blindtarmen

Med risk för att likna en arg insändare i kamratposten, har jag under en längre tid irriterat mig på ett ständigt återkommande fenomen, människor som nonchalant tränger sig, inte kan känna in sin omgivning och som är helt oförmögna att ta in även den enklaste information. Detta är inte en personlighetsprofil hämtad från en högstadieskola, utan enligt mina fördomar (som är många och långa) är detta representativt för en grupp kvinnor och män i övre medelåldern. Så mycket för ungdomens förfall.

För enkelhetens skull kan vi låta denna grupp av människor kallas för Ann-Kristin. Ann-Kristin är vanligen mellan 40-60 år, ofta välutbildad med ett "riktigt och viktigt" jobb. Hon besitter en beundransvärd egocentrism, arrogans och nonchalans, samt ett väl utvecklat tunnelseende. I och med sin viktiga position i samhällslivet har hon vant sig vid att få precis som hon vill, utan att behöva be om ursäkt eller fråga om lov. Kort och gott, det är Ann-Kristin som kör över dina anklar med en kundvagn, utan att visa någon mänsklig empati eller att ens notera incidenten, trots att du skriker som en stucken gris. Ann-Kristin tycker att det är skönt att hon numera kan skylla sin bristande uppmärksamhet på nedsatt hörsel.

Det mest säkra sättet att upptäcka Ann-Kristin är vid affärsrealisationer eller på tågresor. För ett par månader skulle jag åka tåg till Linköping, men blev på grund av förseningar sittandes i Alvesta under två timmar. Represetanter från SJ skötte situationen så gott de kunde, men ett 20-tal Ann-Kristin vägrade att ta in informationen som represetanterna försökte delge dem. Ett annat karktäristiskt drag hos Ann-Kristin är nämligen att hon endast kan ta in direkt muntlig information, på henne är massinformeration med andra ord lönlöst. De som hade väntat längst skulle hoppa på nästa inkommande tåg, de andra fick vänta 20 minuter på nästa, annars fanns det risk för att tågen skulle överbefolkades. Alla verkade se logiken i detta, förutom Ann-Kristin, som var arg för att hon snällt fick vänta 20 minuter och ställde massor med frågor. Trots att budskapet knappast inte kunde bli tydligare stod Ann-Kristin ute på perrongen när det första tåget kom in till Alvesta. Väl på tåget blev vi informerade om när vi beräknades komma fram, ändå var Ann-Kristin tvungen att fråga om flera gånger hur mycket vi var försenade.

Mitt senaste möte med Ann-Kristin utspelade sig på IKEA för bara fåtalet dagar sedan. Min bror Jens och jag stod och betraktade stolen Stefan, då Ann-Kristin nästan drar Stefan ur handen på Jens och säger högt till sin vännina "men den här är väl fin". Vi blev så överraskade över denna persons bufflighet, att vi inte fann orden (vilket vi båda hade mått bra av lite oftare) utan blev bara stående, gloendes med öppna munnar på den plats på glovet där Stefan nyss hade befunnit sig.

Jag längtar tills jag har uppnått åldern och den grad av nonchalans som krävs för att bli en Ann-Kristin, så att jag obekymrat kan tränga mig igenom resten av livet.