blindtarmen

Det kan knappast betraktas som en nyhet längre, men Stina har fått jobb! På en förskola i Linköping, och tackat ja har hon också gjort. Jag är glad för hennes skull, då jag tror att hon har bättre förutsättningar för att trivas i Linköping än alternativet Malmö. Grattis Stina!

Beskedet mottogs dock med blandade känslor från oss båda två, även om jag i ärlighetens namn förmodligen inte har förstått innebörden fullt ut ännu. Vi har blivit bortskämda med att kunna umgås i princip varje dag i veckan, att alltid laga mat för två personer istället för en. Det är många par som inte har haft den lyxen i ett helt år som vi. I höst kommer dock verkligheten att se annorlunda ut. Hon kommer inte att flytta tillbaka till sin lägenhet nere i Stubor (a.k.a lilla Bronx) och jag kommer att få kompromissa en hel del med mitt liv här på campus. För mig innebär det att jag kanske inte tycker att tre dagars ledighet spenderas bäst på Stallarna/Sivans, utan jag tycker att det är roligare att sitta på tåget mot Linköping.

Så här i efterhand kan jag tycka att det rent av var bra att Malmö högskola strulade med alla papper så att hon tvingades läsa en termin extra i Växjö. Det gav oss tid att lära känna varandra och vi har nu en större beredskap att klara av den kommande tidens prövningar, än vad vi hade för ett halvår sedan. Jag hyser inga som helst tvivel om att vi kommer att klara det, men samtidigt är jag också medveten om att det inte kommer att gå helt smärtfritt. Om jag hade velat vara lite överdramatisk hade jag kunnat avsluta med det gamla ordspråket "det som inte dödar, härdar" men det vore faktiskt att tillskriva problemet för stora proportioner. Jag nöjer mig iställett med att konstatera att det man håller högt är värt att kämpa för.