blindtarmen

När jag för ett par veckor sen, efter en lång sommars hårt slitande, lämnade campus för välbehövlig semester tog jag samtidigt farväl av tystnaden. Mina steg ekade när jag i sakta mak transporterade mig över den plats på jorden som de senaste två åren har fungerat som mitt hem. Redan då, i mitten av augusti hade det så sakterliga börjat anlända studenter, flera var troligen där för första gången. Dessa små ljusskygga människor smyger ensamma längsmed väggarna. Deras markerade turistlunk, dvs. omålmedvetna färdrikting och nervöst stirrande ögon (lägg därtill händerna på ryggen och en karta så har vi ett extremfall), avslöjar alltid förstagångsbesökaren som kollar in omgivningarna.

Nu, två veckor senare, har dessa skuggans varelser förvandlats till brölande svenskar på utlandsemester. Från att ha undvikit ögonkontakt till vilket pris som helst, står de nu utanför mitt fönster kl 03.30 och högljutt nynnar/skriker basgången i white strips "seven nation army" med människor de för några timmar sen aldrig tidigare hade träffat.

Idag vaknar det upp bakfulla och lyckliga studenter runt om på campus.

Det stora intaget av alkohol vid detta tillfälle har givetvis en viss del i detta, kanske till och med en stor del, men den enligt mig mest bidragande faktorn är stämningen som bjuder in till skratt och skrik. Eftersom de flesta inte har något socialt kontaktnät i varken Växjö eller på campus befinner sig alla i samma situation. Alla lägger sin bästa sida till och är sjukt sociala helt enkelt. Det kanske räcker med att tillägga att det är en härlig tid att vistas på campus?

Telia är kända för sina långrandiga telefonköer. För att komma fram till en riktig människa är det meningen att du ska sitta och lyssna på en datorröst som ber dig att knappa in diverse siffror för att ärendet ska kunna behandlas "så smidigt som möjligt". Vi har alla varit där och de flesta har även irriterat sig över den omständliga processen. Jag drog mig in i det sista för att ringa kundtjänst då Stinas nyinförskaffade bredband strulade, men till sist fann jag ingen annan utväg. Denna gång fann jag dock en liten twist i processeduren, telia har nu bytt sitt siffersystem mot ett röststyrt, ungefär som när man ska beställa en tågbiljett över telefon på SJ.

I likhet med den mentala härdsmälta som uppstår när man befinner i kyrkan och bara inte får svära, måste jag ha förvandlats till en urkarlskronit, för datorrösten bad vid upprepade tillfällen på korrekt rikssvenska om ursäkt för att hon inte kunde förstå vad jag sa. Efter ett tag tog jag mig förbi de inledande momenten, för att sedan köra tokfast då jag ska slå in ett telefonnummer (ja, man har visst sådana till mobila bredband). Jag provade att slå in siffrorna på knapparna, men hade för många siffror, så jag försökte med röststyrningen och läste lugnt och noggrant upp siffrorna, utan framgång. Efter att ha ringt upp igen ett 20-tal gånger bråkade jag så länge med växeln att inte ens en röststyrd datorns tålamod räckte till. "Var god att dröj, jag ska kolla om det finns en ledig handläggare", det var inte alls det jag försökt uppnå de senaste 40 minuterna.

Återigen ett exempel på hur tekniken gör de enklaste företeelser, som att stå i kö, svårare än vad de behöver vara.

Det finns ingenting som kan få mig att må så dåligt som när jag lyssnar på en Hammarbymatch på Sveriges Radios webbradion. Detta högst frivilliga självplågeri har många gånger fått mig skrika avgrundsvrål i ren frusteration, ofta inte över hur matchen i sig gestaltar sig, utan för att jag inte begriper vad som händer. "Sundsvall har bollen mitt på Hammarbys planhalva... *smack*... går förbi hammarbybacken Johansson...*mummel* nej Sleyman... MÅL!, jag kunde inte se vem som sköt, men det gick väl via en Hammarbyback?...".

Ibland funderar jag över hur SR fördelar kommentatorerna mellan de olika idrottsevenemangenn. Min misstanke är att webbradion fungerar lite som en praktikplats där de unga förmågorna får prova sina färdigheter. Tyvärr visar det sig allt som oftast att de inte pallar för trycket med resultatet att de inte klarar av att förmedla ut till mig som lyssnare vad som egentligen händer på planen. Man har hört en hel del sköna lirare med mindre koll på läget kommenterat matcher på webbradion. Märkligt att man aldrig hör någon av dem kommentera mer än en match...

Usch, ibland undrar man om det är värt det. Är det inte bättre att stänga av idioten som envisas med att säga Freddy Söderström (Hammarby har en Freddy Söderberg och en Fredrik Söderström) och göra någonting annat. Men nej, det vore faktiskt att svika Hammarby... på något märkligt sätt... om jag ska vara riktigt frank så kan jag faktiskt inte göra någonting annat alls samtidigt som jag lyssnar, jag kan ju missa någonting mitt i all kylskåpspoesi av lösryckta meningar och syftningsfel.

Vad jag har gjort för att förtjärna detta straff vet jag inte, men det jag vet är att jag kommer att spendera nästa matchdag efter samma ångestfyllda premisser. Förresten vann Bajen med 2-1 efter mål i 93:e minutern, givetvis la webbradion av i 85:e minuten...

Jag har min sista arbetsdag den 8 augusti och som av en tillfällighet är även detta datumet för invigningen av de olympiska spelen i Peking. Invigningen brukar dock, enligt min erfarenhet, inte vara så spännande, men känslan av att jag kan vakna upp den 9/8, slå på tv:n och titta på idrott hela dagarna slår det mesta. Det är inte heller vilken idrott som helst, de olympiska spelen är det största som en idrottsman/kvinna kan deltaga i och den stolthet som lyser i deltagarnas ögon bara understryker spelens innebörd. Många har byggt upp hela sina karriärer efter att de ska vara som bäst den 9 augusti 2008, vi snackar här om ett 10-15 årsperspektiv, det mina vänner är målmedveten träning.

En idrottsman/kvinna kan ha vunnit hur många världsmästerskap som helst, har denne "bara" blivit tvåa i OS så är det avsaknaden av en guldmedalj i nämnda mästerskap som denne kommer att bli ihågkommen för. Mannen/kvinnan som hade all talang i världen, men som aldrig lyckades i OS.

Tyvärr har deltagarnas prestationer redan på förhand hamnat i skymundan av andra diskussioner. Det tycker jag är synd, då de olympiska spelen för mig inte handlar om politik, dessa diskussioner finns det gott om andra forum för. När jag säger detta tar jag varken ställning för/emot mänskliga rättigheter eller för/emot folkrepubliken Kina som nation, jag tycker emellertid att detta är fullständigt ointressant i sammanhanget. För mig handlar de olympiska spelen om idrottslig tävlan man mot man, kvinna mot kvinna, om ära och berömmelse. Idrotten i stort och då särskilt OS, är en plats där olikheter i exempelvis politik och religion tillfälligt läggs åt sidan till fördel för den känsla av samhörighet som finns inom idrotten. Det är den olympiska andan för mig.