blindtarmen

Det var när jag imorse i vanlig ordning skulle fixa håret som det slog mig. Först trodde jag att det var ljuset eller min morgontrötta ögon som spelade mig ett spratt. Efter att ha studerat fenomenet ingående, i diverse olika vinklar, gick det dock så sakterliga upp för mig. Visst var det ett grått hårstrå jag såg!

Detta dagen efter att jag fyllt 21. Är det nu det börjar gå utför?

Blandningen mellan panik, ångerst och stress gjorde att jag snabbt som fan ryckte bort hårstrået och spolade ner det i handfatet. Visst hade jag fått lite rynkor runt ögnen? Hade inte hårfästet krypit lite högre upp? Hade inte skägget vuxit lite mer än vad det normalt gör? Oj, vad ont i ryggen jag har... När skulle färdtjänsten komma nu igen?

Vissa saker väljer man inte, man får dem på köpet.

Ta tv-boxar som exempel. Man vill ha en bestämd kanal, säg discovery. Det innebär emellertid att du får betala ett hutlöst pris för ett kanalpaket, med en massa andra kanaler som du egentligen inte är intresserad av. Tv-kanaler säljs inte styckevis och det får man helt enkelt lära sig att leva med.

Min käre flickvän har i skrivande stund praktik på en förskola i Malmö. På förskolor finns det tydligen snoriga barn, vilket kom som en nyhet för mig. Tydligen så innebär arbetet som förskolelärare en hel del fysisk kontakt med dessa snoriga barn. Jag har fått det berättat för mig av personer som är betydligt mer insatta i ämnet, att många förskolelärare blir sjuka när det går en mindre snor-epidemi bland barnen, speciellt i början av deras yrkesverksamma liv.

Detta leder i förlängningen till att min flickvän tar med sig jobbet hem, i den meningen att hon drar med sig objudna gäster i form av dagisbaciller hem till mig. Under hennes första halvår som färdig förskolelärare kommer jag förmodligen drabbas av alla barnsjukdomar som finns. Man är inte så cool när man har vattenkoppor vid 21 års ålder (nu har jag förvisso haft det en gång redan, men själva grejen).

Men bacillerna till trots är jag glad för Stinas skull. Hon är i slutet av sin utbildning och det går inte att ta miste på att hon verkligen trivs med att jobba med barn. Den glädjen som jag ser hos henne gör att jag lätt kan ta några förkylningar. Det ingår i paketet.

Igår eftermiddag blev det så äntligen klart. Rami Shaaban kommer att stå mellan hemmalagets stolpar på Söderstadion i år. Ryktena om att det skulle hållas en presskonferans kl 17.00 ledde till att jag i 20 minuter satt och F5:ade (dvs uppdaterade i hopp om att se nyheten så snabbt som möjligt) Hammarbys officiella hemsida i väntan på att få se Rami i Hammarbys tröja. Tur att man inte har viktigare saker för sig.

I takt med stigande ålder så har fotbollens betydelse flyttats från mitt eget utövande till andras. Jag spelar fortfarande fotboll och kommer förmodligen att fortsätta göra det i flera år till, men det är inte på liv och död längre. Men när Hammarby spelar, nåde den som försöker störa mig.

Jag har rent geografiskt sett aldrig bott i närheten av mitt kära Hammarby, vilket har lett till att jag inte kunnat se de flesta matcherna på plats. Innan jag flyttade hemifrån kunde jag se alla Hammarbys matcher på tv, då min far förmodligen är en ännu mer hängiven Hammarbysupporter än vad jag är och inte hade några problem att betala för kalaset.

När jag flyttade hemifrån mötte dock en helt annan verklighet mig. Jag hade helt enkelt inte råd med att betala ett canalplus-abonnemang med alla extra utgifter som tillkommer i form av säsongskort mm. Sveriges Radios webbsändningar har varit min räddning allt sedan dess.

Att vara en webbradio-supporter är emellertid ingen dans på rosor. Frustrationen över att inte visuellt kunna se matchen och situationerna som uppstår får en att skrika rakt ut i ångest varje gång som bollen närmar sig Hammarbys mål. Man skriker, skrattar, gråter, skäller på allt och alla om vartannat. Då är det ingen människa som vill vara i närheten. Det värsta är emellertid att de sätter de värsta stolpskotten till att kommentera dessa webbradiomatcher. De kommer av sig, blandar ihop spelare och säger saker som river upp djupa sår i mitt Bajenhjärta. De hånar mig och spottar på mig kort och gott.

Men trots detta lidande så har fotbollsfebern nu verkligen väckts inom mig. Tacka Rami Shaaban för det. Det spritter i kroppen, en känsla som närmast kan liknas vid en nyförälskelse och jag är otålig inför att få sitta och våndas ännu en säsong framför webbradion.

Jag ser mig själv som en tolerant granne. Bor man på campus får man räkna med grannarna har en och annan efterfest, det hör till. Jag har dock det senaste året stört mig på att mina grannar ställer ut sina sopor i korridoren, för att sedan låta dessa stå och lukta surströmming i flera dagar. Det är inte okej.

Men i enlighet med den mentaliteten som råder i det svenska samhället så vill jag inte klaga och vara till besvär... åtminstonde inte så högt så att någon hör...

Jag har dock funnit ett sätt att hämnas på mina grannars motbjudande ovana, utan att behöva konfrontera dessa. Jag ställer helt sonika ut mina sopor brevid min grannes stinkande skräpsamling och väntar på att denne ska bära ut mina sopor också. Min granne verkar inte reflektera över hur dennes sopor ständigt fortplantar sig, utan bär snällt ut mina sopor.

Denna aktion har dock inte lett till att min granne slutat ställa ut soporna i korridoren. Han fattar nog helt enkelt inte vad som försiggår. Men jag måste ändå erkänna att jag känner mig ganska nöjd med att jag har gratis sophämtning.

En kreativ skatteplanerare hade förmodligen försökt få igenom detta som "hushållsnära tjänster" i sin deklaration.

Jag känner emellertid att risken för övermod från min sida blir allt mer överhängande. Kommer han att märka om jag lägger dit lite fler grejer som jag önskar bli av med? Kommer han att kasta soporna på rätt ställe om jag sorterar dem åt honom?

Jag har av någon okänd anledning börjat drömma halvlustiga saker. För ett tag sedan drömde jag att jag tog en snus på fyllan. Jag hade uppriktig ångest när jag kallsvettig vaknade. Jag var tvungen att ligga kvar och analysera drömmen för att vara säker på att det inte var på riktigt. (Hade man velat hade man kunnat påstå att detta var någon form av snushallucination från mitt omedvetna, men det vore att tillskriva snuset egenskaper det inte har, vilket jag inte får gör för min bok, som jag slaviskt följer.)

Jag har nu varit snusfri i 1 månad och 4 dagar. Måste säga att jag var tvungen att kolla i min kalender två gånger för att det verkligen skulle gå in. Det känns som en evighet sen jag slutade och då menar jag inte i negativ bemärkelse. Jag tänker helt enkelt inte på det faktum att jag inte får snusa längre och därigenom mister snuset sin betydelse.

I början tänkte jag att jag skulle lägga undan 50 kr var tredje dag för det var ungefär så mycket som mitt snusande kostade mig när jag slutade. Men det gick givetvis inte att hålla, då jag dels glömde bort det hela tiden och dels för att man alltmer sällan springer runt med en 50-lapp i byxfickan i vårat kontantlösa samhälle.

Även om det har gått bra så vet jag att det räcker med endast en liten snus, i smyg bakom ett hörn någonstans, för att jag åter ska väcka nikotinmonstret som slumrar så sött i mitt omedvetna. Men ska jag vara ärlig så känner jag inget tryckande behov av att utföra denna synd, så det är knappast aktuellt.

Jag får ofta höra det här från min omgivning, men det krävs en dåre för att springa runt i för små skor såhär års. Fotbollskor kan dessutom inte vara de bästa att tränga ner fötterna i, då de ömma tårna blir utsatta för en hel del sparkande.

Men skorna ska sitta tajt på fötterna för optimal känsla (och som målvakt är detta en absolut nödvändighet), man får helt enkelt lida sig igenom några månader och ett antal stortånaglar för att få en riktigt skön sko. Det värsta som finns är för stora skor. Nä, jag går hellre och har ont i fötterna i 3 månader och tappar ett antal naglar, än tar på mig ett par skor som är en storlek förstora. Eftersom jag är van vid små storlekar på mina fotbollskor köper jag för små storlekar i alla andra vardagsskor. Sa jag förresten att jag inte är så smart?

Jag är dessutom ganska manisk i mitt val av fotbollsskor. Det är bara Adidas Copa Mundial som duger för den här liraren, minst en storlek för små. Jag kan gå runt i dagar och klämma på olika modeller och märken, men lika säkert som att solen går upp imorgon, kommer jag att tillslut gå hem med ett par Copa Mundial under armen. De som kan sin fotbollsko-historik (nu kommer vi in på ett av mina nördiga specialämnen igen, vem kan ärligt talat bry sig förutom jag? och varför sitter jag inne på sådan här kunskap?) vet att dagens Copa Mundial lanserades 1982 och är idag världens mest sålda fotbollssko. En sko som har funnits i Adidas sortiment i 26 år kan helt enkelt inte vara dålig. Den dagen då Copa slutar tillverkas, har jag gjort min sista match.

Men nu sitter jag här med en nagel som vägrar att helt lossna och imorgon ska jag spela match i skor jag inte har hunnit gå in. Fan ta mig och mina jävla idéer!