ovana
Jag har en grymt irriterande ovana. Trots att jag är fullt medveten om den kan jag inte hålla den tillbaka. Jag är slav under min ovana.
Tänker er scenariot skräckfilm: huvudkaraktären är av någon anledning ensam i ett stort hus och letar långsamt med ljudliga andetag runt i huset, öppnar dörrar och allt annat de här personerna vanligen sysselsätter sig med. Bakgrundsmusiken bygger upp en spänning, vilken talar om att snart kommer det att hända något riktigt obehagligt (företrädesvis kommer ett monster/spökansikte att plötsligt dyka upp i rutan). När man plågats tillräckligt länge, dragit upp sin kudde till strax under ögonen och har hjärtat i halsgropen, då händer det på bråkdelen av en sekund. Det är de här överraskningssekvenserna (som egentligen inte är en överraskning då skräckfilmsgenren har utvecklats föga de senaste 20 åren) som jag finner mest obehagliga. Den civiliserade och analytiska människan byts mot en mindre rationellt tänkande varelse som i panik skriker rakt ut, trillar baklänges ur stolen och liggandes på golvet förbannar sig själv över att han aldrig lär sig.
Det kan tyckas att själva vitsen med denna typ av filmer är att publiken ska bli lite skrämd, det är en form av fascination över det äckliga och hemska hos människan. Det kan emellertid bli en aning handikapande om man råkar befinna sig i en biosalong och tittar på Narnia... För att strö extra salt i såren i min redan svårt sårade manlighet är det är knappast ett manligt krigiskt basröstskrik jag utstöter utan snarare ett gällt förpubertalt flickskrik.
En liten parantes i sammanhanget kan vara att jag även tycker att det är fruktansvärt jobbigt när det sker någonting som jag upplever som pinsamnt på tv. Rent instiktivt blundar jag och håller för öronen, vilket Stina finner väldigt underhållande. Finns det hjälp att söka för denna problematik? Chockterapi?
Tänker er scenariot skräckfilm: huvudkaraktären är av någon anledning ensam i ett stort hus och letar långsamt med ljudliga andetag runt i huset, öppnar dörrar och allt annat de här personerna vanligen sysselsätter sig med. Bakgrundsmusiken bygger upp en spänning, vilken talar om att snart kommer det att hända något riktigt obehagligt (företrädesvis kommer ett monster/spökansikte att plötsligt dyka upp i rutan). När man plågats tillräckligt länge, dragit upp sin kudde till strax under ögonen och har hjärtat i halsgropen, då händer det på bråkdelen av en sekund. Det är de här överraskningssekvenserna (som egentligen inte är en överraskning då skräckfilmsgenren har utvecklats föga de senaste 20 åren) som jag finner mest obehagliga. Den civiliserade och analytiska människan byts mot en mindre rationellt tänkande varelse som i panik skriker rakt ut, trillar baklänges ur stolen och liggandes på golvet förbannar sig själv över att han aldrig lär sig.
Det kan tyckas att själva vitsen med denna typ av filmer är att publiken ska bli lite skrämd, det är en form av fascination över det äckliga och hemska hos människan. Det kan emellertid bli en aning handikapande om man råkar befinna sig i en biosalong och tittar på Narnia... För att strö extra salt i såren i min redan svårt sårade manlighet är det är knappast ett manligt krigiskt basröstskrik jag utstöter utan snarare ett gällt förpubertalt flickskrik.
En liten parantes i sammanhanget kan vara att jag även tycker att det är fruktansvärt jobbigt när det sker någonting som jag upplever som pinsamnt på tv. Rent instiktivt blundar jag och håller för öronen, vilket Stina finner väldigt underhållande. Finns det hjälp att söka för denna problematik? Chockterapi?
Kommentarer
Trackback
