blindtarmen

Nu har dimman börjat lätta och jag börjar så sakterliga bli människa igen. Det var kanske lite överdrivet uttryckt. Visst har jag haft huvudvärk och varit en ganska ynklig människa till och från de senaste dagarna. Men det har faktistk gått bättre än väntat och det har redan hunnit gå 4 dagar nu!

Jag har insett (intalat mig själv, rättare sagt) att det inte är jag som vill ha snuset, det är det lilla nikotinmonstret som skriker efter sitt gift. Han slår hej vilt runt omkring sig i frusteration över att inte få sin tillfredställelse. Jag vrider sakta men säkert om kniven i honom och snart har han förblödigt.

Man börjar reflektera en hel del över sitt snusande när man slutar. Jag har bland annat funderat över hur avkopplande det egentligen är med snus. Hur avkopplad är man om man råkar glömma snuset någonstans? Av egen erfarenhet vet jag att abstinensen blir som värst när man vet att man inte får sin snus på ett tag. Jag har otaliga gånger vaknat bakfull som ett ägg en söndagsmorgon och upptäckt att min dosa är tom! Inte somnar Henrik om då, nej han tar löpet bort till pressbyrån som om det gällde livet. Inte förrän han får känna gift-påsen fräta under hans överläpp kan han komma till ro igen. Är inte det en stress i sig själv egentligen?

Samhället är inte snällt mot de stackars nikotinmissbrukarna (notera att jag skriver "de" och inte "oss"). Rökförbud överallt och nu ska inte ens fångarna på våra svenska fängelser få ta en cigg i lugn och ro. Inom vissa yrken kommer inte ens snusaren undan. På våra sjukhus ska det snart bli totalt tobaksfritt. De flesta skolor har en tobakpolicy som förbjuder elever, såväl som lärare, att bruka tobak under lektionstid. Jag vet själv hur jobbigt det är att veta om att man inte kommer att få snusa på en timme. Efter lektionen springer man ut till lärarrummet och tar sitt gift. Men kopplar man då verkligen av, eller tillfredsställer man bara sitt nikotinmonster? Är det då en stress som man själv skapat? Kan inte en tobaksfri lärare koppla av mellan lektionerna? Allan Carr beskriver denna illusion av njutning som att en rökare slår sitt huvud upprepade gånger i väggen när denne inte röker, bara för att det är skönt att ibland sluta slå huvudet i väggen.