Fyra nyanser av vitt
I tisdags vaknade jag upp i ett ryck. Min irriterande standardväckarklockasignal på mobilen hann inte ljuda i mer än två toner innan den var avstängd, inget jävla snoozande här inte! Därför blev mitt uppvaknande fem minuter senare, dvs. 07.35, än mer plötsligt, då det ringde på dörren. Dörrklockan var, trots att jag var duktigt sömndrucken, svår att ignorera och utan att tänka längre än att det måste vara något av dummaste i människoväg som stör folk under dessa dyrbara morgontimmar, stapplade jag vimmelkantig fram till ytterdörrens titthål.
Där ser jag en man i vit overall med en stege på axeln. Jag hade under min transport mellan sängen och ytterdörren noterat att mina möbler stod lite konstigt, men det var inte förrän jag såg den vita overallskillen som jag kunde lägga ihop ett och ett. Jag hade spenderat halva natten med att flytta in mina möbler till mitten av lägenheten för att jag skulle få den ommålad dagen efter. Problemet var dock att jag inte givits någon specifik tid och antagit att de inte var så omänskliga att de skulle väcka en trött stackars student i ottan.
Där står jag naken med samma känsla som man har när man försovit sig, men fortfarande har tillräckligt med marginaler för att hinna om man skyndar sig. Efter att ha lagt minst tid i världshistorien på klädval har jag åtminstone fått på mig ett par byxor och öppnar efter två plingsignaler dörren.
Målarkillen hette Conny och hade nog varit med om att ha väckt en och annan student i sina dagar. Jag som framtida lärare kunde direkt utifrån mina fördomar identifiera honom som den något buffliga killen i keps som sitter längst bak i klassrummet. Conny visade sig vara en trevlig prick och gav vissa antydningar till en social kompetens som gör att jag tror att han hade kunnat bli en bättre lärare än många som idag är yrkesverksamma. Jag glömde till och med bort att jag var arg över att han hade väckt mig.
Jag hade givetvis fått vara med och bestämma vilken färg jag ville ha på väggarna. Valfriheten var egentligen en skenmanöver från hyresbostäders sida, då jag gavs en färgkarta med fyra olika nyanser av vitt och ett ljusgrått färgalternativ. Jag valde vitt och för att ge Connys konstnärliga sida så stort spelrum som möjligt beslöt jag mig något otippat för en morgonpromenad runt sjön. Det är långt ifrån en överdrift att påstå att jag stack ut lite från de andra morgonpromenerande hurtbullarna, med mina kisande ögon, neandertalargångstil och händerna nerkörda i fickorna.
Där ser jag en man i vit overall med en stege på axeln. Jag hade under min transport mellan sängen och ytterdörren noterat att mina möbler stod lite konstigt, men det var inte förrän jag såg den vita overallskillen som jag kunde lägga ihop ett och ett. Jag hade spenderat halva natten med att flytta in mina möbler till mitten av lägenheten för att jag skulle få den ommålad dagen efter. Problemet var dock att jag inte givits någon specifik tid och antagit att de inte var så omänskliga att de skulle väcka en trött stackars student i ottan.
Där står jag naken med samma känsla som man har när man försovit sig, men fortfarande har tillräckligt med marginaler för att hinna om man skyndar sig. Efter att ha lagt minst tid i världshistorien på klädval har jag åtminstone fått på mig ett par byxor och öppnar efter två plingsignaler dörren.
Målarkillen hette Conny och hade nog varit med om att ha väckt en och annan student i sina dagar. Jag som framtida lärare kunde direkt utifrån mina fördomar identifiera honom som den något buffliga killen i keps som sitter längst bak i klassrummet. Conny visade sig vara en trevlig prick och gav vissa antydningar till en social kompetens som gör att jag tror att han hade kunnat bli en bättre lärare än många som idag är yrkesverksamma. Jag glömde till och med bort att jag var arg över att han hade väckt mig.
Jag hade givetvis fått vara med och bestämma vilken färg jag ville ha på väggarna. Valfriheten var egentligen en skenmanöver från hyresbostäders sida, då jag gavs en färgkarta med fyra olika nyanser av vitt och ett ljusgrått färgalternativ. Jag valde vitt och för att ge Connys konstnärliga sida så stort spelrum som möjligt beslöt jag mig något otippat för en morgonpromenad runt sjön. Det är långt ifrån en överdrift att påstå att jag stack ut lite från de andra morgonpromenerande hurtbullarna, med mina kisande ögon, neandertalargångstil och händerna nerkörda i fickorna.
Kommentarer
Trackback
