grupprocesser
Som Kicki så frankt påpekat så har jag varit dålig på att uppdatera bloggen. Vi kan säga att det har kommit lite andra åtaganden emellan och att jag lovar bättring. Nu kan jag gräva fram någon ursäkt ur min aldrig sinande källa av mer eller mindre krystade undanflykter, men jag låter bli och lämnar det till er egen fantasi.
En annan Frank, Andersson, sa till Hoahoa Dahlgren när de bodde ihop (med risk att röra ihop historien) "Jag ska bara gå ut och köpa mjölk". Veckorna går och blir till månader och när Frank kom tillbaka frågar Hoahoa "har du med dig mjölken?".
Jag har de senaste veckorna hängivit mitt liv åt att skriva färdigt den B-uppsats som ska vara färdig i januari. Livet som student är inte särskilt hårt och det där med heltidsstudier är för det mesta en myt. Vi har kännt oss jätteduktiga när vi har suttit och skrivit 6-7 timmar varje dag i veckan, med långa raster för skitsnack och kaffedrickande inräknat i detta. Ju mer jag tänker på det desto mindre vill jag ha ett vanligt jobb...
Hetsen över att bli färdiga i så god tid innan januari grundar sig i att Manne ska åka på en sista-supa-resa-innan-yrkeslivet till Mexiko, vilket har krävt att vi stressat på arbetsprocessen. Detta var jag och Martin mycket väl medvetna om när vi bildade vår tre man starka gruppkonstellation och därigenom var det ett aktivt val från vår sida. Manne har aldrig ifrågasatt att vi skulle hinna bli färdiga med allt innan han åker, vilket förärar honom med titeln "årets optimist". Sedan första dagen har allt vi har skrivit varit bra och det har hela tiden varit jättelite kvar, enligt Manne. Trots min och Martins pessimistiska inställning inför Mannes vision, blev arbetet nästan färdigt i november. Vilket innebär att jag och Martin kommer att lägga ett par halvdagar på att skriva den avslutande delen av arbetet, sen ska vi ta jullov resten av december. Hoppas att det går bra med era arbeten också! Jag och Martin kanske tittar förbi på en kopp kaffe och kollar hur det går...
En annan lite mer irriterande egenskap som Manne har uppvisat de senaste veckorna är att han gillar att öppna fönster. Fönster som jag sedan går runt och stänger, bara för att Manne, besatt av sina tvångstankar, öppnar dem på nytt. På det sätt har vi hållt på hela dagarna, han öppnar och jag stänger. "Man tänker bättre när det är svalt" menar Manne, med en dryghet som om detta faktum vore allmän vetskap. Då säger jag att jag blir sjuk av draget, vilket får Manne att tillfälligt kapitulera med bakgrund i hans sjukliga rädsla för baciller som kan smitta honom innan Mexikoresan. Senare på kvällen undrar jag varför jag går runt och småfryser. Då har Manne varit framme och öppnat alla fönster innan han gick hem för dagen.
Nu när jag snart har jullov så kommer jag att ha jättemycket tid över som jag kan uppdatera bloggen på!
En annan Frank, Andersson, sa till Hoahoa Dahlgren när de bodde ihop (med risk att röra ihop historien) "Jag ska bara gå ut och köpa mjölk". Veckorna går och blir till månader och när Frank kom tillbaka frågar Hoahoa "har du med dig mjölken?".
Jag har de senaste veckorna hängivit mitt liv åt att skriva färdigt den B-uppsats som ska vara färdig i januari. Livet som student är inte särskilt hårt och det där med heltidsstudier är för det mesta en myt. Vi har kännt oss jätteduktiga när vi har suttit och skrivit 6-7 timmar varje dag i veckan, med långa raster för skitsnack och kaffedrickande inräknat i detta. Ju mer jag tänker på det desto mindre vill jag ha ett vanligt jobb...
Hetsen över att bli färdiga i så god tid innan januari grundar sig i att Manne ska åka på en sista-supa-resa-innan-yrkeslivet till Mexiko, vilket har krävt att vi stressat på arbetsprocessen. Detta var jag och Martin mycket väl medvetna om när vi bildade vår tre man starka gruppkonstellation och därigenom var det ett aktivt val från vår sida. Manne har aldrig ifrågasatt att vi skulle hinna bli färdiga med allt innan han åker, vilket förärar honom med titeln "årets optimist". Sedan första dagen har allt vi har skrivit varit bra och det har hela tiden varit jättelite kvar, enligt Manne. Trots min och Martins pessimistiska inställning inför Mannes vision, blev arbetet nästan färdigt i november. Vilket innebär att jag och Martin kommer att lägga ett par halvdagar på att skriva den avslutande delen av arbetet, sen ska vi ta jullov resten av december. Hoppas att det går bra med era arbeten också! Jag och Martin kanske tittar förbi på en kopp kaffe och kollar hur det går...
En annan lite mer irriterande egenskap som Manne har uppvisat de senaste veckorna är att han gillar att öppna fönster. Fönster som jag sedan går runt och stänger, bara för att Manne, besatt av sina tvångstankar, öppnar dem på nytt. På det sätt har vi hållt på hela dagarna, han öppnar och jag stänger. "Man tänker bättre när det är svalt" menar Manne, med en dryghet som om detta faktum vore allmän vetskap. Då säger jag att jag blir sjuk av draget, vilket får Manne att tillfälligt kapitulera med bakgrund i hans sjukliga rädsla för baciller som kan smitta honom innan Mexikoresan. Senare på kvällen undrar jag varför jag går runt och småfryser. Då har Manne varit framme och öppnat alla fönster innan han gick hem för dagen.
Nu när jag snart har jullov så kommer jag att ha jättemycket tid över som jag kan uppdatera bloggen på!
en ondskefull plan..
Som jag tidigare avhandlat i den här bloggen så finner jag det väldigt egoistiskt att ställa ut sina hushållssopor i trapphuset. Jag tror mig inte vara någon övermänniska som aldrig tar en bekväm genväg, men när soporna står och osar i trapphuset i ett par dagar passeras min toleransgräns.
För ett par veckor sen upptäckte min granne att hans sopor luktade illa. Förmodligen var han då för stressad för att ta omvägen på 30 sekunder förbi soprummet, så han valde att placera soporna utanför dörren. När jag kom hem från skolan samma dag upptäckte jag att det var någon från hyresbostäder som satt en lapp på väggen ovanför soporna, där sopornas ägare vänligt men bestämt uppmanades att avlägsna soporna.
Med tanke på att jag i mitt förra boende varit med om att sopor blivit stående i korridorer tills de själva utvecklat ben och förflyttat sig till soprummet, kan det tyckas att hyresbostäder var lite väl hårdhänta och inkonsekventa i det här agerandet. Men å andra sidan framgår det med all tydlighet i hyreskontraktet att sopor inte får placeras i korridorutrymmen, därför ser jag en poäng i att utfärda "varningar" av detta slag. Varför ska jag behöva lukta på hans sopor? Det minsta man kan begära av människor som inte behagar ta ut soporna i tid är att de luktar på sin egen skit, istället för att delge oss andra.
Soporna försvann dagen därpå men lappen har suttit kvar på sin plats på väggen i minst två veckors tid. Min granne har med andra ord uppvisat en enorm lathet som inte ens orkat plocka ner lappen. Idag befriade jag honom från detta, förmodligen väldigt ångestskapande, arbete och plockade själv ner lappen. Inte för att lappen störde mig, utan för att jag har en ondskefull plan. Jag ska kopiera upp lappen i 50 exemplar på biblioteket och utse mig själv till ordningsman på bygget, med ett personligt vendetta mot grannar som ställer ut soporna utanför dörren. Där sopor ställs ut, kommer det att sättas upp en lapp. Jag tar med andra ord lagen i egna händer...
För ett par veckor sen upptäckte min granne att hans sopor luktade illa. Förmodligen var han då för stressad för att ta omvägen på 30 sekunder förbi soprummet, så han valde att placera soporna utanför dörren. När jag kom hem från skolan samma dag upptäckte jag att det var någon från hyresbostäder som satt en lapp på väggen ovanför soporna, där sopornas ägare vänligt men bestämt uppmanades att avlägsna soporna.
Med tanke på att jag i mitt förra boende varit med om att sopor blivit stående i korridorer tills de själva utvecklat ben och förflyttat sig till soprummet, kan det tyckas att hyresbostäder var lite väl hårdhänta och inkonsekventa i det här agerandet. Men å andra sidan framgår det med all tydlighet i hyreskontraktet att sopor inte får placeras i korridorutrymmen, därför ser jag en poäng i att utfärda "varningar" av detta slag. Varför ska jag behöva lukta på hans sopor? Det minsta man kan begära av människor som inte behagar ta ut soporna i tid är att de luktar på sin egen skit, istället för att delge oss andra.
Soporna försvann dagen därpå men lappen har suttit kvar på sin plats på väggen i minst två veckors tid. Min granne har med andra ord uppvisat en enorm lathet som inte ens orkat plocka ner lappen. Idag befriade jag honom från detta, förmodligen väldigt ångestskapande, arbete och plockade själv ner lappen. Inte för att lappen störde mig, utan för att jag har en ondskefull plan. Jag ska kopiera upp lappen i 50 exemplar på biblioteket och utse mig själv till ordningsman på bygget, med ett personligt vendetta mot grannar som ställer ut soporna utanför dörren. Där sopor ställs ut, kommer det att sättas upp en lapp. Jag tar med andra ord lagen i egna händer...
Sandwich någon?
Sandwich är den allmänt vedertagna termen för en macka beståendes av två brödskiver och diverse tillbehör dem emellan. Ordet lär härstama från en brittisk earl (typ greve) av just Sandwich. Han lär inte ha behagat lyfta på röven då han skulle äta under ett parti poker (det var långt innan internetpokern) och begärde att han skulle få denna smidiga matform, allt för att inte lämna partiet. Bekvämligheten gör att människan ständigt gör framsteg, vissa större och andra mindre...
självrannsakan
Igår var ingen enkel dag för mig. Jag kände mig kluven av en inre stormande strid som i korthet berörde respekt, stolthet, hämnd och den människan jag vill vara kontra den människan jag är. Ibland är det inte lätt att handla på bästa sätt, samtidigt som det kan vara svårare efteråt, då tankarna börjar snurra.
För att ge en klarare bild av vad jag menar krävs det att jag beskriver den sekvens som satte igång denna jävulens självrannsakningsmaskin. Ur mitt perspektiv satt jag på Sivans nedervåning och pratar med min bror och några av hans vänner. Jag får en öl kastad, helt oprovocerat och fullt medvetet, i mitt ansikten av en person som jag aldrig tidigare träffat än mindre hälsat eller pratat med. För den som inte ser betydelsen av en sådan handling skulle jag, och detta må vara en subjektiv värdering, likställa den med att spotta någon i ansiktet och förbannat synd på de dyrbara dropparna.
Primathjärnan kopplas in och utan att jag vet ordet av är jag, om än lite klumpigt på det sliriga golvet, på fötterna och tuppfäktas med killen och skriker mitt hjärtas mening två centimeter från hans ansikte. Någonstans fungerar ändå sannolikhetskalkulatorn, det berusade tillståndet till trots, och jag inser att jag i det läget har mer att förlora än att vinna på att sopa till idioten. Det gav mig de fem sekunderna innan någon slet bort mig.
Blöt, förnedrad och heligt förbannad gick jag sedermera hem. Tur att Stina var där och tog hand om sin förbannade pojkvän...tack älskling...Killen? han lär ha fått en öl över sig av sitt ex (som är bekant med min bror) samt enligt uppgift blivit utkastad från stället. Detta kändes emellertid mindre relevant då det enda jag kunde känna var ett både förklarligt och fullt rimligt hämndbegär. Att inte få den direkta fysiska upprättelsen kändes fruktansvärt jobbigt, ett öga för ett öga, samtidigt som det inte hade lett till något konstruktivt och hans provokation hade lyckats.
Jag kunde ändå inte låta bli att känna det som om han kom billigt undan och inte fick sona sitt brott. Det hade, åtminstone kortsiktigt, känts bättre att sopa till idioten, det är så män (och troligen även kvinnor) har löst konflikten av den naturen i alla tider. Men i efterhand, med lite distans, är jag glad över att slippa ta konsekvenserna av ett sådant handlande. Han var definitivt inte värd det.
För att ge en klarare bild av vad jag menar krävs det att jag beskriver den sekvens som satte igång denna jävulens självrannsakningsmaskin. Ur mitt perspektiv satt jag på Sivans nedervåning och pratar med min bror och några av hans vänner. Jag får en öl kastad, helt oprovocerat och fullt medvetet, i mitt ansikten av en person som jag aldrig tidigare träffat än mindre hälsat eller pratat med. För den som inte ser betydelsen av en sådan handling skulle jag, och detta må vara en subjektiv värdering, likställa den med att spotta någon i ansiktet och förbannat synd på de dyrbara dropparna.
Primathjärnan kopplas in och utan att jag vet ordet av är jag, om än lite klumpigt på det sliriga golvet, på fötterna och tuppfäktas med killen och skriker mitt hjärtas mening två centimeter från hans ansikte. Någonstans fungerar ändå sannolikhetskalkulatorn, det berusade tillståndet till trots, och jag inser att jag i det läget har mer att förlora än att vinna på att sopa till idioten. Det gav mig de fem sekunderna innan någon slet bort mig.
Blöt, förnedrad och heligt förbannad gick jag sedermera hem. Tur att Stina var där och tog hand om sin förbannade pojkvän...tack älskling...Killen? han lär ha fått en öl över sig av sitt ex (som är bekant med min bror) samt enligt uppgift blivit utkastad från stället. Detta kändes emellertid mindre relevant då det enda jag kunde känna var ett både förklarligt och fullt rimligt hämndbegär. Att inte få den direkta fysiska upprättelsen kändes fruktansvärt jobbigt, ett öga för ett öga, samtidigt som det inte hade lett till något konstruktivt och hans provokation hade lyckats.
Jag kunde ändå inte låta bli att känna det som om han kom billigt undan och inte fick sona sitt brott. Det hade, åtminstone kortsiktigt, känts bättre att sopa till idioten, det är så män (och troligen även kvinnor) har löst konflikten av den naturen i alla tider. Men i efterhand, med lite distans, är jag glad över att slippa ta konsekvenserna av ett sådant handlande. Han var definitivt inte värd det.
