En fotbollssupporters bekännelse
Igår eftermiddag blev det så äntligen klart. Rami Shaaban kommer att stå mellan hemmalagets stolpar på Söderstadion i år. Ryktena om att det skulle hållas en presskonferans kl 17.00 ledde till att jag i 20 minuter satt och F5:ade (dvs uppdaterade i hopp om att se nyheten så snabbt som möjligt) Hammarbys officiella hemsida i väntan på att få se Rami i Hammarbys tröja. Tur att man inte har viktigare saker för sig.
I takt med stigande ålder så har fotbollens betydelse flyttats från mitt eget utövande till andras. Jag spelar fortfarande fotboll och kommer förmodligen att fortsätta göra det i flera år till, men det är inte på liv och död längre. Men när Hammarby spelar, nåde den som försöker störa mig.
Jag har rent geografiskt sett aldrig bott i närheten av mitt kära Hammarby, vilket har lett till att jag inte kunnat se de flesta matcherna på plats. Innan jag flyttade hemifrån kunde jag se alla Hammarbys matcher på tv, då min far förmodligen är en ännu mer hängiven Hammarbysupporter än vad jag är och inte hade några problem att betala för kalaset.
När jag flyttade hemifrån mötte dock en helt annan verklighet mig. Jag hade helt enkelt inte råd med att betala ett canalplus-abonnemang med alla extra utgifter som tillkommer i form av säsongskort mm. Sveriges Radios webbsändningar har varit min räddning allt sedan dess.
Att vara en webbradio-supporter är emellertid ingen dans på rosor. Frustrationen över att inte visuellt kunna se matchen och situationerna som uppstår får en att skrika rakt ut i ångest varje gång som bollen närmar sig Hammarbys mål. Man skriker, skrattar, gråter, skäller på allt och alla om vartannat. Då är det ingen människa som vill vara i närheten. Det värsta är emellertid att de sätter de värsta stolpskotten till att kommentera dessa webbradiomatcher. De kommer av sig, blandar ihop spelare och säger saker som river upp djupa sår i mitt Bajenhjärta. De hånar mig och spottar på mig kort och gott.
Men trots detta lidande så har fotbollsfebern nu verkligen väckts inom mig. Tacka Rami Shaaban för det. Det spritter i kroppen, en känsla som närmast kan liknas vid en nyförälskelse och jag är otålig inför att få sitta och våndas ännu en säsong framför webbradion.
I takt med stigande ålder så har fotbollens betydelse flyttats från mitt eget utövande till andras. Jag spelar fortfarande fotboll och kommer förmodligen att fortsätta göra det i flera år till, men det är inte på liv och död längre. Men när Hammarby spelar, nåde den som försöker störa mig.
Jag har rent geografiskt sett aldrig bott i närheten av mitt kära Hammarby, vilket har lett till att jag inte kunnat se de flesta matcherna på plats. Innan jag flyttade hemifrån kunde jag se alla Hammarbys matcher på tv, då min far förmodligen är en ännu mer hängiven Hammarbysupporter än vad jag är och inte hade några problem att betala för kalaset.
När jag flyttade hemifrån mötte dock en helt annan verklighet mig. Jag hade helt enkelt inte råd med att betala ett canalplus-abonnemang med alla extra utgifter som tillkommer i form av säsongskort mm. Sveriges Radios webbsändningar har varit min räddning allt sedan dess.
Att vara en webbradio-supporter är emellertid ingen dans på rosor. Frustrationen över att inte visuellt kunna se matchen och situationerna som uppstår får en att skrika rakt ut i ångest varje gång som bollen närmar sig Hammarbys mål. Man skriker, skrattar, gråter, skäller på allt och alla om vartannat. Då är det ingen människa som vill vara i närheten. Det värsta är emellertid att de sätter de värsta stolpskotten till att kommentera dessa webbradiomatcher. De kommer av sig, blandar ihop spelare och säger saker som river upp djupa sår i mitt Bajenhjärta. De hånar mig och spottar på mig kort och gott.
Men trots detta lidande så har fotbollsfebern nu verkligen väckts inom mig. Tacka Rami Shaaban för det. Det spritter i kroppen, en känsla som närmast kan liknas vid en nyförälskelse och jag är otålig inför att få sitta och våndas ännu en säsong framför webbradion.
Kommentarer
Postat av: stina
det ska ju sändas på tv4 sport! du får låna min lägenhet gubben, ja lovar!
Trackback
