blindtarmen

Få företeelser på denna planet irriterar mig lika mycket som de små lapparna som hyresgäster sätter upp i trapphusen. Jag tänker då främst på de som lyder typ "Hej kära grannar! ikväll kommer vi att ha lite folk hos oss. Vi kommer inte att bli sena och ifall vi är för högljudda så tveka inte att säga till oss! mvh X och X".

Jag förstår givetvis vitsen med att varna sina grannar om att det kommer att bli ett riktigt fylleslag i lägenheten bredvid. Det som stör mig är att det i en sån här lapp alltid förutsätts att det är okej att störa sina grannar, vilket det faktiskt finns regler emot på de flesta ställen. Allt som oftast lyser ödmjukheten med sin frånvaro i dessa lappar och genom att sätta upp en lapp i trapphuset är det helt okej att skruva upp basen så att väggarna skakar. Grannarna säger ju till om de störs.

Jag kan bara tala för mig själv, men jag tror att det ska väldigt mycket till för att genomsnittssvensken ska gå upp ur sängen, klä på sig kläder, plinga på grannens dörr och säga till denne att dämpa sig lite. Jag har till och med varit med om att det har lämnats ut ett telefonnummer på en liknande lapp. Det är kanske ännu mer otroligt att jag sparar nummret från lappen i trapphuset på min mobil, "för det kan vara bra att ha", och sedan ringer numret kl 03 på natten när jag bestämt mig för att nog får vara nog. Detta är ett skolboksexempel på ett svårartat solen-i-universum-komplex, där jag ser mig själv som centrum i universum och självklart inser alla människor (planeter) som cirkulerar i omloppsbanor runt mig, att mitt telefonnummer är så viktigt att de sparar det "utifall att".

Eftersom lappen egentligen är ett hån mot alla grannar hade en mer sanningsenlig variant varit: "Hej kära grannar som jag aldrig hälsar på! Ikväll kommer vi och ytterligare ett 20-tal personer att supa skallen av oss och sjunga kung i baren på singstar till kl 04 i natt. Jag skiter egentligen i om vi stör, men är ni sugna på att argumentera med överförfriskade människor så kan ni ju alltid plinga på.. eller skicka ett mail..mvh X och X".

En biff á la Lök är en ambition till biff á la Lindström som spårar ur och som sedan inte liknar orginalet i över huvudet taget. Det var precis det jag lyckades med när jag bröt mot den viktigaste regeln i boken, nämligen att aldrig laga mat när man är hungrig. Min kropp fungerar som så att jag har 2,5 timmesperoider mellan dessa att jag ätit tills kroppen vill ha föda igen. När denna urkraft inte respekteras blir jag alltid obönhörligen straffad. Min mamma kan vittna om betydelsen av att ha ett tilltugg nära till hands när man är ute med Henrik på stan... När hungeranfallen kommer är de lika akuta som plötsliga.

Min personlighetsförändring innebär en viss aggression och total fokusering på att få i mig föda, när födan väl är intagen kan jag åter lugna ner mig och börja tänka klart igen. Ni kanske har hört om föräldrar som i det närmaste får övernaturliga krafter när deras barn har varit i fara, som mammor som lyfter upp bilar etc. Lite överdrivet är det på ett liknande sätt som min kropp fungerar i hungerläge.

Att försöka inhandla råvaror till en biff á la Lindström i detta skick är minst sagt en utmaning, ungefär som att pricka tangenterna när man kommer hem på fyllan och upptäcker msn råkar vara igång. Trots min fina inhandlingslista lyckade jag glömma hälften av ingredienserna och när jag under barnförbjudna svordomar upptäcker detta var det redan försent. 10 000 tals år av mänsklig evolution kändes ganska meningslösa och tanken på att äta frusen pommes frites föreföll mer än lockande.Tillslut är dock maten färdig och på mindre än 10 minuter har jag ätit två stora kotletter och en plåt med pommes och beasås (gjord på vatten för att jag glömde att handla mjölk).

Nu befinner jag mig i en klimakterieliknande eftersvettningsfas och lullar mest runt i lägenheten utan att kunna fokusera på något i mer än tre minuter åt gången.

För att byta ämne helt rekommenderar jag avslutningsvis den här länken. Är det på allvar? är det ett skämt,? är det resultatet av en blöt företagsfest? och viktigast av allt, har någon faktiskt betalat pengar för detta musikaliska övergrepp?!

promiskuös är ett bra och roligt ord! Ett oerhört målande och beskrivande ord som används på tok för lite till vardags. Ett fint klingande ord på en företeelse som är förknippad med både något fult och skamligt. Kanske är det precis det som tilltalar mig, det vackra, men samtidigt vulgära.

promiskuöst, det måste jag börja använda mer...

Det finns många paralleller, i flera avseenden, mellan campus och den genomsnittliga förskolan i Sverige. Det som jag då framför allt har i åtanke är den obligatoriska höstförkylningsepidemin som är lika självklar som kön till Sivans.

Den här tiden på året är den enda som klamydia på allvar är hotad som campus obestritt vanligaste sjukdom. Den klassiska förkylningens symtom i form av en rinnande näsa känner vi alla till. Men, snor, vad är det egentligen? Denna fråga konfunderade mig och mina kurskamrater och det visade sig att påfallande få av oss, vanliga svenskar mellan 21-30+, kunde svara på denna mycket befogade fråga. Snor är så självklart att vi egentligen aldrig har funderat på det, därför har jag tagit på mig uppgiften att upplysa allmänheten vad snor är för något och vad det är bra till. Nedan följer lite saxat gott och blandat från den fantastiska hemsidan wikipedia.se. Trevlig läsning!

Det som vi betecknar som "snor" är i själva verket slem som bildas av slemhinnor lokaliserade i näsan. När man är förkyld är dessa slemhinnor inflammerade och en genomsnittlig kran lär kunna producera ett par deciliter snor per dygn.

Snorets innehåll påverkar även dess färg och därför kan man genom att studera färgen lista ut dess innehåll, "läsa i snor" kallar jag det. Om man tydligt kan uttyda smutsiga fragment i snoret tyder detta på att personen i fråga har varit utsatt för en väldigt dammig miljö, då snoret även fungerar på att rensa vår inandningsluft från skräp. Trögflytande och mycket färgat (gul/grönt) snor tyder på att mängden vita blodkroppar i snoret är högt. Vid en infektion ökar mängden vita blodkroppar i snoret och därför är min inte helt orimliga gissning att man genom att studera snorets färg och konsistens kan avgöra hur förkyld man är.

Jag stötte även på ordet mucofagi som förklaras som "en medicinsk term för att konsumera snor", eller på vanlig bonnsvenska kort och gott: att käka snorkråkor. Det finns teorier om att en persons immunförsvar skulle gynnas positivt denne åt snorkråkor. Kroppen skulle då utveckla en större resistens mot sjukdomen, detta i enlighet med teorin om att det som inte dödar, det härdar, då snor innehåller en massa bakterier och annat skräp som kroppen försöker bli av med.

Det ska tilläggas att mucofagi vidare beskrivs som "i allmänhet ett socialt oaccepterat beteende, som dock inte är helt ovanligt bland mindre barn", tänk dig därför för en extra gång innan du börjar konsumera snorsekret.

Jag hoppas att detta har gjort er en aning mer upplysta om mystiken kring vårt snor. Nästa gång ni snyter er, kolla färgen!   

Jag erkänner. Jag har varit oerhört dålig på att uppdatera bloggen på sistonde. Jag har helt enkelt glömt bort dess existens, se det som ett sundhetstecken...

Damen var här i helgen och det var intensivt, men fantastiskt roligt. Tänker inte gå in i detalj på vad vi företog oss, då jag själv inte uppskattar stereotypa uppräkningar av aktiviteter som genomfördes under en helg. Jag kan emellertid inte minnas när jag gjorde så många, så ansträngande aktiviteter, på så kort tid. Helgen innehöll i korthet födelsedagskalas, brunch, flyttstädning, möblering, promenader och fika. Det får räcka med det.

Har äntligen blivit nöjd med min möblering i den nya lägenheten, mycket tack vara Stina som lyckades övertala mig att börja möblera om kl 18 en lördagskväll. Jag såg hur kreativiteten glänste i hennes ögonen och i det läget går hon knappt att stoppa. Vi "lånade" en tv-bänk som stått och viskat lockelser till mig under en veckas tid i trapphuset, vilken senare visade sig passa utmärkt in med resten av mitt möblemang. Det stora problemområdet var emellertid mitt, förvisso jättefina, men samtidigt giganska skrivbord som inte riktigt fick plats. Stina kom då på att Josse, som även hon nyligen har flyttat, hade ett mindre skrivbord till övers och efter ett par telefonsamtal traskade vi bort för att hämta det. Skrivbordet visade sig vara ett riktigt lyckokast och passade perfekt in.

Utan att göra några större investeringar (60 kr för skrivbordet, tv-bänken gratis) lyckades vi göra lägenheten riktigt trivsam, samtidigt som jag kommer att få plats med mina övriga möbler och en soffa, vilket får ses som en maximal utdelning.

Efter en såhär intensiv helg sitter jag här nu i min tomma, tysta lägenhet och undrar om jag har drömt allt ihop. Tornadon Stina kom, vände upp och ner på allt och försvann lika snabbt (ja, det är en metafor, men övertolka den inte). jag saknar henne redan...

...det var min spontana reaktion, då det gick upp för mig vad det var för trevlig liten inflyttningspresent som den förra hyresgästen lämnat efter sig i min nya lägenhet. Men låt oss ta det hela från början...

Dagen var fredag den 29/8 och jag går intet ont anande med upprymda och lätta steg mot hyresbostäders kontor på campus för att hämta ut nycklarna till min hett efterlängtade lägenhet. Det är emellertid fler än jag som har sökt sig till hyresbostäders kontor denna eftermiddag i samma ärende och jag blir sittandes i 40 minuter i kö, vilket i sig inte var något problem då jag inte hade några direkta planer för kvällen.

När jag så får mina nycklar traskar jag upp till lägenheten för att sätta på kylskåpet och inspektera läget. Jag börjar ana oråd när jag möts i dörren av en stank som är väldigt svår att beskriva.. typ som om någon har lagt en kabel i toan och inte spolat på en vecka. Min första tanke var att det måste vara avloppet som stått stilla i två månader så jag sätter på alla kranar i lägenheten och fortsätter min inspektion.

Det luktar emellertid starkare i köket än på toan, vilket får mig att kolla i alla lådor och skåp. Till slut kom jag fram till frysen, där det ganska snabbt står klart att jag har lokaliserat varifrån stanken kommer. När jag öppnar översta frysfacket slår ett moln av giftig kräkgas mot mig och jag, trots att jag jobbat inom äldreomsorgen med alla de oglamorösa arbetsuppgifter som ibland ingår där, känner hur min magsäck bara vill vända sig ut och in.

Den förra hyresgästen har alltså lämnat kvar mat, förvisso snyggt paketerat i en plastkasse, som har stått och jäst under de två månader som lägenheten stått tom och frysen avstängd. Innehållet hade passerat det förruttnelsestadium där det ännu går att utröna vad plastkassen egentligen innehöll, men förutom gråaktig gegga kunde man även se några antydningar till kottletter, lite broccoli och ett gäng köttbullar som simmade runt i en röd/brun sås. Mumsigt! Ungefär samtidigt noterar jag att det är stopp i handfatet, som har stått och runnit, vilket i sin tur har lett till översvämning i badrummet. Grattis!

Hur fan kunde detta gå igenom besiktningen?!

I lägen som dessa finns det en person som jag ringer till och som får ta den första och värsta ilskan och förtvivlan, -mamma. Efter att ha pratat med mamma kollade jag igenom lägenheten en gång till, noterade alla fel och brister jag kunde hitta och gick rosenrasande ner och satte mig i den milslånga kön igen. Någon form av ansvarig kom upp till min lägenhet, öppnade knappt frysen innan han skickade iväg sin underhuggare efter en ny kyl/frys. Han lovade att åtgärda de brister jag räknade upp och ursäktade sig ett 20 tal gånger (som om det gjorde någon skillnad). Jag kunde inte sluta att tänka på synen som mötte mig när jag tittade ner i påsen och de eventuella djur som hade kunnat tycka att det var en ganska schysst miljö att leva i. Detta fick som följd att jag återvände till lägenheten på kvällen och maniskt städade varenda liten vrå och millimeter av mitt nya hem.

Den här mindre trevliga incidenten gav Hyresbostäder i Växjö AB otroligt mycket badwill (om det nu är motsatsen till goodwill) hos mig och givetvis hos alla andra som får höra om min eftermiddag den 29 augusti 2008. Roligare start på min vistelse på P G Vejdes väg hade jag kunnat önska mig...

När jag för ett par veckor sen, efter en lång sommars hårt slitande, lämnade campus för välbehövlig semester tog jag samtidigt farväl av tystnaden. Mina steg ekade när jag i sakta mak transporterade mig över den plats på jorden som de senaste två åren har fungerat som mitt hem. Redan då, i mitten av augusti hade det så sakterliga börjat anlända studenter, flera var troligen där för första gången. Dessa små ljusskygga människor smyger ensamma längsmed väggarna. Deras markerade turistlunk, dvs. omålmedvetna färdrikting och nervöst stirrande ögon (lägg därtill händerna på ryggen och en karta så har vi ett extremfall), avslöjar alltid förstagångsbesökaren som kollar in omgivningarna.

Nu, två veckor senare, har dessa skuggans varelser förvandlats till brölande svenskar på utlandsemester. Från att ha undvikit ögonkontakt till vilket pris som helst, står de nu utanför mitt fönster kl 03.30 och högljutt nynnar/skriker basgången i white strips "seven nation army" med människor de för några timmar sen aldrig tidigare hade träffat.

Idag vaknar det upp bakfulla och lyckliga studenter runt om på campus.

Det stora intaget av alkohol vid detta tillfälle har givetvis en viss del i detta, kanske till och med en stor del, men den enligt mig mest bidragande faktorn är stämningen som bjuder in till skratt och skrik. Eftersom de flesta inte har något socialt kontaktnät i varken Växjö eller på campus befinner sig alla i samma situation. Alla lägger sin bästa sida till och är sjukt sociala helt enkelt. Det kanske räcker med att tillägga att det är en härlig tid att vistas på campus?

Telia är kända för sina långrandiga telefonköer. För att komma fram till en riktig människa är det meningen att du ska sitta och lyssna på en datorröst som ber dig att knappa in diverse siffror för att ärendet ska kunna behandlas "så smidigt som möjligt". Vi har alla varit där och de flesta har även irriterat sig över den omständliga processen. Jag drog mig in i det sista för att ringa kundtjänst då Stinas nyinförskaffade bredband strulade, men till sist fann jag ingen annan utväg. Denna gång fann jag dock en liten twist i processeduren, telia har nu bytt sitt siffersystem mot ett röststyrt, ungefär som när man ska beställa en tågbiljett över telefon på SJ.

I likhet med den mentala härdsmälta som uppstår när man befinner i kyrkan och bara inte får svära, måste jag ha förvandlats till en urkarlskronit, för datorrösten bad vid upprepade tillfällen på korrekt rikssvenska om ursäkt för att hon inte kunde förstå vad jag sa. Efter ett tag tog jag mig förbi de inledande momenten, för att sedan köra tokfast då jag ska slå in ett telefonnummer (ja, man har visst sådana till mobila bredband). Jag provade att slå in siffrorna på knapparna, men hade för många siffror, så jag försökte med röststyrningen och läste lugnt och noggrant upp siffrorna, utan framgång. Efter att ha ringt upp igen ett 20-tal gånger bråkade jag så länge med växeln att inte ens en röststyrd datorns tålamod räckte till. "Var god att dröj, jag ska kolla om det finns en ledig handläggare", det var inte alls det jag försökt uppnå de senaste 40 minuterna.

Återigen ett exempel på hur tekniken gör de enklaste företeelser, som att stå i kö, svårare än vad de behöver vara.

Har fått samma kedjemail av några vänner. Det är inget "du kommer att dö inom tre dagar om du inte skickar detta vidare till minst 10 personer"-mail (oj vad många gånger jag har dött) eller något mindre trevligt Nigeria-brev från Dr Ismail N´knucko. Jag vet inte varför men jag tänkte att det kanske skulle vara trevlig att lägga ut mina svar på bloggen.. ett lika pubertalt som egocentriskt infall helt enkelt...

Teorin är att vi vänner ska lära känna varandra bättre. Vidarebefodra och byt ut mina svar mot dina och skicka till dina vänner inkl mig. (kopierat direkt från mailet).

1. När gick du upp idag?
08.09 (snoozade 9 minuter)

2. Diamanter eller pärlor?
Diamanter är helt klart mer gangsthaaa!

3. Senaste filmen du såg på bio?
vanligtvis helt obegåvad på att komma ihåg sånt... Narnia och prins caspian-vad-den-nu-heter. tror att jag tyckte den var bra..

4. Favorit tv-program
Tycker att Fredrik Lindström är fantastiskt rolig, brukar gilla Filip & Fredriks olika program oxå. Discovery har en hel del bra program, typ skitiga jobb med Mike Rowe.

5. Vad åt du till frukost?
En kanna kaffe och ett par mackor...med skinka...

6. Vad är ditt / dina andranamn
Seth efter min gammelmorfar

7. Din favoritmat?
Jag gillar faktiskt vanlig svensk husmanskost. Tycker även att många enklare rätter så som köttfärsås och pannkakor är grymt underskattade. Kryddstark mat gillar jag också. Jag gillar mat i stort skulle jag tro.

8. Vilken mat gillar du inte?
Inte lika enkelt, men mimosasallad ger mig direkta klökningar. Sen är jag faktiskt inget stort fan av kyckling heller.

9. Vilken är din favorit-CD för tillfället?
Just nu lyssnar jag mycket på andras favoritmusik på www.muxtape.com, som ett blandband, fast digitalt.

10. Vilken bil kör du?
Efter att sport-Forden (R.I.P) gick i graven har jag varit utan bil. Väljer att kalla det en miljöbesparing framför en ekonomisk sådan...

11. Vilken är din Favoritmacka?
Den som man vaknar och blir sugen på mitt i natten. Något fridfullt över den.

12. Vilka mänskliga drag kan du bara inte med?
folk som beskriver sig själva eller händelser som "helt crazy", brist på språklig vokabulär, eller bara dumma?

13. Vilka är dina favoritkläder?
Kan bara instämma i de andra svar jag läst. lever i mina nya träningsoverallsbyxor.

14. Om du fick åka vart du ville vart skulle du åka då?
Söderstadion. bortamatchbojkotten håller på att långsamt döda mig i abstinens.

15. Favoritklädmärke?
Ska man se till min gaderob får det lov att bli H&M:s budgetmärke. Bland idrottsmärkerna får jag säga addidas, säger bara Copa Mundial.

16. Var vill du dra dig tillbaka?
Hade jag haft pengar till att köpa en ö i karibien så skulle jag lätt kunna dra mig tillbaka där med gott samvete.

17. Favorittid på dagen?
För att inte vara allt för långrandig så är det numera på förmiddagen. Förr var jag en mer utpräglad kvällsmänniska.

18. Var är du född?
Eksjö BB, det ni!

19. Vilken är din favoritsport att se på?
Gillar curling som fan.

20. Vem tror du inte sänder detta tillbaks?
blir förvånad om någon gör det, eller ens orkar läsa hela listan.

21. Vem tror du skickar tillbaks först?
se tidigare svar

22. Coca Cola eller Pepsi?
Coca Cola

23. Fotboll eller ishockey?
Fotboll 7 dagar i veckan

24. Är du en morgonmänniska eller nattuggla?
redan avslöjat att jag numera är en glad morgonmänniska..

25. Pedikyr eller manikyr?
Livets stora fråga antar jag... Pedikyr...?

26. Några spännande nyheter att berätta för oss?
Min bror kommer att flytta upp till växjö för att plugga. Lagom spännande kanske?

27. Vad ville du bli när du var liten?
Jag ville bli fotbollsproffs, sen professor/vetenskapsman... var inne på arkeologi ett tag... men mest fotbollsproffs

28. Bästa barndomsminnet?
Något med fotbollen skulle jag tro.. svårt att plocka ut något specifikt... Bollkanonens målvaktsskola, Gothia Cup, Åvallen osv.

29. Varit i Afrika?
Ja, Tunisien

30. Nånsin rullat in någon i toapapper?
Rullade in en kille med säng som låg och sov på ett fotbollsläger en gång i förhistorien. Han blev förvånad när han vaknade.

31. Varit med om en bilolycka?
Sladdat lite obehagligt någon gång, men aldrig något allvarligt.

32. Favoritdag i veckan?
Då jag råkar vara ledig. Jag gillar att vara ledig.

33. Favoritblomma?
Eftersom Blekinge har ett eklöv som landskaps"blomma" får jag passa på den.

34 Favorit-snabbmatsrestaurant?
Subway kanske, eller pastabaren om den räknas?

35 Äger du en cykel?
Ja, en skeppshult i svart orginalmodell. Den är snabb som fan! Fick den istället för moped en gång i tiden. En bra deal, vem har kvar sin moppe nu?

36. Vem fick du senaste mailet från?
Barbro T vill att jag ska fylla i en utvärdering av förra kursen.. haha

37. Vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort?
Aktar mig noggrant för sådant. vill inte sitta och böla i lyxfällan om ett par år.

38. Läggdags?
När stina är här? kl 22.00 prick. När jag är hemma själv så brukar jag tänja på gränsen en kvart, tjugo minuter bara för att jag känner mig så vuxen då.

39. Vems svar är du mest nyfiken på av dom du skickar brevet till?
Jag är nyfiken på om jag får något svar alls!

40. Senaste personen du delade en middag med?
Hm.. definationsfråga, någon på jobbet kanske?

41. Vad sysslar du med just nu?
Skriver en enkät som aldrig vill ta slut?

42. Favoritfärg?
Bajen-grönt

43. Hur många tatueringar ?
ingen. Funderat på att skaffa en ganska länge, men saknar kanske modet till det..

44. Hur många sänder du det här mailet till?
Om vi bortser från detaljen att jag inte egentligen skickar det i mailform till någon specifik person, skulle jag med lite storhetsvansinne säga: Hela världen!! Nu fattar vi i varandras händer och sjunger "we shall overcome" tillsammans!

Jag var uppe och rotade i mitt vindsförråd i helgen. Ska ju snart flytta och då det ligger en hel del junk där uppe ansåg jag att det var bäst att inspektera läget. Mina farhågor visade sig vara korrekta och jag blev stående i värmen och plockade med alla sakerna i lite mer än en timme. Det var rätt lugnt ändå, jag hade laddat hem Jenna Jamesons "att älska som en porrstjärna" som ljudbok (den många gånger geniförklarade Neil Strauss har för övrigt hjälpt henne att skriva den, tyvärr så är den här boken det enda av hans alster som mig veterligen blivit översatt till svenska) och hade ingen större brådska med saker och ting.

I lugnet, lyssnandes till en transkriberad scen ur en porrfilm, infann sig följande tankar:

• Världens mest överskattade klädesplagg måste vara studentmössan. För det mesta läggs det ut ganska många dollars på denna traditionella huvudbeklädnad, för man tar ju bara studenten en gång (förutom i vissa enstaka undantagsfall). Under festligheterna innan den stora dagen kommer man att bli paranoid över tanken att man skulle råka supa bort mössan och utgångsställning hämtad från valfri kampsport intas varje gång en polare "bara vill prova den". När studenten väl är avklarad läggs mössan undan på vinden, med lite oklädsamma smutsfläckar och en insida full av namn som inte går att tyda. Att ha den på sig efter studenten är otänkbart, den som ertappas med detta blir först doppad i tjära, sedan rullad i fjädrar, för att till sist bli dragen efter en häst ut ur staden. Det har jag läst i en bok.

• Jag kanske ska lämna tillbaka Kribbas skridskor storlek 47 som jag lånade för 1,5 år sedan...

• Uppläsaren i min ljudbok är nog samma som har spelat in ljudet till hållplatserna på bussen, "nästa... stryyykjärnet". Kanske inte världens bästa inlevelseförmåga, på gränsen till pinsam faktiskt, men hon pratar tydligt åtminstonde. Undrar om Leif GW Persson pratar in sina böcker själv...

• Det kan vara befogat att ha fyra stycken bildäck liggandes, om man är ägare till en bil dvs. På min vind ligger de mest och samlar damm, men som Stina (tror jag?) brukar säga, har man inte ekonomi till ett bilinköp får man skaffa sig en del i taget. Jag har fyra bildäck, nu väntar jag bara på resten...

Jag har en grymt irriterande ovana. Trots att jag är fullt medveten om den kan jag inte hålla den tillbaka. Jag är slav under min ovana.

Tänker er scenariot skräckfilm: huvudkaraktären är av någon anledning ensam i ett stort hus och letar långsamt med ljudliga andetag runt i huset, öppnar dörrar och allt annat de här personerna vanligen sysselsätter sig med. Bakgrundsmusiken bygger upp en spänning, vilken talar om att snart kommer det att hända något riktigt obehagligt (företrädesvis kommer ett monster/spökansikte att plötsligt dyka upp i rutan). När man plågats tillräckligt länge, dragit upp sin kudde till strax under ögonen och har hjärtat i halsgropen, då händer det på bråkdelen av en sekund. Det är de här överraskningssekvenserna (som egentligen inte är en överraskning då skräckfilmsgenren har utvecklats föga de senaste 20 åren) som jag finner mest obehagliga. Den civiliserade och analytiska människan byts mot en mindre rationellt tänkande varelse som i panik skriker rakt ut, trillar baklänges ur stolen och liggandes på golvet förbannar sig själv över att han aldrig lär sig.

Det kan tyckas att själva vitsen med denna typ av filmer är att publiken ska bli lite skrämd, det är en form av fascination över det äckliga och hemska hos människan. Det kan emellertid bli en aning handikapande om man råkar befinna sig i en biosalong och tittar på Narnia... För att strö extra salt i såren i min redan svårt sårade manlighet är det är knappast ett manligt krigiskt basröstskrik jag utstöter utan snarare ett gällt förpubertalt flickskrik.

En liten parantes i sammanhanget kan vara att jag även tycker att det är fruktansvärt jobbigt när det sker någonting som jag upplever som pinsamnt på tv. Rent instiktivt blundar jag och håller för öronen, vilket Stina finner väldigt underhållande. Finns det hjälp att söka för denna problematik? Chockterapi?

Det finns få ting i denna värld som stör mig lika mycket som när saker görs mycket krångligare än vad det egentligen är. Vårt land är ett väldigt byråkratiskt land och det har sina fördelar och är kanske att föredra framför motsatsen. Ibland blir man dock enbart förbannad, som på Malmö högskola som inte bara kan ge Stina sin lärarexamen någon gång så att hon slipper skiten. Framför allt blir jag förbannad på att det inte kan ges information i tid och på ett konkret, enkelt sätt. Ska högskolans informationssystem vara så invecklat att man borde läsa en 15 poängskurs i att hitta instruktioner på alla otaliga databaser, innan man ens funderar på att plugga någonting annat?

De av er som någon gång tex. har sökt bostadsbidrag vet att dessa inte är de enklaste att fylla i. För det första gäller det att uppskatta hur mycket pengar man kommer att tjäna på ett år, vilket inte alltid är det lättaste om man tex. för närvarande skulle råka vara arbetslös, sen ska även alla nuffror in på rätt plats i blanketten. Det ställs krav på ganska goda matematiska kunskaper samt att man läst på om alla olika undantag och regler, för att det inte ska bli fel och pengar måste betalas tillbaka. Redan där exkluderas många människor för att de helt enkelt inte klarar av att fylla i en blankett. Sen tror jag inte att Hulda 95 bast blir så imponerad när du säger att hon, som har svårt för att gå, enkelt genom några klick kan skriva ut blanketten på internet.

I den smått fantastiska kursen "Interkulturellt perspektiv på hållbar utveckling" kom jag genom kurslitteraturen i kontakt med begreppet teknofob, dvs en person som inte gärna tar till sig ny teknik. I denna, inte helt nyanserade bok, likställdes teknofoben i princip med satan (och detta sattes givetvis i något krystat sammanhang med de naturvenskapliga ämnenas låga popularitet i skolan bla bla bla). Jag ser inte mig själv som en teknofob, men samtidigt känner jag en instinktiv motvilja inför den övertro på tekniken som jag upplever idag.

Som student ligger i princip all information på internet och utan en dator får du då uppenbara problem. Varje termin får man höra om det nya kommunikationsverktygen som ska underlätta studierna och se till att all information går att nås var man än i världen må befinna sig för tillfället. Man hinner emellertid inte lära sig något av dessa system innan det är dags att byta till nästa, lika revolutionerande system. Och visst är det fantastiskt att det krävs sju (7!!) internetsidor uppe samtidigt för att kunna söka en (1!!) enda kurs inför nästkommande termin? Då vore det faktiskt att föredra med ett papper i brevlådan istället.

Igår kom jag på ett aningen beklämmande faktum om mig själv. Jag var ledig och efter att ha uträttat dagens nyttigheter satt jag kl 14 och hade ingenting att göra, så jag gör som jag brukar dvs. slösurfa. Det är dock inte så spännande att surfa in på samma hemsidor 25 ggr om dagen (80% idrottsrelaterade). Jag har väldigt begränsat med intressen.

Min bror brukar ha roliga idéer och är en person som ständigt har nya projekt att sysselsätta sig med, med andra ord lite av en expert inom området hobby. Jag beslöt mig för att rådfråga honom om han hade någon hobby över till mig. Sagt och gjort, men han hade dock stora problem att finna något som han tyckte "passar" mig, då han enbart ser till begränsningarna i mitt idrottsintresse. Efter en stunds funderande kom han emellertid fram till den smått geniala idéen att jag borde ha som hobby att hitta en hobby som passar mig. Min hobby kommer den närmaste tiden att bestå i att prova på olika hobbys (vad blir hobby i plural? hobbys, hobbies, hober??), för att se om det finns någonting som passar mig. Ungefär som de där prova-på-idrottsdagarna när man var yngre...

Några idéer som jag har bollat med är brevskrivning, samla frimärken, fiske, göra eget vin i duschen, se på grymt knepiga Bergman-filmer, skriva poesi, virkning, måla en tavla, fotografi, spela sällskapsspel mm. Självklart kommer jag att gå in för de här projekten helhjärtat med den glade nybörjarens fulla entusiasm.

Jag har redan börjat beta av den första punkten, brevskrivning, och jag kommer att hålla på ett litet tag med allihop (beroende av aktivitetens karaktär, vissa kräver mer tid än andra osv.) för att alla ska få en ärlig chans. Tanken är att jag ska skriva några rader om varje hobby, betygsätta dem och publicera mina alster på bloggen. Har ni några mer eller mindre seriösa förslag på tänkbara aktiviteter, så tar jag emot dessa med glädje!

Förändringarnas vindar fortsätter att blåsa. Jag ska flytta från ghettot upp till de mer fascionabla kvarteren, inte Hollywood , utan än mer uppåt. Jag har aldrig egentligen gillat min nuvarande lägenhet, det "minimalistiska" köket (mitt kök fungerar som kön till Sivans, en ut, en in*), den kassa planlösningen, hettan från förstoringsglasen till fönster osv., men av diverse anledningar har jag ändå blivit kvar.

Jag kommer inte sänka min nuvarande skyhöga hyra med mer än 30 kr/månaden, jag har inte alls funderat på hur mina möbler kommer att funka i den nya lägenheten och jag har inte funderat på de dubbla hyrorna i september månad.

Lägenheten som jag flyttar till är inte perfekt, men samtidigt känner jag en viss rädsla för att lägenhetssökandet ska bli ett sökande efter det ouppnåliga, en kapten Ahabs jakt på Moby Dick. Jag kommer alltid att hitta saker i potentiella lägenheter som jag inte gillar, risken är att jag stirrar mig blind på bristerna och därför aldrig vågar klippa navelsträngen till tryggheten i mitt nuvarande boende. För när jag börjar packa ner mina tillhörigheter i flyttlådor har jag trots allt bott här i två år. Lite vemodigt på sätt och vis...

Därav är det inte sagt att jag hoppar på första bästa tåg bort från Stallvägen. Tvärtom, jag hade en klar plan över vilken typ av lägenhet som jag var intresserad av, det handlar defintivt om ett uppköp för min del. Jag sökte t.o.m två lägenheter med exakt liknande planlösning. Hade jag avvaktat lite till så hade jag troligen blivit erbjuden ännu fler lägenheter av samma typ, någon av dem kanske hade varit snäppet vassare, haft bättre läge osv. Å andra sidan har jag nu bestämt mig och vet vad som gäller, utan att det har vuxit till en monsterkaskelot. Det är skönt.


*"En ut, en in" på Sivans innebär att stället för närvarande har så många gäster som föreskrifterna tillåter och att det släpps in en ny gäst när en annan väljer att gå ut. På så sätt överskrids inte gränsen för antalet gäster. Har man otur kan man med andra ord få vänta en bra stund.

Imorse var det inget kul att gå upp. Jag gillar inte att jobba kvällar, jag går bara runt och väntar på vad som komma skall. Då jag ätit spaghetti och köttfärssås tre gånger på två dagar, masade jag mig bort till affären för att handla lite förnödenheter. Sur som bara jag kan vara en förmiddag, står jag vid panpizzorna och lockas av deras smidiga tillagning. Då hör jag en svag välbekant melodi, Just idag är jag stark av Kenta Gustavsson, komma ur de små högtalarna i taket. För ett ögonblick tror jag att det är telefonen som ringer, ty jag har samma låt som ringsignal, men visst spelar de Just idag är jag stark på radio! Det är första gången jag hört den på radio och jag vågade inte röra mig ur fläcken förrän låten var slut. Med ens kändes livet en aning lättare.

Det kan knappast betraktas som en nyhet längre, men Stina har fått jobb! På en förskola i Linköping, och tackat ja har hon också gjort. Jag är glad för hennes skull, då jag tror att hon har bättre förutsättningar för att trivas i Linköping än alternativet Malmö. Grattis Stina!

Beskedet mottogs dock med blandade känslor från oss båda två, även om jag i ärlighetens namn förmodligen inte har förstått innebörden fullt ut ännu. Vi har blivit bortskämda med att kunna umgås i princip varje dag i veckan, att alltid laga mat för två personer istället för en. Det är många par som inte har haft den lyxen i ett helt år som vi. I höst kommer dock verkligheten att se annorlunda ut. Hon kommer inte att flytta tillbaka till sin lägenhet nere i Stubor (a.k.a lilla Bronx) och jag kommer att få kompromissa en hel del med mitt liv här på campus. För mig innebär det att jag kanske inte tycker att tre dagars ledighet spenderas bäst på Stallarna/Sivans, utan jag tycker att det är roligare att sitta på tåget mot Linköping.

Så här i efterhand kan jag tycka att det rent av var bra att Malmö högskola strulade med alla papper så att hon tvingades läsa en termin extra i Växjö. Det gav oss tid att lära känna varandra och vi har nu en större beredskap att klara av den kommande tidens prövningar, än vad vi hade för ett halvår sedan. Jag hyser inga som helst tvivel om att vi kommer att klara det, men samtidigt är jag också medveten om att det inte kommer att gå helt smärtfritt. Om jag hade velat vara lite överdramatisk hade jag kunnat avsluta med det gamla ordspråket "det som inte dödar, härdar" men det vore faktiskt att tillskriva problemet för stora proportioner. Jag nöjer mig iställett med att konstatera att det man håller högt är värt att kämpa för.

Min sömn har blivit kraftigt eftersatt i helgen. Det faktum att min bror tog studenten (grattis Jens) kan vara en bidragande orsak, men det finns även diverse andra faktorer, b.la. en luftmadrass utan luft, som jag inte i korthet orkar redogöra för i detalj just nu. Igår var jag så trött att jag ville gå och lägga mig efter Sveriges match (nä, jag tar det inte så hårt när Sverige förlorar).

Idag skulle det spelas match på Räppevallen och det innebar att jag var tvungen att gå upp den okristerliga tiden kl 07.00 för att hinna med tåget till Växjö. Kl. 07.00 är för övrigt den tid då min arbetsdag normalt förväntas börja i sommar, hur nu det ska gå till? Jag var så trött att jag beslöt mig för att totalbojkotta den här dagen och gick runt i dvala de efterföljande timmarna.

Det är dessa dagar som jag verkligen önskar att jag hade kunnat somna i en halvtimme och sen var pigg resten av dagen. Jag kan tyvärr konstatera att jag står utanför den powernap-kultur (sv. krafttupplur) som vuxit fram de senaste åren. Tupplurar är inte min grej, jag vaknar svettig, förvirrad och med en äckligt torr smak i munnen. Tupplurer får med andra ord en omvänd effekt och om jag var trött innan så är det ingenting mot vad jag är efteråt. Ytterligare ett problem ligger i att en kvart lätt blir en halvtimme, som lätt blir en timme som lätt bli ett par timmar osv.

Då tror jag mer på att hälla i sig en kanna starkt kaffe. Det är extra bra att hälla i sig en massa kaffe då man ska anstränga sig fysiskt, för vätskebalansens skull alltså. Dessutom kan man göra jättemånga roliga saker på natten som följer, för att sova kommer att bli svårt med så mycket koffein i kroppen. Det är dock ett mer vuxet sätt att bota tröttingen. För i ärlighetens namn är tupplurar något som i vårt land är mest frekvent förekommande på förskolor. För att ställa saken på sin spets kan man framhålla att powernapar rent av är ett dagisbarnsbeteende. I och för sig är äldre människor även de benägna att sova ett par timmar på dagen, men det brukar väl sägas att man blir barn på nytt som gammal?

Världens mest triviala blogg har återuppstått från de döda efter en veckas välförtjänt semester. Denna vecka i Karlskrona har spenderats i kalsongerna framför datorn alternativt i en solstol med en bok i högsta hugg. Jag hade gjort mig bra som arbetslös...

Under min veckas semester i försommarsverige (vilket ord!) har jag observerat olika moderiktningar. En sak som jag länge har funderat på är det här med shortsmodet och ajg tänker då främst på herrshortsen. Tjejerna ska ha syndigt korta shorts som skär in i stjärten och om det är det egentligen inte så mycket att tillägga.

Alternativ nummer 1 för en kille är de gräsligt fula badbyxorna. Jag tänker då inte på chock-rosa speedos som kanske avslöjar lite för mycket, utan på de tuffare surfarshortsen med billabong skrivet i ett coolt typsnitt över hela benet. Bärs gärna med ett litet schysst häng som visar björn borg-kalsingarna. Dessa shorts verkar gå i skarpa färger och i de mest bisarra kombinationer/mönster, kanske för att avskräcka hungriga hajar, kanske för att de ska attrahera en konsumentgrupp som gillar att synas och "sticka ut från mängden". Enligt mig, som den självutnämnda modeguru jag är (efter samma kriterier som Ebba och Sofie med andra ord), funkar dessa badshorts på stranden, framförallt pga av bristande alternativ. MEN, varför ska man gå runt i badbyxor på stan? vilken funktion fyller de där? Impulsbad i fontäner i all dess ära, men jag har svårt att se logiken.

Alternativ 2 är de stekarshorts som har vandrat från att enbart tillhöra eliten på tennisveckan i Båstad till din lokala H&M-butik. Tillskillnad från surfar-badbyxorna slutar dessa shorts i regel en decimeter upp på låret och är allt som oftast enfärgade utan mönster. Om de inte är vita, verkar ljusa pastellfärger vara grejen, givetvis med de obligatoriska pressvecken. Assocciera med en skjorta, vita tygskor, solbrillor storlek XL och en väl inbakad back-slick. Frågar du mig så skulle jag likna dessa shorts vid ett par avklippta chinos från dressman...

Det tredje alternativet för en man år 2008 är de Indiana Jones-inspirerade safarishortsen, troligen i kakifärger med praktiska fickor på utsidan av varje ben. I dessa fickor får du plats med din Crocodile Dundee-kniv, ficklampa, nödproviant eller mer troligt, en bibel och brödsmulor till fåglarna. Känns kanske mer husvagnssemester -95 än Beach -08, men visst har även denna tidlösa klassiker (dvs. den har alltid varit ful) sin rättmätiga plats i sommarsverige.



Badbyxor - Stekarshorts - Safarishorts

Då har jag lagt ännu en givande termin bakom mig. Jag har lärt mig att alla är lika mycket värda och att det är dumt att kasta skräp i naturen.

De sista två veckorna av terminen har ägnats åt sex och samlevnad. Till detta, enligt litteratur och föreläsare, viktiga områden har hela två föreläsningar vigts, dessutom har ett seminarium med en skönlitterär bok som grund och en avslutande skriflig uppgift genomförts. Kopplingen till övriga kursen, "interkulturella perspektiv på hållbar utveckling", framgår inte och hela momentet ger ett krystat intryckt. Det är väl någon politiker som har bestämt att sex och samlevnad ska ingå i lärarutbilningen och då har universitetet slängt in ett moment ryckt ur sitt sammanhang de två sista veckorna på terminen. Det var helt enkelt i kursen hållbar utveckling som den gjorde minst skada. Vid denna tid på året är studenterna dessutom mer intresserade av att dricka öl än att skriva tråkiga inlämningsuppgifter.

Om universitetet tar sex och samlevnad så seriöst som de så gärna vill få det att framstå, varför läggs inte mer tid på detta? Frågan lyftes på seminariet och då framhölls det från lärarhåll att två veckor var mer än de som gick lärarutbildningen för tio år sedan fick. Stor jävla tröst!

"Ni får väl klaga i kursutvärdering". Jag gjorde ett allvarligt försök efter förra kursen, dvs. svarade seriöst och utförligt på frågorna. Förutom att frågorna är konstigt formulerade, så är de många gånger svåra för mig som student svåra att besvara, då de inte direkt berör mig. Efter 45 minuter hade jag kommit till hälften och då la jag ner det...

All denna jävla godtycklighet får mig att må illa...

Först vill jag be om ursäkt för den oerhört fantasilösa rubriken som förutom till titeln på låten är svår att koppla till det övriga inlägget.

Hursomhelst så hade jag en något märklig dröm i natt och vet inte hur jag ska tolka den. Drömmen utspelade sig under OS i Kina och av någon anledning skulle jag vara med i finalen på 400 meter, hur jag tog mig dit förtäljer inte historien. Jag står på startsträckan och 50 000 kineser skriker rakt ut vid presentationen av löparna. Jag får en bra start och avancerar långsamt från min position mitt i startfältet. När det har gått två svängar är jag i ledning, då inträffar det märkliga (som om det inte vore märkligt nog att jag var i ledning i en OS-final), på upploppet kommer de andra löparna springande emot mig. Minnns ni amerikanen Tyree Washington (mörkhyad 400-metersspecialist med det karaktäristiska svettbandet på sitt rakade huvud)? Är nästan övertygad om att det var han som vinkade hånfullt mot mig när jag mötte de andra löparna mitt på upploppssträckan. Förvirrad tar jag mig i mål och får det då konstaterat av en kines i safarihjälm att jag har sprungit åt fel håll. Där blir jag sur och vaknar.