värme på gott och ont
Nu börjar sommarkänslan sprida sig över campus. Träden är lite grönare, fåglarna lite mer morgonpigga, grillarna tänds (det gör de i och för sig redan då temperaturen kryper över 10 graders sträcket på det här stället), shortsen åker fram från sin vinterförvaring och livet känns lite lättare att leva.
Det fina vädret innebär dock ett stort bekymmer i undertecknads hushåll, nämligen värmen. Med detta avses inte det faktum att utomhustemperatur skulle vålla några större problem, snarare tvärtom. Solens efterlängtade strålar träffar mina fönster och bildar en värme som i det närmsta kan liknas vid när sadistiska småbarn (inga namn nämnda) bränner myror under ett förstoringsglas. Min lägenhets lokalisering leder dessutom till att jag varje dag under hela sommaren, mellan klockan 15-20, har en inomhustemperatur en bit över 30 grader. De som känner mig vet dessutom att jag är oerhört värmekänslig, så den här ekvationen går verkligen inte ihop på något sätt.
Vid dessa temperaturer börjar jag:
1) paniksvettas, jag får ta av mig t-shirten varje gång jag kommer innanför dörren. Faktumet att min kropp inte slutar utsöndra vätska genom huden gör att jag inte kan sitta still utan vankar oroligt fram och tillbaka. Under en varm dag får jag även byta t-shirt minst två ggr. Tre duschar om dagen är inte heller ovanligt.
2) Värmen gör att jag börjar känna mig snurrig och lättirriterad. Ett drag som är lätt att förväxla med bakfyllebeteende.
3) Då jag uppenbarligen inte har lärt mig att jag måste dricka mycket vatten, kommer detta i förlägningen att leda till vätskebrist och jag går in i ett tillstånd där jag glider in i en dimma och tappar kontakten med omvärlden.
Att genomlida detta varje dag är inget som rekommenderas och jag gör nog bäst i att börja titta efter ett alternativt boende (läs: i Stinas sommartomma lägenhet).
Det fina vädret innebär dock ett stort bekymmer i undertecknads hushåll, nämligen värmen. Med detta avses inte det faktum att utomhustemperatur skulle vålla några större problem, snarare tvärtom. Solens efterlängtade strålar träffar mina fönster och bildar en värme som i det närmsta kan liknas vid när sadistiska småbarn (inga namn nämnda) bränner myror under ett förstoringsglas. Min lägenhets lokalisering leder dessutom till att jag varje dag under hela sommaren, mellan klockan 15-20, har en inomhustemperatur en bit över 30 grader. De som känner mig vet dessutom att jag är oerhört värmekänslig, så den här ekvationen går verkligen inte ihop på något sätt.
Vid dessa temperaturer börjar jag:
1) paniksvettas, jag får ta av mig t-shirten varje gång jag kommer innanför dörren. Faktumet att min kropp inte slutar utsöndra vätska genom huden gör att jag inte kan sitta still utan vankar oroligt fram och tillbaka. Under en varm dag får jag även byta t-shirt minst två ggr. Tre duschar om dagen är inte heller ovanligt.
2) Värmen gör att jag börjar känna mig snurrig och lättirriterad. Ett drag som är lätt att förväxla med bakfyllebeteende.
3) Då jag uppenbarligen inte har lärt mig att jag måste dricka mycket vatten, kommer detta i förlägningen att leda till vätskebrist och jag går in i ett tillstånd där jag glider in i en dimma och tappar kontakten med omvärlden.
Att genomlida detta varje dag är inget som rekommenderas och jag gör nog bäst i att börja titta efter ett alternativt boende (läs: i Stinas sommartomma lägenhet).
Kommentarer
Trackback
