Ann-Kristin
För enkelhetens skull kan vi låta denna grupp av människor kallas för Ann-Kristin. Ann-Kristin är vanligen mellan 40-60 år, ofta välutbildad med ett "riktigt och viktigt" jobb. Hon besitter en beundransvärd egocentrism, arrogans och nonchalans, samt ett väl utvecklat tunnelseende. I och med sin viktiga position i samhällslivet har hon vant sig vid att få precis som hon vill, utan att behöva be om ursäkt eller fråga om lov. Kort och gott, det är Ann-Kristin som kör över dina anklar med en kundvagn, utan att visa någon mänsklig empati eller att ens notera incidenten, trots att du skriker som en stucken gris. Ann-Kristin tycker att det är skönt att hon numera kan skylla sin bristande uppmärksamhet på nedsatt hörsel.
Det mest säkra sättet att upptäcka Ann-Kristin är vid affärsrealisationer eller på tågresor. För ett par månader skulle jag åka tåg till Linköping, men blev på grund av förseningar sittandes i Alvesta under två timmar. Represetanter från SJ skötte situationen så gott de kunde, men ett 20-tal Ann-Kristin vägrade att ta in informationen som represetanterna försökte delge dem. Ett annat karktäristiskt drag hos Ann-Kristin är nämligen att hon endast kan ta in direkt muntlig information, på henne är massinformeration med andra ord lönlöst. De som hade väntat längst skulle hoppa på nästa inkommande tåg, de andra fick vänta 20 minuter på nästa, annars fanns det risk för att tågen skulle överbefolkades. Alla verkade se logiken i detta, förutom Ann-Kristin, som var arg för att hon snällt fick vänta 20 minuter och ställde massor med frågor. Trots att budskapet knappast inte kunde bli tydligare stod Ann-Kristin ute på perrongen när det första tåget kom in till Alvesta. Väl på tåget blev vi informerade om när vi beräknades komma fram, ändå var Ann-Kristin tvungen att fråga om flera gånger hur mycket vi var försenade.
Mitt senaste möte med Ann-Kristin utspelade sig på IKEA för bara fåtalet dagar sedan. Min bror Jens och jag stod och betraktade stolen Stefan, då Ann-Kristin nästan drar Stefan ur handen på Jens och säger högt till sin vännina "men den här är väl fin". Vi blev så överraskade över denna persons bufflighet, att vi inte fann orden (vilket vi båda hade mått bra av lite oftare) utan blev bara stående, gloendes med öppna munnar på den plats på glovet där Stefan nyss hade befunnit sig.
Jag längtar tills jag har uppnått åldern och den grad av nonchalans som krävs för att bli en Ann-Kristin, så att jag obekymrat kan tränga mig igenom resten av livet.
Här är en bild på Stefan förresten!
ett farväl till Bert-böckerna
Förutom de böcker som man kan önska sig i present i samband med julfirandet, finns det även möjlighet till köpa böcker till sig själv i samband med julhandeln. En del människor kallar detta fenomen för att "de köper julklappar till sig själva", vilket jag anser är en ganska bajsnödig ursäkt. Jag tycker inte att man ska behöva ursäkta sig för att köpa saker till sig själv, därför har jag helt medvetet två separata önskelistor. En lista med boktitlar jag ger till mamma (ofta lite dyrare böcker) och en som jag handlar till mig själv. Detta har hittills resulterat i 8 nya böcker.
Jag tror att en bokhylla återspeglar sin ägare till viss del. I min bokhylla finns det ganska grabbiga böcker som exempelvis Gudfadern, Tvekampen, olika fotbollsböcker etc. och så långt är allt väl. Men vid en närmare analys märker man dock en sida av min bokhylla som inte har förändrats på många år, tre flyttar till trots. Studentens beryktade skrala ekonomi, oförmågan att magasinera (eller kasta, ett släktdrag från mamma) böcker, nostalgi och kanske även lite lathet har resulterat i att Bert-böckerna och andra ungdomsböcker har fått stå kvar. Det ger ett intryck av att en del av min bokhylla slutade växa vid 12 års ålder (och därav även jag?). Förändringen handlar inte om att jag skäms över dem, de har stått för oerhört mycket glädje, men nu känner jag att det är dags för dem att läggas i en låda i väntan på att berika en annan generation. Lite sorgligt på ett sätt, men nödvändigt på ett annat.
Jag funderar dock allvarligt på att låta "Ängel i grön klänning" stå kvar i bokhyllan, även om den definitivt går in under genrern "ungdomsböcker", då den visar på både ett större djup och bredd i min annars våldsromantiserande boksamling.
Har ödet känsla för ironi?
Halvvägs in i filmen sa det poff och proppen gick. Det har hänt innan när jag varit hemma hos Stina, men märk väl att hon aldrig har varit hemma när proppen har gått, därför finns det fog för att misstänka att propparna, men även elektronik i största allmänhet, har någonting emot mig.
När jag hade fått ordning på electricteten igen visade det sig att sladden mellan datorn och vägguttaget inte längre var brukbar och osade dessutom knallpulverpistol. Detta är en relativt nyinköpt sladd så man kan fråga sig ifall det var ett fabriktionsfel eller om det helt enkelt var Stinas dator som var lite trött och ville vila. Något internet blev det inte att tala om efter det, då datorns batteri räcker ett par timmar, sen fungerar inte datorn alls.
I samma sekund som dator sa upp sig blev mitt liv mycket svårare. Den komplettering som har hängt över mig i två månader och som jag tänkte "göra snart" blev genast omöjlig att göra (oturligt nog) och jag fick leta reda på ett bibliotek för att boka bussbiljett hem till Karlskrona. Jag kan inte låta bli att undra om detta är straffet för att jag hade en något kritisk underton till Stinas tekniska aperatur i föregående inlägg, eller har ödet känsla för ironi?
snålsurfande
Stina och jag är väldigt olika på många punkter. Första gången jag hälsade på henne i Linköping i somras hade hon ingen internetuppkoppling alls, vilket fick mig att känna mig som Robinson Cruse, isolerad på en öde ö i Östergötland. Att inte kunna uppdatera mig på alla fotbollsrelaterade nyheter tre gånger om dagen höll på att knäcka mig helt. Min räddning i detta teknologiska mörker var de olympiska spelen, vilka kunde sysselsätta mig de timmarna som Stina jobbade.
Jag har genom min bakgrund och uppväxt utvecklat ett beroendeförhållande till teknik, där ett liv utan den känns otänkbart. Därför känner jag en frustration när denne inte finns, eller inte fungerar tillfredställande. Stina tycks inte lägga lika stor vikt vid dessa saker och klarar sitt vardagliga liv utmärkt utan internet. För mig blir det ett äventyr att bara kolla en busstidstabell utan internet. På sätt och vis kan jag därför avundas henne på den punkten.
Stina har även inställningen att man inte kastar någonting som fortfarande fungerar (när det kommer till teknik bör tilläggas). Trots att man ibland kan tro att hon pratar genom en plåtburk vägrar hon att byta ut sin gamla mobiltelefon och blir i det närmaste förnärmad när jag råkar föra det på tal. När den plötsligt stänger av sig själv heter det att "han är bara lite sjuk". Tekniska prylar är helt enkelt ingenting hon värdar högt och vill lägga pengar på, därför var hon snabb att adoptera min mp3-spelare när hennes egna gick sönder. Den har bott i hennes väska i över ett år nu...
Vid flytten till Linköping gick det upp för Stina att hon nu var tvungen att betala för internetupkopplingen, som hade ingått i hennes hyra i Växjö. Hon hittade ett oskyddat trådlöst nätverk som ibland fungerade, men som oftast visade sig vara otillräckligt, vilket hon nöjde sig med ganska länge. Detta började hon dock omvärdera när hon kom ut på internet så sällan att hon fick uträtta sina bankärenden på jobbets dator. Då hennes dator (som har sett sina glansdagar) inte klarade av den bärbara internetupkoppling hon provade surnade hon till och la ner projektet. Nu har hon emellertid funnit att signalen från grannes trådlösa nätverk är starkare i köket. Stina har med andra ord löst internetproblemet genom att flytta på datorn till köket, där hastigheten är långt ifrån stark, men åtminstone stabil. Vad jag vet planerar hon inte heller att sluta detta snålsurfande på grannens bekostnad.
Den sista människan i Sverige...
Det har kommit till en punkt där mer eller mindre alla i min bekantskapskrets har ett användarkonto på facebook. Jag upplever dessutom ett tryck utifrån att man som människa 2008 bör ha tillgång till facebook, vilket bara får mig att vända taggarna än mer utåt. Samma sak går igenom allt jag har gjort, jag vill inte göra som jag blir tillsagd. Försöker du tvinga mig till något, vill jag göra motsatsen. Detta kan tolkas på en rad olika sätt, vilka jag inte ämnar gå in på närmare här.
Av samma anledning är jag den sista människan i Sverige som inte har läst någon bok i Stieg Larsson-triologin. Alla, i vid betydelse, går i godo för dessa böckers förträfflighet och storhet. När jag säger att jag inte har läst dem än, ser folk ut som frågetecken och tycker absolut att det är det nästa jag ska ta i tu med. Därför innebär den bok (män som hatar kvinnor) som för närvarande ligger i min resväska och väntar, mer ångest än spänning för mig.
Välkommen till förskolan "Digerdöden"
Mina dagar i Linköping är långt ifrån späckade med aktiviteter, därför blev jag glad när jag blev inbjuden till Smörblommans förskolas luciafirande som utspelade sig igår. Först en inledande tanke, vad är det egentligen med förskolor och deras klämkäcka namn? Ungarna lär ju inte bry sig om förskolan heter "Trollskogen" eller "Digerdöden". Om jag någonsin startar en förskola ska den heta "Digerdöden".
Så fort jag klev innanför dörren, färdades jag 17 år tillbaka i tiden, till Thunnéls förskola i Rödeby (orten som har fått ge namn åt en av årets massmedialt mest uppmärksammade tragedier, även om denne utspelade sig i Fridlevstad, en bra bit utanför Rödeby). Jag kom på att jag inte varit på en förskola så många gånger sedan dess och allting verkade mindre nu än då. Speglar räckte mig knappt till navel, stolarna var som dockmöbler och knappast ergonomiskt anpassade efter en fotbollsspelare modell orörlig. Kors och tvärs sprang det små tomtar och lucior och ljudbilden kan bäst förklaras genom termen "kackel", 25 ljusa små barnröster i mun på varandra och en och annan förmanande lärarröst (den korrekta benämningen på en dagisfröken är förskolelärare).
Jag blev förvisad till publiksektionen där föräldrar satt inklämda, axel mot axel och knä mot rygg, på de ovan nämnda dockstolarna. Det är svårt för vuxna människor att se någorlunda naturliga och obesvärade ut på dessa pysslingsstolar, därför fann jag hela situationen lustig och en aning bisarr. "Vad har man gjort, eller inte gjort, för att kugga i dagis och gå om så många gånger?", funderade jag för mig själv när jag betraktade föräldrarskaran.
Strax innan framträdandet kom det personal ut till den väntande publiken och bad föräldrarna vänligt om att inte fotografera de små liven innan den sista låtet, då barn tydligen har en tendens att glömma bort att de ska sjunga när kamerablixtarna viner i luften. Om det var språkliga brister i kommunikationen eller ren arrogans vet jag inte, men det hade inte dröjt många sekunder innan mer eller mindre alla föräldrar hade ställt sig upp och börjat avfyra blixtar från sina fotografidon mot de små stackarna. Jag tror inte att en återförening mellan Brittney Spears och Kevin Federline hade skapat mer uppståndelse hos ett gäng papparazzos än den jag beskådade. Som Stina konstaterade efteråt, man undrar om de har luciafirande för barnens skull, eller om det mest är för föräldrarna.
Sångmässigt och ur ett underhållningsperspektiv ger jag Smörblommans förskola 3/5 lussebullar, då dessa unga förmågor ändå har långt kvar till den nivå och innehållsmässiga bredd som exempelvis campus egen gosskör uppvisar (se föregående inlägg). Men kaffet var gott och förtjänar beröm.
ett långt inlägg om en lång dag
Killarna gick med andra ord ihop och arrangerade ett julfirande för tjejerna, som inte gavs mer information än att de skulle vara tillgängliga den 9/12 05.00 till 10/12 05.00 samt en summa pengar som skulle överlämnas till ansvariga. Ett karaktäristiskt drag hos tjejerna i vår klass är att de har ett omättat kontrollbehov och inte riktigt är bekväma med att inte veta vad som väntar dem. Var ska vi vara? Vad ska vi göra? Hur ska jag vara klädd? var frågor som vi bombarderades med och den ena gissningen var vildare än den andra. Jag tror mig kunna påstå att det inte var många av damerna som inte sov så värst bra under natten 8-9/12 (vilket inte heller undertecknad gjorde, men det berodde mest på scenskräck).
Vad är julen utan ett riktigt luciafirande, med glögg och lussebullar? Ingenting givetvis, och därför inleddes dagen, vid en brutalt tidig timme, med ett luciatåg som gick runt till tjejerna och sjöng in julen. Denna gosskörs spröda och vackra toner spred sig över campus ackompanjerade av den yrvakna publikens uppskattande bifall. Personer värda att nämnas för sina insatser i detta sammanhanget var lucian Claes som gav epitetet "white-trash-lucia" ett ansikte samt Martin H som sedermera blev utsedd till Campus sötaste pepparkaksgumma. Dagens vinnare måste ha blivit Peter som i egenskap av Kickis andre hälft fick vakna till gosskörens skönsång . Efter att ha betat av några julklassiker samt den diktläsning som seden bjuder, var det så dags för luciatåget att gå vidare och tjejerna gavs lokal och tid för nästa aktivitet.
Näst på tur var det julpyssel och fortstatt glöggdrickande (fast nu var det en aning starkare varor än på morgonkvisten) hemma hos mig på P G Vejdes väg. Brist på aktivitet var det då inte och jag är väldigt tacksam för alla smällkarameller, stiliga tomtar, pärlplattor och annat som "glömdes" kvar. Just den dagen hade vi med lätthet kunnat mäta oss med tomtens egen verkstad, eller för den delen varenda massproduktionsfabrik i Taiwan ur effektivitetssynpunkt. Själv fick jag utrymme att briljera med mina pysselfärdigheter, har man en flickvän som är förskolelärare har man en hel del att leva upp till. Överlag måste jag säg att jag imponerades över de fina kreationer som mina klasskamrater uppbringade, till och med Viktor klarade efter 2 timmars slit få ihop en pärlplatta. Profil-Martin, hädanefter kallad Pyssel-Martin, visade även han oväntad talang på området.
Kicki (och Unbeck som gjorde ett bra jobb med pistagenötterna) tillverkade även julgodis av typen "Rocky Road", vilka hyste stor uppskattning hos klasskamraterna. Linda lyckades likt en blodhund sniffa sig fram till det bruna guldet och endast efter löften om att senare få smaka på läckerheterna kunde hon hålla sig ifrån kylskåpet. Senare på kvällen konstaterade Linda att hon har tre magar, en för mat, en för dryck och en för godis, därav hennes omättade aptit för sötsaker.
Vid lunch bar det av till Martin H där det av ett starkt matlag (där det ryktas om att medlemmarnas delaktighet varierade något..) förberetts hemmalagad risgrynsgröt med mackor och den finaste euroshopper-skinka som går att finna. Det sistnämnda kan förklaras med att budgeten var kraftigt ansträngd då vi handlat pysselgrejer och framför allt alkohol för merparten av de pengar som hade att röra oss med. Det gäller att prioritera helt enkelt.
Ni som mot all förmodan fortfarande läser detta är troligen nyfikna på upplösningen på detta äventyr. Kvällen bjöd på alkoholförtärning och julbordsätande på Sivans, följt av dans på Stallet. Men för att citera Karin Boye: "nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd". Det var duktigt trötta snarare än fulla, snart före detta klasskamrater som snubblade hem i natten. Tack allihop för en väldigt trevlig dag och kväll tillsammans!
(de som känner ett stort behov av attl delge bilder från dagen och kvällen kan maila dem till mig så får vi se om de dyker upp här på bloggen)
Julstämning
Men jag är de långa utläggningarnas man och påståendet ovan innebär inte att jag gillar julens alla bieffekter samt hur den inverkar på människors beteende. Julmusik är en sådan aspekt av julen som jag helst skulle vilja vara utan. Det går inte att fly från dessa trallvänliga toner om pepparkaksgubbar och mammor som kysser tomtar. Det är som melodifestivalen, fast överallt, hela tiden.
De ivrigaste försvararna av julmusikens legitimitet brukar för det mesta inte hänvisa till musikens kvalité, utan det är som stämningshöjare som julmusiken har sina förtjänster, menar dessa okultiverade personer. Vore julmusiken verkligen bra rent musikaliskt hade vi lyssnat på den året runt. Om vi utgår från att julmusiken skapar en viss "stämning" eller "atmosfär", hur tar sig då denna till uttryck? Jag skulle vilja likna julmusiken vid den psykologiska tortyr som kineserna brukade för några hundra år sedan. Förenklat går den ut på att tortyrobjektet spänns fast i en liggande position och en droppe vatten träffar med regelbundna tidsintervaller objektets panna. Dropp...... dropp...... dropp....... dropp tills personen i fråga flippar ur och erkänner precis vad som helst för att slippa fortsatt lidande.
På annandagen har man lyssnat på så många jullåtar att man tappar besinningen och är beredd att göra vad som helst för att få ett abrupt slut på lidandet. Denna stämning lämpar sig bäst för hjärntvätt alternativ folkmord, och mig veterligen är detta inga traditionella inslag i konceptet "jul", men jag kan förstås ha fel.
Jag tror att detta kommer till uttryck i vad vi brukar benämna som "mellandagsrean". Aggressioner som vi tillskansat oss genom idogt julmusikspelade utageras på pensionärer eller andra människor som står mellan oss och våra reafynd.
att sparka på en manlighet som redan ligger ner
Ur ett genusperspektiv kan man inte heller framhålla att vi förstärkte vår manlighet idag, då den mesta tiden gick till att titta på värmeljus, blockljus och doftljus med tillhörande attiraljer. "A, men den här luktar ju gott", "-Ne jag gillar inte färgen, den passar inte till min inredning", så höll vi på. Typ.
Höjdpunkten inträffade dock inte i någon av dessa affärer, utan på Partaj av alla ställen. För att ytterligare sparka på vår redan liggande manlighet skulle vi investera i en dildo (vilken vi inte själva ämnade att bruka, utan den skulle utgöra en skämtsam födelsedagspresent). Butiken är i två plan och man får gå ner en trappa för att finna dildosarna (kul ord i plural) där de förvaras i en inbrottssäker glasmonter.
Då Martin och jag enbart är noviser på området och dessutom inte kunde ta oss in till härligheterna utan nyckel fick vi be om hjälp av en riktig sexexpert, även kallad butiksexpedit. Sexexperten förde oss ner för trappan till underjordens innandömen, men min intuition (kvinnlig sådan?) sade till mig att vända på det sista trappstegen och istället ta mig upp till dagsljuset igen, medan Martin och sexexperten fortsatte ner. Det sista jag hörde innan jag försatt mig i säkerhet var sexexpertens konstaterande att "den här är ju populär och ganska billig". Vilka följdfrågor Martin hade till denna sexexpert, angående vibration, grovhet, storlekens betydelse etc. lär vi aldrig få veta, vad jag dock kan berätta är att Martin efteråt var lagom besviken på mig och visst förtjänade jag det efter att ha lämnat honom åt hans öde där på Partajs nedervåning. "Det är i de lägena som man ser vem som sviker när det börjar blåsa" konstaterade Martin då vi pionröda snubblade ut ur affären, ett stycke fint inslagen dildo rikare.
namnsdag?
Min slutledningsförmåga säger mig att kyrkan måste haft ett finger med i spelet och att namnen representerar helgon eller andra viktiga kyrkliga personer. Sen står det still i mitt huvud, det måste finnas en mer utvecklad förklaring. Helgonens relvans för den protestantiska tron är mig veterligen ganska begränsad, om inte helt betydelselösa. Därför finns den fog för en viss efterforskning inom området
Efter att ha googlat upp min allmänbildning på området (vad gjorde man innan internet?) finner jag att namnsdagarnas historia går tillbaka till då Sverige var ett land under den katolska kyrkan. Den katolska kyrkan lanserade namnsdagarna som ett alternativ till födelsedagsfirandet som ansågs vara en hednisk syndigt ritual (religioner och deras förbud hit och dit, men det är en annan diskussion). På den vägen är det och idag är Sverige och Finland två av väldigt få protestaniska länder som har hållt kvar namnsdagsfirandet.
Men om vi ska släppa den historiska aspekten på namnsdagsfirandet, vem bryr sig egentligen? Min kanske inte helt nyanserade bild av den svenska samhället är att namnsdagarna i generell mening ges föga uppmärksamhet. De bara finns där. Min inställning är att namnsdagar varken har praktiskt eller traditionellt värde och därför skulle ingen ta skada av att de helt sonika togs bort. Lägg ner skiten.
Visste du att...
Sir Arthur var emellertid en jävel på att hittta på namn, Sherlock Holmes, smaka på det, gurgla det riktigt i munnen och spotta ut det. Det är så genialt att Sherlock förtjänar en namnsdag i den svenska almanackan. En snabb genomgång av namnen som förärats med namnsdagar styrker bara denna ståndpunkt, då jag varken tror att Frideborg, Fingal, Klemens eller Tiburtius skulle sakna sina namnsdagar om de petades till förmån för Sherlock.
