namnsdag?
Mitt förra inlägg fick mig att fundera över namnsdagar. Vilken funktion fyller de och känns de inte lite överflödiga år 2008?
Min slutledningsförmåga säger mig att kyrkan måste haft ett finger med i spelet och att namnen representerar helgon eller andra viktiga kyrkliga personer. Sen står det still i mitt huvud, det måste finnas en mer utvecklad förklaring. Helgonens relvans för den protestantiska tron är mig veterligen ganska begränsad, om inte helt betydelselösa. Därför finns den fog för en viss efterforskning inom området
Efter att ha googlat upp min allmänbildning på området (vad gjorde man innan internet?) finner jag att namnsdagarnas historia går tillbaka till då Sverige var ett land under den katolska kyrkan. Den katolska kyrkan lanserade namnsdagarna som ett alternativ till födelsedagsfirandet som ansågs vara en hednisk syndigt ritual (religioner och deras förbud hit och dit, men det är en annan diskussion). På den vägen är det och idag är Sverige och Finland två av väldigt få protestaniska länder som har hållt kvar namnsdagsfirandet.
Men om vi ska släppa den historiska aspekten på namnsdagsfirandet, vem bryr sig egentligen? Min kanske inte helt nyanserade bild av den svenska samhället är att namnsdagarna i generell mening ges föga uppmärksamhet. De bara finns där. Min inställning är att namnsdagar varken har praktiskt eller traditionellt värde och därför skulle ingen ta skada av att de helt sonika togs bort. Lägg ner skiten.
Min slutledningsförmåga säger mig att kyrkan måste haft ett finger med i spelet och att namnen representerar helgon eller andra viktiga kyrkliga personer. Sen står det still i mitt huvud, det måste finnas en mer utvecklad förklaring. Helgonens relvans för den protestantiska tron är mig veterligen ganska begränsad, om inte helt betydelselösa. Därför finns den fog för en viss efterforskning inom området
Efter att ha googlat upp min allmänbildning på området (vad gjorde man innan internet?) finner jag att namnsdagarnas historia går tillbaka till då Sverige var ett land under den katolska kyrkan. Den katolska kyrkan lanserade namnsdagarna som ett alternativ till födelsedagsfirandet som ansågs vara en hednisk syndigt ritual (religioner och deras förbud hit och dit, men det är en annan diskussion). På den vägen är det och idag är Sverige och Finland två av väldigt få protestaniska länder som har hållt kvar namnsdagsfirandet.
Men om vi ska släppa den historiska aspekten på namnsdagsfirandet, vem bryr sig egentligen? Min kanske inte helt nyanserade bild av den svenska samhället är att namnsdagarna i generell mening ges föga uppmärksamhet. De bara finns där. Min inställning är att namnsdagar varken har praktiskt eller traditionellt värde och därför skulle ingen ta skada av att de helt sonika togs bort. Lägg ner skiten.
Kommentarer
Trackback
