blindtarmen

Först vill jag be om ursäkt för den oerhört fantasilösa rubriken som förutom till titeln på låten är svår att koppla till det övriga inlägget.

Hursomhelst så hade jag en något märklig dröm i natt och vet inte hur jag ska tolka den. Drömmen utspelade sig under OS i Kina och av någon anledning skulle jag vara med i finalen på 400 meter, hur jag tog mig dit förtäljer inte historien. Jag står på startsträckan och 50 000 kineser skriker rakt ut vid presentationen av löparna. Jag får en bra start och avancerar långsamt från min position mitt i startfältet. När det har gått två svängar är jag i ledning, då inträffar det märkliga (som om det inte vore märkligt nog att jag var i ledning i en OS-final), på upploppet kommer de andra löparna springande emot mig. Minnns ni amerikanen Tyree Washington (mörkhyad 400-metersspecialist med det karaktäristiska svettbandet på sitt rakade huvud)? Är nästan övertygad om att det var han som vinkade hånfullt mot mig när jag mötte de andra löparna mitt på upploppssträckan. Förvirrad tar jag mig i mål och får det då konstaterat av en kines i safarihjälm att jag har sprungit åt fel håll. Där blir jag sur och vaknar.

Nu börjar sommarkänslan sprida sig över campus. Träden är lite grönare, fåglarna lite mer morgonpigga, grillarna tänds (det gör de i och för sig redan då temperaturen kryper över 10 graders sträcket på det här stället), shortsen åker fram från sin vinterförvaring och livet känns lite lättare att leva.

Det fina vädret innebär dock ett stort bekymmer i undertecknads hushåll, nämligen värmen. Med detta avses inte det faktum att utomhustemperatur skulle vålla några större problem, snarare tvärtom. Solens efterlängtade strålar träffar mina fönster och bildar en värme som i det närmsta kan liknas vid när sadistiska småbarn (inga namn nämnda) bränner myror under ett förstoringsglas. Min lägenhets lokalisering leder dessutom till att jag varje dag under hela sommaren, mellan klockan 15-20, har en inomhustemperatur en bit över 30 grader. De som känner mig vet dessutom att jag är oerhört värmekänslig, så den här ekvationen går verkligen inte ihop på något sätt.

Vid dessa temperaturer börjar jag:
1) paniksvettas, jag får ta av mig t-shirten varje gång jag kommer innanför dörren. Faktumet att min kropp inte slutar utsöndra vätska genom huden gör att jag inte kan sitta still utan vankar oroligt fram och tillbaka. Under en varm dag får jag även byta t-shirt minst två ggr. Tre duschar om dagen är inte heller ovanligt.
2) Värmen gör att jag börjar känna mig snurrig och lättirriterad. Ett drag som är lätt att förväxla med bakfyllebeteende.
3) Då jag uppenbarligen inte har lärt mig att jag måste dricka mycket vatten, kommer detta i förlägningen att leda till vätskebrist och jag går in i ett tillstånd där jag glider in i en dimma och tappar kontakten med omvärlden.

Att genomlida detta varje dag är inget som rekommenderas och jag gör nog bäst i att börja titta efter ett alternativt boende (läs: i Stinas sommartomma lägenhet).

Imorgon trodde jag att jag skulle spela en fotbollsturnering här på Campus, en tunering så ärofylld att svenska cupen framstår som plojturnering i jämförelse (okej svenska cupen var ett dåligt exempel, men det är en annan diskussion). Jag trodde att jag skulle vara med fram tills jag vaknade imorse och knappt kunde andas. Givetvis så går jag och blir förkyld i tider så viktiga som dessa. Då förra veckan var väldigt intensiv med plugg och fotboll fem dagar i rad ( det hände senast i 15-årsåldern) beslöt jag mig tidigt för att avstå turneringen. Det hårda matchandet i klubblaget hade tagit ut sin rätt på nyckelspelaren i campus eget Allstar team (ödmjukt sagt, jag vet). På det sättet är jag och Zlatan rätt lika...men inte i några andra avseenden...

Så fort ryktet om min frånvaro spridit sig började folk höra av sig. Då det var hög efterfrågan på mina benskydd gick jag upp på vinden och letade runt lite. Jag hittade ett par extra benskydd, så svettimpregnerade att sannolikheten att Joel kommer få hudutslag av dem måste ses som överhängande. Det tragiska, förutom att jag hade kvar ett par benskydd jag inte använt på 5 år, är att det uppe på min vind ligger 4 st bollar, en massa konor, träningsväskor, värmebyxor, träningskläder jag inte använt sen jag flyttade till växjö, gamla matchtröjor som förvirrat sig ner i min väska för många år sedan, gamla målvaktshandskar med bästföredatum sommaren 02 mm. Tror jag verkligen att jag kommer att använda något av min 5 par avlagda fotbollsskor?

Min sjukdom i ljuset av mitt nyfunna anlag att samla på mig fotbollsrelaterat skräp leder mig till slutsatsen att jag har en liten materialförvaltare inom mig. För dem som inte är inne i fotbollssvängen kan materialförvaltaren beskrivas som en person som har (mer eller mindre) koll på alla grejer, kläder, tejp, konor osv. Behöver man ett par fotbollsskor så är det han man frågar. Materialaren är för det mesta en äldre herre som egentligen aldrig varit särskilt bra på fotboll själv, men som tycker att det är roligt att titta på. Materialaren fyller en minst lika viktig social funktion som att plocka fram kläder. Eftersom jag själv är oförmögen att spela imorgon, så får jag helt enkelt lyssna till mitt kall och bli den materialförvaltare som jag av ödet är ämnad att vara.

Jag har lätt för att bli paranoid när det gäller sjukdomar och skador. Det hör lite ihop med pessimisten inom mig som tror att allt djävulskap ska drabba just mig. Om det finns någonting som kallas för turistmage, så kommer det definitiv att drabba mig när jag är utomlands. Ett exempel på när jag trodde att jag hade drabbats av just denna åkomma var när jag och Stina var på Cypern. Efter några dagar dricker jag på ren reflex ett glas vatten ur kranen (vilket vi blivit rekommenderade att inte göra) och när jag förstått innebörden av mitt handlande börjar jag genast tro att jordens undergång är väldigt nära. Stina skrattar mest åt mig och tycker att jag överdriver, men jag tror verkligen att jag ska dö och tycka synd om mig själv är någonting som jag bra på. Sen kommer dock Stina på att jag bryggt kaffe på just det här vattnet hela veckan utan att bli sjuk och där står jag som ett fån i mitt mest ovärdiga tillstånd (dvs. självömkan). Bara under Cypern-resan var jag dessutom helt övertygad om att jag drabbats av både värmeslag och flammande hudutslag.

Igår spelade jag match. Efter matchen känner jag smärtor i bröstet, närmare bestämt mot bröstbenet. Idag på morgonen hade inte smärtorna gått över och minnen av folk som gått runt med punkterade lungor i flera dagar började så sakteliga göra sig påminda. Efter 20 minuter var jag helt enkelt tvungen att ringa alla hypokondrikers bästa vän, sjukvårdsrågivningen. Där kom jag fram till en lugn medelålders kvinna som tröstade mig och sa att det inte var någon fara, det var bara utvändiga smärtor. Min högst egenkonstruerade diagnos är att jag under matchen helt enkelt fick springa ovanligt mycket från min målvaktsposition och därigenom drabbats av träningsvärk i lungorna. Min lungkapacitet, som i det närmsta kan liknas vid en 60 årig kedjerökare, räckte helt enkelt inte till för denna erhörda fysiska ansträngning. För att ytterligare understryka min ringa lungkapacitet kan det även nämnas att jag förmodligen är den enda målvakten i blekingefyrans historia som har drabbats av kramp under pågående match. Det är ett helvete att springa och hämta alla bollar när motståndarna skjuter iväg dem hela tiden...

Igår firade jag och min käre flickvän vårat första år tillsammans som ett par. De obligatoriska blommorna inhandlades och jag traskade bort till Stina för att äta mat. Stina hade dagen innan avslöjat att hon hade planerat en picknick i det gröna, men på grund av väderomställningen så kunde tyvärr inte den planen genomföras.

Men nu är det så att jag har en flickvän med obergänsad fantasi och som kan arbeta sig runt sådana triviala problem som väder. Hon hade nämligen beslutat sig för att det visst gick att ha picknick inomhus och att hennes lampa och TV utgjorde basen för en utmärkt koja. Lägg därtill lite lakan, en madrass och lite gummiband så har du byggt dig en mysig koja. Maten som det bjöds på bestod av traditionell picknick mat som baguetter och pastasallad. Hon hade även kopierat en liten pixiebok som han hade färglagt själv, som hon gav som present. Sedan hjälpte jag henne att ladda ner en animerad film, Horton, som var sådär äckligt överpedagogisk. Hon är gullig min flickvän. Har jag nämnt att hon är förskolelärare förresten?

Årets täta spelprogram i allsvenskan är direkt intressedödande. Eftersom VM ligger mitt under sommaren dvs. den svenska högsäsongen, samt att någon bestämde att vi behövde lag som Ljungskile i allsvenskan blir spelschemat väldigt kompakt. Vissa veckor spelar lagen 3 matcher på en vecka, en omställning som jag inte har hunnit aklimatisera mig till. Man hinner inte lägga den förra matchen bakom sig innan det är dags för en ny. Är det derby idag? det hade jag ingen aning om...

Hur tror pamparna att en supporter ska ha råd att lägga ut för två biljetter i veckan samt kunna försvara detta hemma? Nu börjar också det hårda matchandet ta ut sin rätt på spelarna, då både inställningen till matcher och skadeläget i truppen kan ifrågasättas.

"Men det är bra för den svenska bredden och fler ungdomar får chansen med fler lag i allsvenskan". För det första är det bara att se till hur ett lag som Ljungskile har valt att värva inför den här säsongen. Ljungskile trodde inte på sin framgångsrika spelartrupp från superettan förra året och värvade helt enkelt en helt ny. Hur många av dessa spelarna var svenska? Istället för att ge svenska spelare chansen, värvas det billiga bosman-spelare från utlandet för att bredda truppen. Jag vågar faktiskt utan att ha kollat upp siffror påstå att de större klubbarna är minst lika bra som de små på att få fram och ge talanger chansen. Dessutom handlar det inte om att talanger ska ges många chanser, de ska ta chansen när de får den. Bästa laget ska alltid spela, annars har man för låg ambitionsnivå för allsvenskan.

Vidare hör lag som Ljungskile även till de lagen som egentligen inte vill spela fotboll. De vill ta poäng och deras enda chans att göra det är att backa hem med 10 man och hoppas på ett oavgjort resultat. Detta är en framgångsrik taktik som har hjälpt bland andra Kalmar och Gefle att etablera sig i allsvenska. Om det vore så att svenska talanger skulle få fler chanser i dessa lag dömda till bottenstrider, vill vi verkligen att det är så de svenska talangerna ska få sin fotbollsfostran, eller ska de spela anfallsfotboll i superettan? Vi som älskar våra lag kommer att följa våra lag oavsett hur tråkigt de spelar, men hur skulle marginalåskådarna reagera om alla lag i allsvenskan spelar som Kalmar, Gefle och Ljungskile?

Jag har förkovrat mig i en väldigt fascinerande bok under hela helgen. Robert White har satt ihop denna spännande och fartfyllda antologi, bestående av mindre inlägg av diverse författare/forskare. Boken heter "Controversies in Enviromental Sociology" och som det framgår av titeln berör den miljöproblem ur ett sociologiskt perspepektiv. Men detta låter ju nästan intressant, vad är haken? Jo, det är såhär att den enbart finns att få tag i på engelska. Ja, men hur svårt kan det vara att läsa en bok på engelska? Det kan vara jävligt svårt har jag fått erfara den gångna helgen. Trots att jag har relativt stor erfarenhet av att läsa böcker på engelska, fann jag språket väldigt byråkratiskt och invecklat. Här hjälpte inte högstadieengelskan längre. Sen att det emellanåt var VM i långa meningar gjorde inte saken bättre.

En finess hos boken som jag fann väldigt roande var att det efter varje kapitel fanns en rad frågor som man kunde besvara. Vi skulle besvara 3 frågor x 7 kapitel. Grejen med frågor på engelska är att man inte ser betoningar och nyanser i dem. Detta gör det svårt att tolka vad de är ute efter att man ska svara.

Boken får av mig 2 av 5 vårlökar för att den behandlade ett intressant ämne, men de språkliga aspekterna samt den värdelösa uppgiften i samband med den (detta fick mig att skriva ett aggressivt hot-mail till ansvarig lärare, men jag fegade ur och skickade det aldrig) gjorde att jag inte fick ut så mycket av den. Vad ville de goda lärarna egentligen examinera? mina kunskaper i fikonengelska eller mina kunskaper om det sociologiska perspektivet på hållbar utveckling?

Lite roande att mitt nästa projekt, fördjupningsarbete inom hållbar utveckling, har mer språkliga och källkritiska krav än min flickväns c-uppsats... jag skulle ha läst i Malmö istället...