blindtarmen

Det här med att ställa om klockan till sommartid och vintertid är inte min grej. Jag är den typen av människa som du får ringa och väcka morgonen för att jag har glömt det där med ställa fram trädgårdsmöblerna (eller hur det nu var igen?). Lagom tills jag har ställt om alla klockor i hushållet så är det vintertid igen som gäller. Det är lite som julpyntet, det är ju snart jul igen så varför då bemöda sig med att plocka ner ljusstaken? Om jag var ledare för ett politiskt parti hade mitt främsta vallöfte varit att det ska införas flextider på allt första veckan efter att klockan har ställts om till vinter/sommartid.

Jag är faktiskt ganska dålig på det mesta som har med tid att göra. Det gamla tv-programmet Robinson brukade ha en tävling där deltagarna utan klockor skulle tända en eld när det hade gått exakt en timme, närmast i tid vinner. Jag hade troligen råtorskat i en sån tävling.

Vad jag kanske inte i första hand ger sken av alla gånger är att jag faktiskt är ganska punktlig. Kommer jag ihåg en tid så ser jag till att vara där nästan exakt på klockslaget. Det har jag efter min käre far som tycker det är ohyggligt jobbigt att stå och vänta i fem minuter, samtidigt som han inte vill komma för sent. Min far är så snudd på sjukligt punktlig att han gärna cirkulerar ett par kvarter med bilen, bara för att inte komma för tidigt.

Det hjälper dock föga att vara punktlig om man i något förvirrat ögonblick inbillar sig att mötet är en timme senare än vad det egentligen är. Ibland hade jag nog behövt få en lapp med alla mina aktiviteter för den kommande vecka nerskrivna, precis som de veckobrev fröken skickade hem till föräldrarna när man gick på lågstadiet...

Jag har varit katastrofal på att uppdatera bloggen på sista tiden. Förklaringen ligger förmodligen i att jag tvingats till att skriva överdrivet mycket på diverse skoluppgifter, vilket har lett till att jag inte är direkt sugen på att skriva lite till när jag väl är färdig med uppgifterna.

Nyckeln till att läsa på universitet utan att bränna ut sig är att aldrig göra mer än vad som krävs av dig. Jag är ibland ganska dålig på att leva upp till det idealet, då jag inte gärna lämnar ifrån mig något som jag personligen inte känner är färdigbearbetat. Jag tror att det grundar sig i att jag egentligen tycker att det är ganska roligt med själva skrivandet.

Jag tycker att det är bra när teori och praktik integreras med varandra i utbildningen. Det jag inte uppskattar är då teorin tar över praktiken. Jag har nu haft praktik (VFU) ute på en skola i snart 4 veckor. Det är då rimligt att anta att man faktiskt ges möjlighet undervisar elever och öva på de bitarna i ens yrkeskompetens. Tydligen håller inte alla med mig på den punkten.

Det går helt enkelt inte att planera fyra bra lektioner om man samtidigt ska förbereda en intervju och läsa in kurslitteratur. Skrivuppgifterna från universitetet, som egentligen ska fungera som en brygga mellan den akademiska världen och verkligenheten, tar över allt utrymme. Istället för att få koncentrera sig på att undervisa får man sitta i möten och lösa uppgiter.

Jag säger inte att uppgifterna är helt ovidkommande för min framtida yrkesprofession, men jag anser att det är slöseri med tid. Med tanke på hur teoretiskt lagd lärarutbildningen är, vore det inte helt orimligt att påstå att de få praktiska veckorna som erbjuds är ytterst betydelsefulla för att kunna utveckla den kompetens som krävs för att kunna arbeta med människor.

Mycket kan man läsa sig till, men trots att du har läst 100 böcker om kommunikation så kommer du inte att ha minsta nytta av det om du sen inte kan praktisera de förvärvade kunskaperna när det väl kommer till kritan. Borde man då inte ta tillfället i akt och undervisa när man är ute på praktiken? Nä, jag var på ett möte om hållbar utveckling istället...

Ibland undrar man vad man egentligen håller på med. Tänk dig att det springer en välvuxen karl mot dig i full fart. Nu kastar du dig helt hämningslöst framför fötterna på denna best, med överkropp och huvud först. Han funderar inte på att stanna utan fortsätter rakt in i dig. Vilken rationellt tänkande varelse skulle utsätta sig för sådana fysiska risker? Lägg nu till en boll mellan dig och denne välvuxne best (små pojkar kan göra ont för den delen med), tycker du nu att det är fullt logiskt att riskera alla dina tänder för att nå till bollen innan motståndaren?

Om så är fallet, grattis, du har precis kvalat in till klubben "målvakter", klubben för mindre tänkande människor.

En målvakts intelligens blir ständigt ifrågasatt och det är inte undra på att så är fallet. Det är som seriefiguren Rocky en gång uttryckte det, "en jävligt muppig position, man står mil ifrån all action och viftar med sina Musse Pigg-vantar". Du kan stå och frysa i 89 minuter, på en grusplan i januari (förmodligen så långt ifrån glamour-livet i Premier League du kan komma), för att sedan sträcka dig när du väl får röra bollen.

Skadar du dig som målvakt under en match så behöver du inte fundera på att någon ska visa sig bussig och ställer sig i buren istället för dig. Nä, det krävs ett benbrott alá Henke Larsson för att du möjligtvis ska bli ursäktad och få halta ut i omklädningsrummet. Målvakter är ett härdat folk. Om en mittfältare skulle få ett skoskav på lilltån däremot, då ska båren in. Rehabträning i två veckor följer.. Bitter? nä...

Vetenskapliga (nåja) undersökningar har tagit mänskligheten ytterligare ett steg närmare svaret på bakfyllans olösta gåta. Efter helgens fältstudier och observationer verkar sömnbrist vara en större orsak än väntat till undertecknads benägenhet att bli fantastiskt bakfull.

Helgen erbjöd bl.a. släktkalas, vilket allt som oftast innebär både en skaplig alkoholkonsumtion samt sena kvällstimmar. I helgen blev dock mest av det sistnämnda. Testpersonerna (dvs. jag och Stina) gick och lade sig sent på natten (omkring kl. 03, vilket ungefär motsvarar en utekväll), utan att ha druckit nämnvärda mängder alkohol och vaknade således relativt sent på förmiddagen. Sömndruckna konstaterade båda att de kände sig synnerligen trötta samt att båda kände ett visst illamående, vilket det sistnämnda kan förklaras av det paj-frosseri som förekom kvällen innan.

Dagen förlöpte osedvanligt långsamt och varje uppgift kändes testpersonerna övermäktig. Något skolarbete var inte att tala om. Bekant scenario för någon kanske? De båda testpersonerna var eniga om att detta var en känsla nära den som upplevs vid en bakfylla.

Resultatet pekar med andra ord på att sömnbrist är en tidigare bortglömd faktor bakom bakfyllans mysterium. Sömnens betydelse för människan är sedan länge en vedertagen sanning för de flesta och varför skulle det vara annorlunda då personen i fråga är berusad?

För att fastställa ovan nämnda resultat krävs det en kontrollundersökning. Denne undersökning innefattar överkonsumtion av alkohol samt tidig sänggång, för att peka på konsekvenserna av god sömn på fyllan. Allt, givetvis, i vetenskapens namn.

Jag tror på att man bara kan få plats med ett visst antal saker i huvudet. När det uppkommer en ny kunskap får man välja att spara och flytta ett annat objekt till papperskorgen för frigöra tillräckligt med plats. Lite som en dator. Min hårddisk är dock sedan länge överfull och jag måste ständigt deleta (jag ogillar starkt svengelska uttryck men gör här ett undantag) gamla kunskaper för att göra plats för nya.

"markera VM-semifinalen 1958 mot Västtyskland, flytta till papperskorgen och rensa. Nu får jag plats med inhandlingslistan den här veckan!".

Det låter bra i praktiken, men tyvärr verkar det som om jag själv inte har något större inflytande på vilka kunskaper som raderas och adderas. Djupt rotade men föga nyttiga kunskaper som exempelvis mitt första postnummer verkar var omöjliga att glömma. Detta samtidigt som jag inte kan komma ihåg vart jag ha lagt mitt pass, glömmer att köpa kaffe varje gång jag handlar och tappar bort mina nycklar flera gånger om dagen.

Listor och almanackor är bra! om man kommer ihåg var man lägger dem. Om man mot all förmodan skulle komma ihåg att ta med sig inhandlingslistan (ett tips är att lägga den direkt i jackfickan, om du ska borsta tänderna emellan så kommer du att glömma den vid handfatet) så har man alltid glömt att skriva upp någon huvudingrediens och fokuserad på listan som man är kommer man inte på det förrän man står i kassan och ska betala.

Jag menar inte att vara elak med min tankspriddhet, det är inte okoncentration eller nonchalans. Jag försöker verkligen, men vissa saker kan inte gå in i huvudet, som när jag frågar Stina för tredje gången vad det blir till middag. Däremot kan jag Ronaldos fullständiga namn, om det hjälper någon.