Välkommen till förskolan "Digerdöden"
Mina dagar i Linköping är långt ifrån späckade med aktiviteter, därför blev jag glad när jag blev inbjuden till Smörblommans förskolas luciafirande som utspelade sig igår. Först en inledande tanke, vad är det egentligen med förskolor och deras klämkäcka namn? Ungarna lär ju inte bry sig om förskolan heter "Trollskogen" eller "Digerdöden". Om jag någonsin startar en förskola ska den heta "Digerdöden".
Så fort jag klev innanför dörren, färdades jag 17 år tillbaka i tiden, till Thunnéls förskola i Rödeby (orten som har fått ge namn åt en av årets massmedialt mest uppmärksammade tragedier, även om denne utspelade sig i Fridlevstad, en bra bit utanför Rödeby). Jag kom på att jag inte varit på en förskola så många gånger sedan dess och allting verkade mindre nu än då. Speglar räckte mig knappt till navel, stolarna var som dockmöbler och knappast ergonomiskt anpassade efter en fotbollsspelare modell orörlig. Kors och tvärs sprang det små tomtar och lucior och ljudbilden kan bäst förklaras genom termen "kackel", 25 ljusa små barnröster i mun på varandra och en och annan förmanande lärarröst (den korrekta benämningen på en dagisfröken är förskolelärare).
Jag blev förvisad till publiksektionen där föräldrar satt inklämda, axel mot axel och knä mot rygg, på de ovan nämnda dockstolarna. Det är svårt för vuxna människor att se någorlunda naturliga och obesvärade ut på dessa pysslingsstolar, därför fann jag hela situationen lustig och en aning bisarr. "Vad har man gjort, eller inte gjort, för att kugga i dagis och gå om så många gånger?", funderade jag för mig själv när jag betraktade föräldrarskaran.
Strax innan framträdandet kom det personal ut till den väntande publiken och bad föräldrarna vänligt om att inte fotografera de små liven innan den sista låtet, då barn tydligen har en tendens att glömma bort att de ska sjunga när kamerablixtarna viner i luften. Om det var språkliga brister i kommunikationen eller ren arrogans vet jag inte, men det hade inte dröjt många sekunder innan mer eller mindre alla föräldrar hade ställt sig upp och börjat avfyra blixtar från sina fotografidon mot de små stackarna. Jag tror inte att en återförening mellan Brittney Spears och Kevin Federline hade skapat mer uppståndelse hos ett gäng papparazzos än den jag beskådade. Som Stina konstaterade efteråt, man undrar om de har luciafirande för barnens skull, eller om det mest är för föräldrarna.
Sångmässigt och ur ett underhållningsperspektiv ger jag Smörblommans förskola 3/5 lussebullar, då dessa unga förmågor ändå har långt kvar till den nivå och innehållsmässiga bredd som exempelvis campus egen gosskör uppvisar (se föregående inlägg). Men kaffet var gott och förtjänar beröm.
