blindtarmen

I ett plötsligt ögonblick av klarhet och briljans, i all spritånga och förvirring, börjar Unbeck att fnissa okontrollerat för sig själv. Unbeck kan i en rad avseenden liknas vid Emil i Lönneberga och då tänker jag främst på deras gemensamma förkärlek till hyss. En liten skillnad dem emellan är att Emil oftast har goda intentioner i sina handlingar som sedan efter diverse omständigheter råkar resultera i ett hyss, medan den goda intentionen knappast är nödvändig för herr Unbeck.

Det sitter en lirare i väst vid ett bord på sivans nedervåning som är ganska bra i gasen. Unbeck får Emma till att gå fram till honom och säga "jag känner igen dig... är det inte du som är med i dansbandskampen! Du är ju sångaren i Fernandoz!" och sedan envisas med att få denna celebritets autograf. Killen blir fruktansvärt konfunderad, men det är ju inte varje dag man får skriva en autograf så han kladdar ner sin namnteckning. Allt efter som kvällen löper kommer det fler personer som frågar efter autografen och vill spegla sig en stund i hans stjärnglans.

Väst-killen blev kändis för en kväll och hade vi inte dragits med så till den milda grad att vi övertalade en ordningsvakt till att be om snubbens autograf, så hade han nog vaknat idag och på allvar funderat över vad som egentligen hände kvällen innan.

Jag hade en ambition igår kväll att jag bara skulle socialisera, ta ett par öl och sedan gå hem. Som så många gånger förr artade sig kvällen inte som jag hade tänkt mig. Nivån sattes redan innan jag fått av mig skorna, då Claes syftandes på mina två öl konstaterade att "det där blir du inte så kaxig av" och hällde upp en stadig grogg på fulvodka och energidryck.

Som sig bör blir jag erhört hungrig av att förtära alkoholhaltiga drycker och väl hemma ställde jag mig vid spisen för att lindra mitt begär av stekta ägg på macka. Någonting måste ha gått snett för plötsligt börjar brandlarmet låta och jag blev lika överraskad som förvånad. På något sätt fick jag ner brandlarmet från taket och lyckades få tyst på det, fråga mig inte hur.

Detta har resulterat i att jag infört en ny regel i mitt hushåll, dels för min egen säkerhet, men även för att värna om mina grannars skönhetssömn. Regeln lyder: laga inte mat på fyllan, vilket jag har skrivit ner på en post-it lapp som jag strategiskt har placerat på köksfläkten. Man kan ju alltid hoppas på att det kommer att hindra mig från att återupprepa gårdagskvällens fadäs.

Äggen blev för övrigt en aning knapriga för den som undrar....  

Jag börjar så smått bo in mig på P G Vejdes väg, efter en minst sagt ...udda... inledning. Den planerade ommålningen bidrog även den till att jag inte orkade/ville börja dona för mycket, då sladdar och tavlor ändå skulle få plockats ner i samband detta.

Jag har fortfarande tavlorna ståendes på golvet, högtalarsystemet har inte kommit upp ännu och soffan visade sig bli ytterligare en vecka försenad, men det känns ändå som om det börjar hända saker i mitt bohag.

Jag gillar vitt och svart och därför bestämde jag mig för att tillföra en accentfärg i min inredning, för att undvika känslan av att vakna upp i en sjukhussäng varje morgon. (Det faktum att jag ens diskuterar accentfärger ger seriösa Ernst-vibbar, snart går jag runt som en barfota livsnjutare, med uppvikta jeans samt en skön och mysig hemmastickad tröja.) Jag, i min enfald, valde färgen turkost, mest för att min mamma har gett mig ett turkost fat och det är ju en början lika bra som någon annan resonerade jag. Föga var jag då medveten om att turkost finns i ca 3245 olika varianter. Ungefär.

Jag väntar, som tidigare nämnts, fortfarande på min soffa , men jag hittade ett par riktigt snygga soffkuddar under helgens vistelse i Linköping. Problemet var bara att jag inte kunde avgöra ifall de var turkosa eller blå, vilket fick mig att känna mig som min käre färgblinde far som inte kan skilja orange från rött, eller ens grönt från svart. Jag köpte kuddarna på chans och har nu genom en väldigt vetenskapligt tillförlitlig undersökning konstaterat att kuddarna är turkosa. Av de fem tillfråga personerna har alla konstaterat att kuddarna är turkosa, 5-0 i en annan uttrycksform.

Resultatet kan ha påverkats av min ledande fråga: "visst är de här kuddarna turkosa?" följt av ett stelt leende och en bedjande blick som avslöjar precis all min invärtes osäkerheten. Att neka i det läget vore som att sparka på någon som redan ligger ner, därför är min teori att min omgivning låter mig leva lycklig i ovisheten, framför att konfrontera mig med sanningen.

Jag är med andra ord inte säker på om mina soffkuddar är turkosa, eller om det är min omgivning som försöker skydda mig från en sanning som inte är i stånd att hantera. Varför valde jag inte grått istället? Grått är grått, mörkt eller ljust, men likväl grått. Så mycket enklare mitt liv hade varit då...

Ibland börjar jag fundera på några av våra vardagliga uttryck. Uttryck vi slänger oss med utan att ens veta varifrån de härstammar. "Man tager vad man haver sa Cajsa Warg", hur många gånger har man inte använt eller hört det uttrycket i samband med matlagning? Vem vet vem Cajsa Warg är? hand upp...

Cajsa Warg skrev matlagningsböcker på mitten av 1700-talet och var en av de första författarna i den genren, dåtidens Jamie Oliver om man så vill. Cajsas kokkonster kom emellertid att bli omoderna i och med att svensken fick upp ögonen för en ny råvara, potatisen. Om vi återvänder till den inledande citatet, "man tager vad man haver [sa Cajsa Warg]", finns inte denna formulering att finna i någon av hennes kokböcker, däremot skrev hon tämligen ofta ”man tager om man så hafva kan ...”, vilket alla med någorlunda läskunnighet kan se en väsentlig skillnad i.

Det är sånt jag går runt och tänker på...  

Det här med fylle-sms är ett intressant fenomen. Jag brukar vara duktig på att inte skicka iväg oanständigheter och annat felstavat nonsen, men ibland, i rätt sällskap kan även jag ge vika inför de mörka krafterna. Nedan följer min sms-korrespondens med Stina förra lördagen. Det är alltid vanskligt att återge situationshumor i efterhand, men jag ska göra ett försök.

Jag satt på Sivans i min gode vän Marcus sällskap och vi löste väl knappast några världsproblem, då Stina ringer. De som har varit på Sivans vet att ljudnivån knappast bjuder in till några längre telefonsamtal, så jag la på luren utan att svara och skickade ett sms där förklarade situationen. Så långt inga problem, men sen skulle Marcus, djurmetaforernas mästare, vara med på ett hörn och resten ja... 

S: Jag förstod de. Vi e iaf hemma nu. puss puss
H: Jag tror att jag är en orm. Uppfattat!
S: Jaha, ja en orm... Mmm just de... Go natt älskling
H: Ja precis en sån som slingrar sig alltså. Du vet. Fast nu känner jag mig mer som en örn fast på ett bra sätt rätt skön, du vet.

Abstrakt filosofiskt på något sätt. Vidare analys känns överflödig.

Tycker att det är hysteriskt roligt att djurgården nu har blivit bestraffade för vad som hände i matchen mellan Bajen-Gnaget för ett tag sen (ja, då fotbollen dog igen, ni vet). Trots att hammarby har bett Svff (svenska fotbollsförbundet, för den oinsatte) att sätta upp nät framför bortalagets sektion på Råsunda fotbollstadium, som en åtgärd för att minska antalet inkastade föremål, har de gång på gång blivit nekade detta. För den som inte vet det är Hammarby den klubb som alltid får bäst omdöme hos så väl brandkåren som polisen för sina arrangemang. Hammarby som klubb sköter sig exemplariskt i de flestas mening. Sen att det finns idioter som vill förstöra för andra är en helt annan sak.

Svff, som äger Råsunda, nekar Hammarby ett nät framför sina supportrar. En par bajare gör bort sig, kastar in en smällare och fotbollen dör åter igen. Svff kräver HAMMARBY på bötesbelopp, inte individerna som kastar in smällarna, utan föreningen Hammarby IF FF ska betala för deras idioti. Var för någon annanstans i samhället fungerar det på det sättet, speciellt när Hammarby är en av få föreningar (faktiskt) som tar säkerhetsfrågan på allvar.

Nu ska alltså Hammarby själva bekosta nätet på bortasektionen på Råsunda, tillsammans med Djurgården som inte ens spelade. Absurdum i kvadrat. Det har Svff bestämt, samt att samma sekt får in hundratusentals kronor på bötesbelopp som de kan dela ut efter eget tycke och smak. Pengar och en upprustad arena, snacka om ett klipp för Svff. Hoppas att bajarna och djurgårdarna har sinnesnärvaro till att ta med sig "sitt" nät hem efter matchen.

Undra vad Malmö och Helsingborg får för straff efter incidenterna i samband med deras möte och då vet ni förmodligen inte ens vad jag pratar om... Gräsmattan behöver läggas om på Råsunda...

Benin är ett av mina nya favoritländer. Benins landslag i fotboll har av sedan 1965, av för mig okänd anledning, kallats för "ekorrarna", vilket inte i sig är så märkligt då det är flera afrikanska länder som kallar sina landslag efter djur. Elfenbenskusten kallas för "elefanterna" och Nigeria slår på stora trumman och kallar sig för "the super eagels" (bara "eagels" räckte tydligen inte), för att nämna några som jag direkt kommer på.

Då de flesta länder verkar ha valt stora, djärva och coola djur har Benin valt att profilera sig som en trädklättrande gnagare med samlarmani och en väl utvecklad fetisch för kottar. Fram tills nu dvs, för i gårdagens DN kunde man läsa att landet inte längre vill identifiera sig med ett djur som flyr då fara hotar. Denna fråga har till och med diskuterats på parlamentsnivå, där sportdepartementet fått utstå häftig kritik över lagets smeknamn. Nu föreslår sportministern Galiou Soglo "de uppdykande pantrarna" (förmodligen en väldigt pajjig översättning) som ett nytt smeknamn på laget.

Skön lirare den där Galiou, ett beslut är det enda som krävs för att ändra ett smeknamn som har använts sen 1965. Motståndarna kommer att se på lilla Benin med helt nya ögon nu när de har ett nytt tufft smeknamn. Den rädda ekorren har bytts mot en smidig, slug och stark panter (som förmodligen är ett vanligt förekommande djur i just Benin). Spelarna kommer att göra en liknande transformering ute på fotbollsplanen, istället för att fly kommer de att stå upp och besvara hoten med anfall. Fantastiskt att det kan vara så enkelt ibland.

Ekorrebonus: Ekorrn satt i granen skulle skala kottar (etc.) hoppa han från tallegren. Var bytte han träd? cred

I tisdags vaknade jag upp i ett ryck. Min irriterande standardväckarklockasignal på mobilen hann inte ljuda i mer än två toner innan den var avstängd, inget jävla snoozande här inte! Därför blev mitt uppvaknande fem minuter senare, dvs. 07.35, än mer plötsligt, då det ringde på dörren. Dörrklockan var, trots att jag var duktigt sömndrucken, svår att ignorera och utan att tänka längre än att det måste vara något av dummaste i människoväg som stör folk under dessa dyrbara morgontimmar, stapplade jag vimmelkantig fram till ytterdörrens titthål.

Där ser jag en man i vit overall med en stege på axeln. Jag hade under min transport mellan sängen och ytterdörren noterat att mina möbler stod lite konstigt, men det var inte förrän jag såg den vita overallskillen som jag kunde lägga ihop ett och ett. Jag hade spenderat halva natten med att flytta in mina möbler till mitten av lägenheten för att jag skulle få den ommålad dagen efter. Problemet var dock att jag inte givits någon specifik tid och antagit att de inte var så omänskliga att de skulle väcka en trött stackars student i ottan.

Där står jag naken med samma känsla som man har när man försovit sig, men fortfarande har tillräckligt med marginaler för att hinna om man skyndar sig. Efter att ha lagt minst tid i världshistorien på klädval har jag åtminstone fått på mig ett par byxor och öppnar efter två plingsignaler dörren.

Målarkillen hette Conny och hade nog varit med om att ha väckt en och annan student i sina dagar. Jag som framtida lärare kunde direkt utifrån mina fördomar identifiera honom som den något buffliga killen i keps som sitter längst bak i klassrummet. Conny visade sig vara en trevlig prick och gav vissa antydningar till en social kompetens som gör att jag tror att han hade kunnat bli en bättre lärare än många som idag är yrkesverksamma. Jag glömde till och med bort att jag var arg över att han hade väckt mig.

Jag hade givetvis fått vara med och bestämma vilken färg jag ville ha på väggarna. Valfriheten var egentligen en skenmanöver från hyresbostäders sida, då jag gavs en färgkarta med fyra olika nyanser av vitt och ett ljusgrått färgalternativ. Jag valde vitt och för att ge Connys konstnärliga sida så stort spelrum som möjligt beslöt jag mig något otippat för en morgonpromenad runt sjön. Det är långt ifrån en överdrift att påstå att jag stack ut lite från de andra morgonpromenerande hurtbullarna, med mina kisande ögon, neandertalargångstil och händerna nerkörda i fickorna. 

Skvaller betraktas i många sammanhang som en negativ företeelse. Det hör inte till ovanligheten att folk med jämna mellanrum helt tar avstånd mot sådant och istället bedyrar att de minsann inte håller på med sådant trams. Dessa människor fascinerar mig, för det är inte heller helt ovanligt att dessa ovan nämnda personer i nästa andetag släpper en hemlis om någon i bekantskapskretsen. Sluta låtsas! Skvaller är roligt och har fört människor samman sen jeusu tid och troligen innan dess också. Spänn av ett par hekto och ta inte dig själv och andra på för stort allvar, jag är helt säkert att även Dalai Lama pratar bakom sina polares ryggar...

Personligen kan jag mycket väl tänka mig att fördriva tiden med lite skitsnack, men samtidigt måste jag dock erkänna att jag är fruktansvärt dålig på att snappa upp skvallret i min omgivning. Inte för att jag ser ett moraliskt fel i att skvallra, utan för att jag helt saknar talang på området. När skvallret når mig så har det för länge sen blivit allmän kännedom. Jag vet inte vad det beror på, om jag bara inte tycker att mina medmänniskor är intressanta, eller om jag helt saknar nyckeln till de sociala koder som krävs för att hjärnan ska bearbeta skvallret. En form av social utvecklingsstörning helt enkelt. Det händer ganska frekvent att jag gör riktiga klavertramp, då en normalt fungerande människa hade kunnat läsa av signalerna och känna av att här är det någonting som inte stämmer.

Jag går lyckligt ovetande runt i min egna bubbla och reagerar föga på min omgivning. Jag kan helt enkelt inte hålla koll på både mig själv och andra samtidigt, vilket både är en gåva och en förbannelse. Det finns ju kurser för nästan allt, smalt som brett, på universitetet, men någon "skvallerkunskap för nybörjare" har jag hittills inte sett till... det vore det kanske värt att lägga en termin på...