blindtarmen

Jag gillar inte ryggsäck. Träningsväskan är bra, men den tar tyvärr lite för stor plats om man bara ska gå till en föreläsning. Dessutom har den en tendens till att inte lukta så gott..

Det är en av livets stora orättvisor att vi män inte ska få gå runt med väskor i lagom storlek, utan att dessa ska förväxlas med handväskor. Min mycket maskulina tygpåse (den är blå!) skall dock inte blandas ihop med en kvinnlig handväska..

I början användes påsen mest till transport ("transport" låter manligt) av skolsaker mellan min lägenhet och skolan. Men nu har jag upptäckt att jag börjar lägga ner fler och fler "bra att ha"-saker i påsen.

Varför ska endast kvinnor vara privilegade med ett praktiskt sätt att ta med sig sina käraste ägodelar då de går utanför dörren?

Nu innehåller min kära tygpåse allt från tuggummin, via försvarets hudsalva, till ett trasigt paraply. Jeansfickor i all ära, men några paraply rymmer de inte.

Nä min blåa tygpåse får nog allt hänga med ett tag till...

I hushållet Börjesson/Wilén har rollerna blivit ombytta över en natt. Stina har börjat läsa i Malmö och jag har påbörjat en betydligt slappare kurs än den jag läste i höstas. I höstas var det jag som fick släpa mig upp ur sängen på morgonen, medan Stina kunde ligga kvar och snooza en stund till (därav absolut inte sagt att hon gjorde det). Vanligtvis började jag tidigare och slutade senare än vad hon gjorde.

Den här veckan har jag dock fått en välförtjänt lavett av verkligheten. Inte nog med att Stinas pendlande till Malmö tar en hel del tid i anspråk (2h enkel resa), den här veckan har det inte fallit sig bättre än att jag har fotbollsträning samma dagar som hon har varit i skolan. De dagarna då hennes skola kolliderar med min fotbollsträning kan vi som tidigast ses ungefär 21.30.

idag har jag, liksom Stina, sovmorgon till kl 13.15. Det innebar att hon behövde ställa väckarklockan på den mycket okristliga tiden 06.30. Med tanke på min morgontrötthet och oförmåga att somna om när jag väl har vaknat, kommer vi helt enkelt inte att klara av att sova ihop lika mycket som vi gjort tidigare.

Man kan, om man vill, tyda en viss bitterhet i det här inlägget, men hur konstigt det än låter så är det precis tvärtom. Stinas beslut att pendla 2h enkelresa till Malmö i vår gör mig glad. Alternativet hade varit att hon flyttat tillbaka till Malmö och det är ett scenario som jag helst inte vill tänka på. Därför kommer jag inte att gnälla en sekund på att hon är borta mycket eller på att hon är grinig när hon kommer hem.

Jag är henne tacksam.

Förra helgens lärdom är att man aldrig bör sjunga i närheten av en kamera med videoinspelningsfunktion. Man bör rättare sagt aldrig sjunga... oavsett situation, för man vet aldrig var det kan finnas kameror med ovan nämnda funktion.

Denna vecka har jag börjat en ny härlig kurs, det allmänna utbildningsområdet ,förkortat AUO. AUO går i stora drag ut på att trötta lärarstudenter ska sitta i salar med värdelös planlösning och lyssna på en ännu tröttare föreläsare. Ämnen som på förhand skulle kunna vara intressanta blir alltid överanlyserade och problematiserade in i förbannelse. Sen att föreläsarna på lärarutbildningen är de sämsta pedagogerna är så mycket ironi så att det nästan blir för mycket.

Det kommer med andra ord att bli en lååång vår...

MSN är ett ganska märkligt påfund. Då mitt msn inte har fungerat som det ska på sistonde så har jag fått ganska mycket tid över till att fundera på saken.

Så fort man är på väg till dasset för lite kvalitetstid med sig själv, med sin nya serietidning under armen, hör man "pling, pling, pling" från datorn. Alltid! Om jag nu väljer att ignorera dessa dårar och forsätter med mina "bestyr", så kommer dessa marodörer till medmänniskor att fortsätta skicka meddelanden och plingandet kommer fortsätta i evigheter. Jag kommer inte att finna ro till att sköta mina "bestyr" och tillslut får jag avsluta uppdraget och besvara deras meddelanden.

Vill dessa människor att jag ska få hemorrojder?

Efter ett tag saknar man dock det irriterande plingandet. Det hänger nog samman med att vi lever i ett samhälle där vi alltid förväntas vara anträffbara, både på mobilen och på datorn. När man kommer hem dras man nästan automatiskt till datorn. Inte för att man tvunget behöver skriva till någon, utan bara för att ha koll på läget. Vem som är hemma, vem som är var osv. Det är lite av ett kontrollbehov. Jag har aldrig förr sett mig som en människa med större kontrollbehov. Kanske dags för en självransakning...

Tävling är egentligen, såhär i efterhand, en felaktig benämning. Av de två ursprungliga deltagarna var det en som höll hela distansen ut och en som knappt deltog.

Efter tre dagars tävlande deklarerade den ena deltagaren att han såg ut som, jag citaterar, "en luffare". 5 minuter senare var skägget avrakat och bara en deltagare fanns kvar i tävlingen. Då den sistnämda deltagaren är en man känd för sin goda karaktär, fortsatte denne resan mot ett helskägg. Eftersom tävlingen redan var vunnen på walk-over fanns det bara äran kvar att kämpa för.

Resultatet kan vid en första anblick verka förvånadsvärt obetydligt. Vid en närmare granskning framgår det dock att skägget har en (liten) tendens till viss täthet och det visar sig även att det dessutom är mindre vältrimmat.




Nu är jag alltså den här erfarenheten rikare och då är det rimligt att fråga sig vad jag lärt mig på detta. Egentligen har jag bara lärt mig att med tanke på det något klena resultatet, bör jag vänta några år innan jag bestämmer mig för att odla skägg igen.

Häromnatten väckte jag Stina (och migsjälv) genom att utstöta ett ansträngt stönande läte. "Har du en mardröm gubben" frågade Stina i all välmening, men det var ingen mardröm som hon hörde, det var ett segervrål. Jag var nämligen mitt uppe i en sparkstötting-tävling, mot självaste snömannen Yeti. När jag passerade mållinjen skrek jag ut min triumf, med ett hånfullt skratt för att demonstrera min överlägsenhet gentemot min motståndare. Yeti spelade inte rent spel och gjorde sitt bästa att sabotera min framfart i backen. Det var även anmärkningsvärt att tävlingen ägde rum i en skidbacke modell svart (!!?).

Mina 30 högskolepoäng i dagdrömmande (läs: allmänna utbildnings området) till trots har jag problem med att tolka den här drömmen. Vintertemat framgår tydligt, men var kommer snömannen in i bilden? Sparkstötting? Svart backe?

Okej, det här var kanske en bottennotering i lathet, men ändock en hedersvärd sådan.

Jag bor rätt bra, rent geografiskt, här i växjö. Jag har inte långt till något jag behöver (vem fan behöver själva staden Växjö egentligen?). Univeristetet, mataffärer, gym (om man är i ett tryckande behov av en penisförlägning), pizzeria, simhall mm. finns inom gångavstånd. Vore det kramsnö hade en god kastare kunnat kasta en snöboll från min franska balkong (även kallad budgetbalkong) rätt i huvudet på någon professor i manchesterkavaj på väg till en föreläsning.

Det är dock säkert 50 meter extra vandring till idrottshallen varje morgon för min del..

Vissa dagar är det extra långt till skolan. Jag syftar på de dagar då man vaknar tidigt som fan och egentligen bara vill sova i en vecka istället för att gå upp och vara produktiv.

Det är här som latheten kommer in. Efter en snabb och fåordig msn-konversation övertalade jag Honken att han skulle ta bilen de 300 meterna till skolan (och plocka upp mig efter 50 m). Vardagsmotion? överskattat!

När jag läste det här på Hammarbys officiella hemsida, visste jag inte hur jag skulle reagera. Sulan i landslaget? Skämtar någon med mig?

Sulan är inte världens mest briljanta fotbollsspelare. Han är inte killen som drar 4-5 motståndare och avslutar med en tunnel på målvakten. Han slår bort passningar till höger och till vänster. Ibland stöterna han helt huvudlöst på sin anfallare. Ofta är hans första tillslag på bollen så dåligt att han sätter sig själv och sina medspelare i onödig tidspress.

Tänk om fotboll vore så enkelt.

Sulan är min hjälte. Han har varit trogen Hammarby i snart 10 år. Visst slår han bort passningar till förbannelse och visst springer han bort sig ibland. Till hans försvar bör det dock erkännas att han har blivit betydligt bättre på dessa punkter de senaste åren. Sulan är en kille som utan att tveka hade sprungit över hela planen för att ta tillbaka en förlorad boll. Med en kniv i ryggen och båda fötterna i gips.

Sulan kommer aldrig att ta en ordinarie plats i Sveriges landslag. Men uttagningen bör ses som ett erkännande från det svenska fotbollsetablissemangets sida. Ett erkännande som allsvenskans mest underskattade fotbollsspelare verkligen är värd.

Nu har dimman börjat lätta och jag börjar så sakterliga bli människa igen. Det var kanske lite överdrivet uttryckt. Visst har jag haft huvudvärk och varit en ganska ynklig människa till och från de senaste dagarna. Men det har faktistk gått bättre än väntat och det har redan hunnit gå 4 dagar nu!

Jag har insett (intalat mig själv, rättare sagt) att det inte är jag som vill ha snuset, det är det lilla nikotinmonstret som skriker efter sitt gift. Han slår hej vilt runt omkring sig i frusteration över att inte få sin tillfredställelse. Jag vrider sakta men säkert om kniven i honom och snart har han förblödigt.

Man börjar reflektera en hel del över sitt snusande när man slutar. Jag har bland annat funderat över hur avkopplande det egentligen är med snus. Hur avkopplad är man om man råkar glömma snuset någonstans? Av egen erfarenhet vet jag att abstinensen blir som värst när man vet att man inte får sin snus på ett tag. Jag har otaliga gånger vaknat bakfull som ett ägg en söndagsmorgon och upptäckt att min dosa är tom! Inte somnar Henrik om då, nej han tar löpet bort till pressbyrån som om det gällde livet. Inte förrän han får känna gift-påsen fräta under hans överläpp kan han komma till ro igen. Är inte det en stress i sig själv egentligen?

Samhället är inte snällt mot de stackars nikotinmissbrukarna (notera att jag skriver "de" och inte "oss"). Rökförbud överallt och nu ska inte ens fångarna på våra svenska fängelser få ta en cigg i lugn och ro. Inom vissa yrken kommer inte ens snusaren undan. På våra sjukhus ska det snart bli totalt tobaksfritt. De flesta skolor har en tobakpolicy som förbjuder elever, såväl som lärare, att bruka tobak under lektionstid. Jag vet själv hur jobbigt det är att veta om att man inte kommer att få snusa på en timme. Efter lektionen springer man ut till lärarrummet och tar sitt gift. Men kopplar man då verkligen av, eller tillfredsställer man bara sitt nikotinmonster? Är det då en stress som man själv skapat? Kan inte en tobaksfri lärare koppla av mellan lektionerna? Allan Carr beskriver denna illusion av njutning som att en rökare slår sitt huvud upprepade gånger i väggen när denne inte röker, bara för att det är skönt att ibland sluta slå huvudet i väggen.