Det sitter en lirare i väst vid ett bord på sivans nedervåning som är ganska bra i gasen. Unbeck får Emma till att gå fram till honom och säga "jag känner igen dig... är det inte du som är med i dansbandskampen! Du är ju sångaren i Fernandoz!" och sedan envisas med att få denna celebritets autograf. Killen blir fruktansvärt konfunderad, men det är ju inte varje dag man får skriva en autograf så han kladdar ner sin namnteckning. Allt efter som kvällen löper kommer det fler personer som frågar efter autografen och vill spegla sig en stund i hans stjärnglans.
Väst-killen blev kändis för en kväll och hade vi inte dragits med så till den milda grad att vi övertalade en ordningsvakt till att be om snubbens autograf, så hade han nog vaknat idag och på allvar funderat över vad som egentligen hände kvällen innan.
Det sitter en lirare i väst vid ett bord på sivans nedervåning som är ganska bra i gasen. Unbeck får Emma till att gå fram till honom och säga "jag känner igen dig... är det inte du som är med i dansbandskampen! Du är ju sångaren i Fernandoz!" och sedan envisas med att få denna celebritets autograf. Killen blir fruktansvärt konfunderad, men det är ju inte varje dag man får skriva en autograf så han kladdar ner sin namnteckning. Allt efter som kvällen löper kommer det fler personer som frågar efter autografen och vill spegla sig en stund i hans stjärnglans.
Väst-killen blev kändis för en kväll och hade vi inte dragits med så till den milda grad att vi övertalade en ordningsvakt till att be om snubbens autograf, så hade han nog vaknat idag och på allvar funderat över vad som egentligen hände kvällen innan.
fyllekäk
Jag hade en ambition igår kväll att jag bara skulle socialisera, ta ett par öl och sedan gå hem. Som så många gånger förr artade sig kvällen inte som jag hade tänkt mig. Nivån sattes redan innan jag fått av mig skorna, då Claes syftandes på mina två öl konstaterade att "det där blir du inte så kaxig av" och hällde upp en stadig grogg på fulvodka och energidryck.
Som sig bör blir jag erhört hungrig av att förtära alkoholhaltiga drycker och väl hemma ställde jag mig vid spisen för att lindra mitt begär av stekta ägg på macka. Någonting måste ha gått snett för plötsligt börjar brandlarmet låta och jag blev lika överraskad som förvånad. På något sätt fick jag ner brandlarmet från taket och lyckades få tyst på det, fråga mig inte hur.
Detta har resulterat i att jag infört en ny regel i mitt hushåll, dels för min egen säkerhet, men även för att värna om mina grannars skönhetssömn. Regeln lyder: laga inte mat på fyllan, vilket jag har skrivit ner på en post-it lapp som jag strategiskt har placerat på köksfläkten. Man kan ju alltid hoppas på att det kommer att hindra mig från att återupprepa gårdagskvällens fadäs.
Äggen blev för övrigt en aning knapriga för den som undrar....
Som sig bör blir jag erhört hungrig av att förtära alkoholhaltiga drycker och väl hemma ställde jag mig vid spisen för att lindra mitt begär av stekta ägg på macka. Någonting måste ha gått snett för plötsligt börjar brandlarmet låta och jag blev lika överraskad som förvånad. På något sätt fick jag ner brandlarmet från taket och lyckades få tyst på det, fråga mig inte hur.
Detta har resulterat i att jag infört en ny regel i mitt hushåll, dels för min egen säkerhet, men även för att värna om mina grannars skönhetssömn. Regeln lyder: laga inte mat på fyllan, vilket jag har skrivit ner på en post-it lapp som jag strategiskt har placerat på köksfläkten. Man kan ju alltid hoppas på att det kommer att hindra mig från att återupprepa gårdagskvällens fadäs.
Äggen blev för övrigt en aning knapriga för den som undrar....
accentfärg
Jag börjar så smått bo in mig på P G Vejdes väg, efter en minst sagt ...udda... inledning. Den planerade ommålningen bidrog även den till att jag inte orkade/ville börja dona för mycket, då sladdar och tavlor ändå skulle få plockats ner i samband detta.
Jag har fortfarande tavlorna ståendes på golvet, högtalarsystemet har inte kommit upp ännu och soffan visade sig bli ytterligare en vecka försenad, men det känns ändå som om det börjar hända saker i mitt bohag.
Jag gillar vitt och svart och därför bestämde jag mig för att tillföra en accentfärg i min inredning, för att undvika känslan av att vakna upp i en sjukhussäng varje morgon. (Det faktum att jag ens diskuterar accentfärger ger seriösa Ernst-vibbar, snart går jag runt som en barfota livsnjutare, med uppvikta jeans samt en skön och mysig hemmastickad tröja.) Jag, i min enfald, valde färgen turkost, mest för att min mamma har gett mig ett turkost fat och det är ju en början lika bra som någon annan resonerade jag. Föga var jag då medveten om att turkost finns i ca 3245 olika varianter. Ungefär.
Jag väntar, som tidigare nämnts, fortfarande på min soffa , men jag hittade ett par riktigt snygga soffkuddar under helgens vistelse i Linköping. Problemet var bara att jag inte kunde avgöra ifall de var turkosa eller blå, vilket fick mig att känna mig som min käre färgblinde far som inte kan skilja orange från rött, eller ens grönt från svart. Jag köpte kuddarna på chans och har nu genom en väldigt vetenskapligt tillförlitlig undersökning konstaterat att kuddarna är turkosa. Av de fem tillfråga personerna har alla konstaterat att kuddarna är turkosa, 5-0 i en annan uttrycksform.
Resultatet kan ha påverkats av min ledande fråga: "visst är de här kuddarna turkosa?" följt av ett stelt leende och en bedjande blick som avslöjar precis all min invärtes osäkerheten. Att neka i det läget vore som att sparka på någon som redan ligger ner, därför är min teori att min omgivning låter mig leva lycklig i ovisheten, framför att konfrontera mig med sanningen.
Jag är med andra ord inte säker på om mina soffkuddar är turkosa, eller om det är min omgivning som försöker skydda mig från en sanning som inte är i stånd att hantera. Varför valde jag inte grått istället? Grått är grått, mörkt eller ljust, men likväl grått. Så mycket enklare mitt liv hade varit då...
Jag har fortfarande tavlorna ståendes på golvet, högtalarsystemet har inte kommit upp ännu och soffan visade sig bli ytterligare en vecka försenad, men det känns ändå som om det börjar hända saker i mitt bohag.
Jag gillar vitt och svart och därför bestämde jag mig för att tillföra en accentfärg i min inredning, för att undvika känslan av att vakna upp i en sjukhussäng varje morgon. (Det faktum att jag ens diskuterar accentfärger ger seriösa Ernst-vibbar, snart går jag runt som en barfota livsnjutare, med uppvikta jeans samt en skön och mysig hemmastickad tröja.) Jag, i min enfald, valde färgen turkost, mest för att min mamma har gett mig ett turkost fat och det är ju en början lika bra som någon annan resonerade jag. Föga var jag då medveten om att turkost finns i ca 3245 olika varianter. Ungefär.
Jag väntar, som tidigare nämnts, fortfarande på min soffa , men jag hittade ett par riktigt snygga soffkuddar under helgens vistelse i Linköping. Problemet var bara att jag inte kunde avgöra ifall de var turkosa eller blå, vilket fick mig att känna mig som min käre färgblinde far som inte kan skilja orange från rött, eller ens grönt från svart. Jag köpte kuddarna på chans och har nu genom en väldigt vetenskapligt tillförlitlig undersökning konstaterat att kuddarna är turkosa. Av de fem tillfråga personerna har alla konstaterat att kuddarna är turkosa, 5-0 i en annan uttrycksform.
Resultatet kan ha påverkats av min ledande fråga: "visst är de här kuddarna turkosa?" följt av ett stelt leende och en bedjande blick som avslöjar precis all min invärtes osäkerheten. Att neka i det läget vore som att sparka på någon som redan ligger ner, därför är min teori att min omgivning låter mig leva lycklig i ovisheten, framför att konfrontera mig med sanningen.
Jag är med andra ord inte säker på om mina soffkuddar är turkosa, eller om det är min omgivning som försöker skydda mig från en sanning som inte är i stånd att hantera. Varför valde jag inte grått istället? Grått är grått, mörkt eller ljust, men likväl grått. Så mycket enklare mitt liv hade varit då...
SMS-konversation
Det här med fylle-sms är ett intressant fenomen. Jag brukar vara duktig på att inte skicka iväg oanständigheter och annat felstavat nonsen, men ibland, i rätt sällskap kan även jag ge vika inför de mörka krafterna. Nedan följer min sms-korrespondens med Stina förra lördagen. Det är alltid vanskligt att återge situationshumor i efterhand, men jag ska göra ett försök.
Jag satt på Sivans i min gode vän Marcus sällskap och vi löste väl knappast några världsproblem, då Stina ringer. De som har varit på Sivans vet att ljudnivån knappast bjuder in till några längre telefonsamtal, så jag la på luren utan att svara och skickade ett sms där förklarade situationen. Så långt inga problem, men sen skulle Marcus, djurmetaforernas mästare, vara med på ett hörn och resten ja...
S: Jag förstod de. Vi e iaf hemma nu. puss puss
H: Jag tror att jag är en orm. Uppfattat!
S: Jaha, ja en orm... Mmm just de... Go natt älskling
H: Ja precis en sån som slingrar sig alltså. Du vet. Fast nu känner jag mig mer som en örn fast på ett bra sätt rätt skön, du vet.
Abstrakt filosofiskt på något sätt. Vidare analys känns överflödig.
Jag satt på Sivans i min gode vän Marcus sällskap och vi löste väl knappast några världsproblem, då Stina ringer. De som har varit på Sivans vet att ljudnivån knappast bjuder in till några längre telefonsamtal, så jag la på luren utan att svara och skickade ett sms där förklarade situationen. Så långt inga problem, men sen skulle Marcus, djurmetaforernas mästare, vara med på ett hörn och resten ja...
S: Jag förstod de. Vi e iaf hemma nu. puss puss
H: Jag tror att jag är en orm. Uppfattat!
S: Jaha, ja en orm... Mmm just de... Go natt älskling
H: Ja precis en sån som slingrar sig alltså. Du vet. Fast nu känner jag mig mer som en örn fast på ett bra sätt rätt skön, du vet.
Abstrakt filosofiskt på något sätt. Vidare analys känns överflödig.
Fyra nyanser av vitt
I tisdags vaknade jag upp i ett ryck. Min irriterande standardväckarklockasignal på mobilen hann inte ljuda i mer än två toner innan den var avstängd, inget jävla snoozande här inte! Därför blev mitt uppvaknande fem minuter senare, dvs. 07.35, än mer plötsligt, då det ringde på dörren. Dörrklockan var, trots att jag var duktigt sömndrucken, svår att ignorera och utan att tänka längre än att det måste vara något av dummaste i människoväg som stör folk under dessa dyrbara morgontimmar, stapplade jag vimmelkantig fram till ytterdörrens titthål.
Där ser jag en man i vit overall med en stege på axeln. Jag hade under min transport mellan sängen och ytterdörren noterat att mina möbler stod lite konstigt, men det var inte förrän jag såg den vita overallskillen som jag kunde lägga ihop ett och ett. Jag hade spenderat halva natten med att flytta in mina möbler till mitten av lägenheten för att jag skulle få den ommålad dagen efter. Problemet var dock att jag inte givits någon specifik tid och antagit att de inte var så omänskliga att de skulle väcka en trött stackars student i ottan.
Där står jag naken med samma känsla som man har när man försovit sig, men fortfarande har tillräckligt med marginaler för att hinna om man skyndar sig. Efter att ha lagt minst tid i världshistorien på klädval har jag åtminstone fått på mig ett par byxor och öppnar efter två plingsignaler dörren.
Målarkillen hette Conny och hade nog varit med om att ha väckt en och annan student i sina dagar. Jag som framtida lärare kunde direkt utifrån mina fördomar identifiera honom som den något buffliga killen i keps som sitter längst bak i klassrummet. Conny visade sig vara en trevlig prick och gav vissa antydningar till en social kompetens som gör att jag tror att han hade kunnat bli en bättre lärare än många som idag är yrkesverksamma. Jag glömde till och med bort att jag var arg över att han hade väckt mig.
Jag hade givetvis fått vara med och bestämma vilken färg jag ville ha på väggarna. Valfriheten var egentligen en skenmanöver från hyresbostäders sida, då jag gavs en färgkarta med fyra olika nyanser av vitt och ett ljusgrått färgalternativ. Jag valde vitt och för att ge Connys konstnärliga sida så stort spelrum som möjligt beslöt jag mig något otippat för en morgonpromenad runt sjön. Det är långt ifrån en överdrift att påstå att jag stack ut lite från de andra morgonpromenerande hurtbullarna, med mina kisande ögon, neandertalargångstil och händerna nerkörda i fickorna.
Där ser jag en man i vit overall med en stege på axeln. Jag hade under min transport mellan sängen och ytterdörren noterat att mina möbler stod lite konstigt, men det var inte förrän jag såg den vita overallskillen som jag kunde lägga ihop ett och ett. Jag hade spenderat halva natten med att flytta in mina möbler till mitten av lägenheten för att jag skulle få den ommålad dagen efter. Problemet var dock att jag inte givits någon specifik tid och antagit att de inte var så omänskliga att de skulle väcka en trött stackars student i ottan.
Där står jag naken med samma känsla som man har när man försovit sig, men fortfarande har tillräckligt med marginaler för att hinna om man skyndar sig. Efter att ha lagt minst tid i världshistorien på klädval har jag åtminstone fått på mig ett par byxor och öppnar efter två plingsignaler dörren.
Målarkillen hette Conny och hade nog varit med om att ha väckt en och annan student i sina dagar. Jag som framtida lärare kunde direkt utifrån mina fördomar identifiera honom som den något buffliga killen i keps som sitter längst bak i klassrummet. Conny visade sig vara en trevlig prick och gav vissa antydningar till en social kompetens som gör att jag tror att han hade kunnat bli en bättre lärare än många som idag är yrkesverksamma. Jag glömde till och med bort att jag var arg över att han hade väckt mig.
Jag hade givetvis fått vara med och bestämma vilken färg jag ville ha på väggarna. Valfriheten var egentligen en skenmanöver från hyresbostäders sida, då jag gavs en färgkarta med fyra olika nyanser av vitt och ett ljusgrått färgalternativ. Jag valde vitt och för att ge Connys konstnärliga sida så stort spelrum som möjligt beslöt jag mig något otippat för en morgonpromenad runt sjön. Det är långt ifrån en överdrift att påstå att jag stack ut lite från de andra morgonpromenerande hurtbullarna, med mina kisande ögon, neandertalargångstil och händerna nerkörda i fickorna.
social utvecklingsstörning...
Skvaller betraktas i många sammanhang som en negativ företeelse. Det hör inte till ovanligheten att folk med jämna mellanrum helt tar avstånd mot sådant och istället bedyrar att de minsann inte håller på med sådant trams. Dessa människor fascinerar mig, för det är inte heller helt ovanligt att dessa ovan nämnda personer i nästa andetag släpper en hemlis om någon i bekantskapskretsen. Sluta låtsas! Skvaller är roligt och har fört människor samman sen jeusu tid och troligen innan dess också. Spänn av ett par hekto och ta inte dig själv och andra på för stort allvar, jag är helt säkert att även Dalai Lama pratar bakom sina polares ryggar...
Personligen kan jag mycket väl tänka mig att fördriva tiden med lite skitsnack, men samtidigt måste jag dock erkänna att jag är fruktansvärt dålig på att snappa upp skvallret i min omgivning. Inte för att jag ser ett moraliskt fel i att skvallra, utan för att jag helt saknar talang på området. När skvallret når mig så har det för länge sen blivit allmän kännedom. Jag vet inte vad det beror på, om jag bara inte tycker att mina medmänniskor är intressanta, eller om jag helt saknar nyckeln till de sociala koder som krävs för att hjärnan ska bearbeta skvallret. En form av social utvecklingsstörning helt enkelt. Det händer ganska frekvent att jag gör riktiga klavertramp, då en normalt fungerande människa hade kunnat läsa av signalerna och känna av att här är det någonting som inte stämmer.
Jag går lyckligt ovetande runt i min egna bubbla och reagerar föga på min omgivning. Jag kan helt enkelt inte hålla koll på både mig själv och andra samtidigt, vilket både är en gåva och en förbannelse. Det finns ju kurser för nästan allt, smalt som brett, på universitetet, men någon "skvallerkunskap för nybörjare" har jag hittills inte sett till... det vore det kanske värt att lägga en termin på...
Personligen kan jag mycket väl tänka mig att fördriva tiden med lite skitsnack, men samtidigt måste jag dock erkänna att jag är fruktansvärt dålig på att snappa upp skvallret i min omgivning. Inte för att jag ser ett moraliskt fel i att skvallra, utan för att jag helt saknar talang på området. När skvallret når mig så har det för länge sen blivit allmän kännedom. Jag vet inte vad det beror på, om jag bara inte tycker att mina medmänniskor är intressanta, eller om jag helt saknar nyckeln till de sociala koder som krävs för att hjärnan ska bearbeta skvallret. En form av social utvecklingsstörning helt enkelt. Det händer ganska frekvent att jag gör riktiga klavertramp, då en normalt fungerande människa hade kunnat läsa av signalerna och känna av att här är det någonting som inte stämmer.
Jag går lyckligt ovetande runt i min egna bubbla och reagerar föga på min omgivning. Jag kan helt enkelt inte hålla koll på både mig själv och andra samtidigt, vilket både är en gåva och en förbannelse. Det finns ju kurser för nästan allt, smalt som brett, på universitetet, men någon "skvallerkunskap för nybörjare" har jag hittills inte sett till... det vore det kanske värt att lägga en termin på...
