blindtarmen

När jag för ett par veckor sen, efter en lång sommars hårt slitande, lämnade campus för välbehövlig semester tog jag samtidigt farväl av tystnaden. Mina steg ekade när jag i sakta mak transporterade mig över den plats på jorden som de senaste två åren har fungerat som mitt hem. Redan då, i mitten av augusti hade det så sakterliga börjat anlända studenter, flera var troligen där för första gången. Dessa små ljusskygga människor smyger ensamma längsmed väggarna. Deras markerade turistlunk, dvs. omålmedvetna färdrikting och nervöst stirrande ögon (lägg därtill händerna på ryggen och en karta så har vi ett extremfall), avslöjar alltid förstagångsbesökaren som kollar in omgivningarna.

Nu, två veckor senare, har dessa skuggans varelser förvandlats till brölande svenskar på utlandsemester. Från att ha undvikit ögonkontakt till vilket pris som helst, står de nu utanför mitt fönster kl 03.30 och högljutt nynnar/skriker basgången i white strips "seven nation army" med människor de för några timmar sen aldrig tidigare hade träffat.

Idag vaknar det upp bakfulla och lyckliga studenter runt om på campus.

Det stora intaget av alkohol vid detta tillfälle har givetvis en viss del i detta, kanske till och med en stor del, men den enligt mig mest bidragande faktorn är stämningen som bjuder in till skratt och skrik. Eftersom de flesta inte har något socialt kontaktnät i varken Växjö eller på campus befinner sig alla i samma situation. Alla lägger sin bästa sida till och är sjukt sociala helt enkelt. Det kanske räcker med att tillägga att det är en härlig tid att vistas på campus?