blindtarmen

Nu börjar sommarkänslan sprida sig över campus. Träden är lite grönare, fåglarna lite mer morgonpigga, grillarna tänds (det gör de i och för sig redan då temperaturen kryper över 10 graders sträcket på det här stället), shortsen åker fram från sin vinterförvaring och livet känns lite lättare att leva.

Det fina vädret innebär dock ett stort bekymmer i undertecknads hushåll, nämligen värmen. Med detta avses inte det faktum att utomhustemperatur skulle vålla några större problem, snarare tvärtom. Solens efterlängtade strålar träffar mina fönster och bildar en värme som i det närmsta kan liknas vid när sadistiska småbarn (inga namn nämnda) bränner myror under ett förstoringsglas. Min lägenhets lokalisering leder dessutom till att jag varje dag under hela sommaren, mellan klockan 15-20, har en inomhustemperatur en bit över 30 grader. De som känner mig vet dessutom att jag är oerhört värmekänslig, så den här ekvationen går verkligen inte ihop på något sätt.

Vid dessa temperaturer börjar jag:
1) paniksvettas, jag får ta av mig t-shirten varje gång jag kommer innanför dörren. Faktumet att min kropp inte slutar utsöndra vätska genom huden gör att jag inte kan sitta still utan vankar oroligt fram och tillbaka. Under en varm dag får jag även byta t-shirt minst två ggr. Tre duschar om dagen är inte heller ovanligt.
2) Värmen gör att jag börjar känna mig snurrig och lättirriterad. Ett drag som är lätt att förväxla med bakfyllebeteende.
3) Då jag uppenbarligen inte har lärt mig att jag måste dricka mycket vatten, kommer detta i förlägningen att leda till vätskebrist och jag går in i ett tillstånd där jag glider in i en dimma och tappar kontakten med omvärlden.

Att genomlida detta varje dag är inget som rekommenderas och jag gör nog bäst i att börja titta efter ett alternativt boende (läs: i Stinas sommartomma lägenhet).

Imorgon trodde jag att jag skulle spela en fotbollsturnering här på Campus, en tunering så ärofylld att svenska cupen framstår som plojturnering i jämförelse (okej svenska cupen var ett dåligt exempel, men det är en annan diskussion). Jag trodde att jag skulle vara med fram tills jag vaknade imorse och knappt kunde andas. Givetvis så går jag och blir förkyld i tider så viktiga som dessa. Då förra veckan var väldigt intensiv med plugg och fotboll fem dagar i rad ( det hände senast i 15-årsåldern) beslöt jag mig tidigt för att avstå turneringen. Det hårda matchandet i klubblaget hade tagit ut sin rätt på nyckelspelaren i campus eget Allstar team (ödmjukt sagt, jag vet). På det sättet är jag och Zlatan rätt lika...men inte i några andra avseenden...

Så fort ryktet om min frånvaro spridit sig började folk höra av sig. Då det var hög efterfrågan på mina benskydd gick jag upp på vinden och letade runt lite. Jag hittade ett par extra benskydd, så svettimpregnerade att sannolikheten att Joel kommer få hudutslag av dem måste ses som överhängande. Det tragiska, förutom att jag hade kvar ett par benskydd jag inte använt på 5 år, är att det uppe på min vind ligger 4 st bollar, en massa konor, träningsväskor, värmebyxor, träningskläder jag inte använt sen jag flyttade till växjö, gamla matchtröjor som förvirrat sig ner i min väska för många år sedan, gamla målvaktshandskar med bästföredatum sommaren 02 mm. Tror jag verkligen att jag kommer att använda något av min 5 par avlagda fotbollsskor?

Min sjukdom i ljuset av mitt nyfunna anlag att samla på mig fotbollsrelaterat skräp leder mig till slutsatsen att jag har en liten materialförvaltare inom mig. För dem som inte är inne i fotbollssvängen kan materialförvaltaren beskrivas som en person som har (mer eller mindre) koll på alla grejer, kläder, tejp, konor osv. Behöver man ett par fotbollsskor så är det han man frågar. Materialaren är för det mesta en äldre herre som egentligen aldrig varit särskilt bra på fotboll själv, men som tycker att det är roligt att titta på. Materialaren fyller en minst lika viktig social funktion som att plocka fram kläder. Eftersom jag själv är oförmögen att spela imorgon, så får jag helt enkelt lyssna till mitt kall och bli den materialförvaltare som jag av ödet är ämnad att vara.

Jag har lätt för att bli paranoid när det gäller sjukdomar och skador. Det hör lite ihop med pessimisten inom mig som tror att allt djävulskap ska drabba just mig. Om det finns någonting som kallas för turistmage, så kommer det definitiv att drabba mig när jag är utomlands. Ett exempel på när jag trodde att jag hade drabbats av just denna åkomma var när jag och Stina var på Cypern. Efter några dagar dricker jag på ren reflex ett glas vatten ur kranen (vilket vi blivit rekommenderade att inte göra) och när jag förstått innebörden av mitt handlande börjar jag genast tro att jordens undergång är väldigt nära. Stina skrattar mest åt mig och tycker att jag överdriver, men jag tror verkligen att jag ska dö och tycka synd om mig själv är någonting som jag bra på. Sen kommer dock Stina på att jag bryggt kaffe på just det här vattnet hela veckan utan att bli sjuk och där står jag som ett fån i mitt mest ovärdiga tillstånd (dvs. självömkan). Bara under Cypern-resan var jag dessutom helt övertygad om att jag drabbats av både värmeslag och flammande hudutslag.

Igår spelade jag match. Efter matchen känner jag smärtor i bröstet, närmare bestämt mot bröstbenet. Idag på morgonen hade inte smärtorna gått över och minnen av folk som gått runt med punkterade lungor i flera dagar började så sakteliga göra sig påminda. Efter 20 minuter var jag helt enkelt tvungen att ringa alla hypokondrikers bästa vän, sjukvårdsrågivningen. Där kom jag fram till en lugn medelålders kvinna som tröstade mig och sa att det inte var någon fara, det var bara utvändiga smärtor. Min högst egenkonstruerade diagnos är att jag under matchen helt enkelt fick springa ovanligt mycket från min målvaktsposition och därigenom drabbats av träningsvärk i lungorna. Min lungkapacitet, som i det närmsta kan liknas vid en 60 årig kedjerökare, räckte helt enkelt inte till för denna erhörda fysiska ansträngning. För att ytterligare understryka min ringa lungkapacitet kan det även nämnas att jag förmodligen är den enda målvakten i blekingefyrans historia som har drabbats av kramp under pågående match. Det är ett helvete att springa och hämta alla bollar när motståndarna skjuter iväg dem hela tiden...

Igår firade jag och min käre flickvän vårat första år tillsammans som ett par. De obligatoriska blommorna inhandlades och jag traskade bort till Stina för att äta mat. Stina hade dagen innan avslöjat att hon hade planerat en picknick i det gröna, men på grund av väderomställningen så kunde tyvärr inte den planen genomföras.

Men nu är det så att jag har en flickvän med obergänsad fantasi och som kan arbeta sig runt sådana triviala problem som väder. Hon hade nämligen beslutat sig för att det visst gick att ha picknick inomhus och att hennes lampa och TV utgjorde basen för en utmärkt koja. Lägg därtill lite lakan, en madrass och lite gummiband så har du byggt dig en mysig koja. Maten som det bjöds på bestod av traditionell picknick mat som baguetter och pastasallad. Hon hade även kopierat en liten pixiebok som han hade färglagt själv, som hon gav som present. Sedan hjälpte jag henne att ladda ner en animerad film, Horton, som var sådär äckligt överpedagogisk. Hon är gullig min flickvän. Har jag nämnt att hon är förskolelärare förresten?

Jag har förkovrat mig i en väldigt fascinerande bok under hela helgen. Robert White har satt ihop denna spännande och fartfyllda antologi, bestående av mindre inlägg av diverse författare/forskare. Boken heter "Controversies in Enviromental Sociology" och som det framgår av titeln berör den miljöproblem ur ett sociologiskt perspepektiv. Men detta låter ju nästan intressant, vad är haken? Jo, det är såhär att den enbart finns att få tag i på engelska. Ja, men hur svårt kan det vara att läsa en bok på engelska? Det kan vara jävligt svårt har jag fått erfara den gångna helgen. Trots att jag har relativt stor erfarenhet av att läsa böcker på engelska, fann jag språket väldigt byråkratiskt och invecklat. Här hjälpte inte högstadieengelskan längre. Sen att det emellanåt var VM i långa meningar gjorde inte saken bättre.

En finess hos boken som jag fann väldigt roande var att det efter varje kapitel fanns en rad frågor som man kunde besvara. Vi skulle besvara 3 frågor x 7 kapitel. Grejen med frågor på engelska är att man inte ser betoningar och nyanser i dem. Detta gör det svårt att tolka vad de är ute efter att man ska svara.

Boken får av mig 2 av 5 vårlökar för att den behandlade ett intressant ämne, men de språkliga aspekterna samt den värdelösa uppgiften i samband med den (detta fick mig att skriva ett aggressivt hot-mail till ansvarig lärare, men jag fegade ur och skickade det aldrig) gjorde att jag inte fick ut så mycket av den. Vad ville de goda lärarna egentligen examinera? mina kunskaper i fikonengelska eller mina kunskaper om det sociologiska perspektivet på hållbar utveckling?

Lite roande att mitt nästa projekt, fördjupningsarbete inom hållbar utveckling, har mer språkliga och källkritiska krav än min flickväns c-uppsats... jag skulle ha läst i Malmö istället...

Jag är en vanemännsika. Jag följer ofta omedvetna mönster som i den närmaste kan liknas vid ritualer. Som att jag automatiskt tar på mig min fotbollsgrejer i en viss ordning utan att tänka på det, sitter på samma plats i omklädningsrummet, gör allt i en bestämd ordning på morgonen samt att jag alltid lägger mina pengar i höger bakficka när jag är ute på krogen. Bryts en vana eller ritual uppstår det direkt kaos i mitt huvud. Någon gång har jag sprungit runt hela Sivans utan att hitta mina pengar. Då låg dem i vänster bakficka...

Men tro inte att dessa ritualer är oförändliga över tid. Nej, så är det verkligen inte. Jag hade kunnat berätta om allt skrock jag hade för mig när jag var yngre (har lärt mig att inte säga "när jag var liten" då jag fortfarande i de flestas ögon är liten), men jag hade även som skrock att mina ritualer skulle vara hemliga, annars var de verkningslösa.

Idag hade jag sovmorgon till kl 10. Jätteskönt. För ett år sedan hade jag sovit som en stock till kl 9 och gått upp och genomfört mina ritualer i vanlig ordning dvs. sätta på kaffebryggaren, sätta på datorn, gå på toa, duscha, äta frukost i kalsingarna framför datorn, klä på mig, fixa frillan och borsta tänderna. Det brukar ta en timme ungefär.

Men imorse vaknade jag 06.30, somnade om till kl 7 och låg kvar i sängen av ren envishet till kl 8. Detta ledde till att jag i princip redan var färdig med alla morgonbestyr kl 9. Så nu sitter jag här och inte riktigt vet vad jag ska ta mig till.

Som förklaring till detta fenomen och förändring i min vanemässig struktur kan man ju se till att jag har en otroligt kvällstrött och morgonpigg flickvän. Men det vore fel att anklaga henne för att hon har förstört min dygnsrytm, hon har snarare förbättrat den och jag är mycket piggare och effektivare nu än vad jag var för ett år sedan. Även om hon inte är i växjö, som fallet är just nu, så går jag och lägger mig vid 22-tiden och vaknar 06.30. Jag sover också på min sida av sängen, närmast den kalla väggen, för att nämna ytterligare en vana till som sker per automatik. Egentligen ren idioti när man bara har en 90-säng. Varför använder jag bara 45 cm av dessa?

Det är en märklig värld vi lever i. När Rami Shaaban släpper in en boll från halva plan i matchen mot GIF Sundsvall är det en målvaktstabbe. När Marco Senna (Villa Real) gör ett liknande mål mot Real Betis i spanska ligan benämns det som ett "dröm-mål"...

Som bajare och målvakt har jag tagit Rami i försvar trots alla gliringar från min omgivning (har folk inget bättre för sig än att sms-bomba en människa i djup sorg efter en förlust? var är ni när Bajen vinner?). Jag tycker fortfarande att det inte är en tavla, utan det är en grym prestation av GIF-spelaren som visar på väldigt god spelförsåelse. Precis som Aftonbladet verkar resonera kring Marco Sennas skott från halva plan. Lustigt... är det ingen målvaktstavla? trots att det i princip är två identiska situationer, så är det tydligen annorlunda bedömning från aftonbladets sida?

Hedman är mediakåtheten personifierad...råtta

Aftonbladet, liksom merparten av alla tidningsmedium, är bara ute efter en sak: att sälja lösnummer. Rami Shaaban är en fixstjärna och rubriker, helst krisrubriker, med hans namn säljer många lösnummer.

Folk verkar tycka att det är bortkastade pengar när lagets i särklass dyraste spelare blir petad av en reserv. Jag väljer att se det som om att Hammarby har allsvenskans i särklass bästa målvaktsbesättning. Reservkepsen Björklund går in och storspelar när LANDSLAGSMÅLVAKTEN Rami Shaaban svajar och dessutom råkar gå och bli sjuk. När tillfälle ges kommer Rami att ta tillbaka sin plats och prestera.

Cypern va hur skönt som helst. Jag har solat (lite, tål inte värme tillräckligt bra och har dessutom anlag för rikliga svettningar), badat (trots att jag är kronoberg läns största badkruka), läst (endast skönlitteratur, vilket var ett tag sedan) och motionerat (promenader mellan solstolen och poolen samt några omgångar beach-tennis).

Men desto bättre man har haft det under sin semester, desto hårdare blir man slagen av vardagens alla krav och måsten när man kommer hem. Just nu är det inte lätt att vara lärarstudent vid Växjö universitet och läsa kursen Hållbar utveckling. Jag tvivlar starkt på att jag hade varit bättre förberedd inför den stundande veckans alla uppgifter ifall jag hade låtit bli att åka till Cypern, men samtidigt blir det så mycket svårare att komma tillbaka in i skoltänket när man väl har lyckats koppla bort allt under en veckas tid.

När man får en sådan verklighetschock är det inte långt ifrån att man hoppa av utbildningen och skaffar ett jobb i kassan på konsum istället. Men det nöjet tänker jag inte ge de jävlarna. Med risk för att låta en aning konspiratorisk kan jag nämligen avslöja att jag har genomskådat deras ondskefulla plan. Storebror har nämligen upptäckt att han utbildar fler lärare än vad det finns behov för. Det Storebror gör i det läget är att han gör lärarutbildningen oerhört tråkig, med stora inslag av AUO (allmänt utbildningsområde). Storebror vill döda studenternas motivation och vill att de ska finna sina studier meningslösa. Tråkiga föreläsare, som avhandlar ännu tråkigare ämnen är avsedda för att studenterna ska ledsna på skiten och sadla om till telefonförsäljare.

Plan B, när Storebror märker att hans uttråkningsplan inte hjälper i tillräckligt stor utsträckning, är att trycka ihop alla inlämningarna och uppgifter så att arbetsbördan ska avskräcka de stackars lärarstudenterna. Han beslutar sig även för att kasta in lite nya uppgifter, helt från ingenstans, som dessutom till synes saknar någon som helst relevans. De som inte bränner ut sig på vägen frågar sig åtminstone både en och två gånger varför de utsätter sig själva för en sådan press.

Nu när du vet det svenska utbildningssystemet smutsiga hemlighet gör du bäst i att vakta din rygg vart du än går. Gå helst ingenstans efter mörkrets inbrott. Ser du någon som följer efter dig, spring så in i helvete.

...och framför allt, ta inte saker för mer än vad de faktiskt är!

Jag har alltid fascinerats av idrottsmän som avviker från det normala. Då helst inte enbart i deras prestationer utan även i deras sätt att tänka och vara. Det jag tycker är så fantastiskt roligt när det kommer fram en idrottsman som trots att han (eller hon får jag tillägga eftersom vi lever på 2000-talet) inte följer strömmen, ändå framstår som en vinnare. Utan dessa bohemers framgångar inom deras idrott hade vi förmodligen aldrig kommit ihåg dem, men det är i första hand deras galenskap som fastnar i våra minnen.

Jag tycker att det är skitroligt att den alpina skidåkaren Bode Miller bor i en husvagn, har sin bästis som personlig kock och alltid värmer upp med en krogrunda kvällen innan viktiga tävlingar. Många har hamnat i svårigheter efter deras aktiva karriär, då de även då inte velat passa in i något mönster. Det är emellertid en felaktig slutsats att dessa excentriska idrottsmän alltid innebär problem för sin omgivning.

Därför tänkter jag presentera en topp-lista med några av de mest excentriska idrottsmän som gått på denna jord. Kort och gott, en lista över de, enligt mig, 5 galnast fotbollsmålvaktern. Kvalificeringen till topplistan har varit tidskrävande, men är nu fastställd. Jag har valt att enbart ha med målvakter som har lyckats på högsta nivå (i varierande grad givetvis) och för de flesta fotbollsupportrar är välkända namn. Jag kommer med jämna mellanrum uppdatera listan och börja bakifrån, för att få en schysst nedräkningseffekt.

Men nu ska jag skita i det här sålänge. Om lite mer än 24 timmar sitter jag i en solstol på Cypern med en Piña Colada i näven. Solong suckers!

Jag vet inte vad som hände i mitt huvud i söndags förmiddag. Problemet kanske rentav kan förklaras igenom att det var just det som var bristen, att det inte hände något. I vilket fall så upptäckte jag, bakfull som ett ägg, att min mobil hade stängt av sig. Den har gjort det ett par gånger tidigare så det var inget konstigt med det. Det kan dock vara svårt att öppna en mobiltelefon med sin bankomatkod (jag har givetvis olika koder till allt)..

Uppenbarligen funkade inte bankomatkoden. Nähe tänkte jag, jag får väl prova något annat. Så jag försökte med portkoden till lägenheten i Karlskrona, utan önskat resultat. Trots att jag vet att man bara får tre chanser på sig innan telefonen låser sig och begär PUK-kod försökte jag en sista gång och telefonen låste sig (PUCKO-kod sa en av mina gamla handbollstränare en gång och han hade nog inte så fel i det).

Det är inte så att man går runt med en PUK-kod i bakfickan när man är på träningsläger i Hällevik, så jag fick snällt vänta tills jag kom hem till Växjö innan jag, om möjligt ännu tröttare än vad jag var på förmiddagen, började härja med PUK-koder och den biten. Eftersom mitt SIM-kort är från den tiden innan Europolitan blev Vodafone som sen blev Telenor, har PUK-koden försvunnit någonstans på vägen. Då visar det sig att man nu för tiden kan gå in på Telenors hemsida och logga in på "mina sidor". Där står PUK-koden på förstasidan.

Som den bakåtsträvare jag är, gnäller jag alltid på alla nymodigheter. Jag är av uppfattningen att det som är tänkt att underlätta med tekniken oftas krånglar till det istället. Som vid Växjö universitet där man får gå in på 100 internetsidor och logga in på lika många innan man förstår vad som ska göras. Men den här gången så räddade den moderna tekniken mig, dessutom på ett väldigt smidigt sätt. Även en trasig klocka går rätt två gånger om dygnet.

Det här med att ställa om klockan till sommartid och vintertid är inte min grej. Jag är den typen av människa som du får ringa och väcka morgonen för att jag har glömt det där med ställa fram trädgårdsmöblerna (eller hur det nu var igen?). Lagom tills jag har ställt om alla klockor i hushållet så är det vintertid igen som gäller. Det är lite som julpyntet, det är ju snart jul igen så varför då bemöda sig med att plocka ner ljusstaken? Om jag var ledare för ett politiskt parti hade mitt främsta vallöfte varit att det ska införas flextider på allt första veckan efter att klockan har ställts om till vinter/sommartid.

Jag är faktiskt ganska dålig på det mesta som har med tid att göra. Det gamla tv-programmet Robinson brukade ha en tävling där deltagarna utan klockor skulle tända en eld när det hade gått exakt en timme, närmast i tid vinner. Jag hade troligen råtorskat i en sån tävling.

Vad jag kanske inte i första hand ger sken av alla gånger är att jag faktiskt är ganska punktlig. Kommer jag ihåg en tid så ser jag till att vara där nästan exakt på klockslaget. Det har jag efter min käre far som tycker det är ohyggligt jobbigt att stå och vänta i fem minuter, samtidigt som han inte vill komma för sent. Min far är så snudd på sjukligt punktlig att han gärna cirkulerar ett par kvarter med bilen, bara för att inte komma för tidigt.

Det hjälper dock föga att vara punktlig om man i något förvirrat ögonblick inbillar sig att mötet är en timme senare än vad det egentligen är. Ibland hade jag nog behövt få en lapp med alla mina aktiviteter för den kommande vecka nerskrivna, precis som de veckobrev fröken skickade hem till föräldrarna när man gick på lågstadiet...

Jag har varit katastrofal på att uppdatera bloggen på sista tiden. Förklaringen ligger förmodligen i att jag tvingats till att skriva överdrivet mycket på diverse skoluppgifter, vilket har lett till att jag inte är direkt sugen på att skriva lite till när jag väl är färdig med uppgifterna.

Nyckeln till att läsa på universitet utan att bränna ut sig är att aldrig göra mer än vad som krävs av dig. Jag är ibland ganska dålig på att leva upp till det idealet, då jag inte gärna lämnar ifrån mig något som jag personligen inte känner är färdigbearbetat. Jag tror att det grundar sig i att jag egentligen tycker att det är ganska roligt med själva skrivandet.

Jag tycker att det är bra när teori och praktik integreras med varandra i utbildningen. Det jag inte uppskattar är då teorin tar över praktiken. Jag har nu haft praktik (VFU) ute på en skola i snart 4 veckor. Det är då rimligt att anta att man faktiskt ges möjlighet undervisar elever och öva på de bitarna i ens yrkeskompetens. Tydligen håller inte alla med mig på den punkten.

Det går helt enkelt inte att planera fyra bra lektioner om man samtidigt ska förbereda en intervju och läsa in kurslitteratur. Skrivuppgifterna från universitetet, som egentligen ska fungera som en brygga mellan den akademiska världen och verkligenheten, tar över allt utrymme. Istället för att få koncentrera sig på att undervisa får man sitta i möten och lösa uppgiter.

Jag säger inte att uppgifterna är helt ovidkommande för min framtida yrkesprofession, men jag anser att det är slöseri med tid. Med tanke på hur teoretiskt lagd lärarutbildningen är, vore det inte helt orimligt att påstå att de få praktiska veckorna som erbjuds är ytterst betydelsefulla för att kunna utveckla den kompetens som krävs för att kunna arbeta med människor.

Mycket kan man läsa sig till, men trots att du har läst 100 böcker om kommunikation så kommer du inte att ha minsta nytta av det om du sen inte kan praktisera de förvärvade kunskaperna när det väl kommer till kritan. Borde man då inte ta tillfället i akt och undervisa när man är ute på praktiken? Nä, jag var på ett möte om hållbar utveckling istället...

Ibland undrar man vad man egentligen håller på med. Tänk dig att det springer en välvuxen karl mot dig i full fart. Nu kastar du dig helt hämningslöst framför fötterna på denna best, med överkropp och huvud först. Han funderar inte på att stanna utan fortsätter rakt in i dig. Vilken rationellt tänkande varelse skulle utsätta sig för sådana fysiska risker? Lägg nu till en boll mellan dig och denne välvuxne best (små pojkar kan göra ont för den delen med), tycker du nu att det är fullt logiskt att riskera alla dina tänder för att nå till bollen innan motståndaren?

Om så är fallet, grattis, du har precis kvalat in till klubben "målvakter", klubben för mindre tänkande människor.

En målvakts intelligens blir ständigt ifrågasatt och det är inte undra på att så är fallet. Det är som seriefiguren Rocky en gång uttryckte det, "en jävligt muppig position, man står mil ifrån all action och viftar med sina Musse Pigg-vantar". Du kan stå och frysa i 89 minuter, på en grusplan i januari (förmodligen så långt ifrån glamour-livet i Premier League du kan komma), för att sedan sträcka dig när du väl får röra bollen.

Skadar du dig som målvakt under en match så behöver du inte fundera på att någon ska visa sig bussig och ställer sig i buren istället för dig. Nä, det krävs ett benbrott alá Henke Larsson för att du möjligtvis ska bli ursäktad och få halta ut i omklädningsrummet. Målvakter är ett härdat folk. Om en mittfältare skulle få ett skoskav på lilltån däremot, då ska båren in. Rehabträning i två veckor följer.. Bitter? nä...

Vetenskapliga (nåja) undersökningar har tagit mänskligheten ytterligare ett steg närmare svaret på bakfyllans olösta gåta. Efter helgens fältstudier och observationer verkar sömnbrist vara en större orsak än väntat till undertecknads benägenhet att bli fantastiskt bakfull.

Helgen erbjöd bl.a. släktkalas, vilket allt som oftast innebär både en skaplig alkoholkonsumtion samt sena kvällstimmar. I helgen blev dock mest av det sistnämnda. Testpersonerna (dvs. jag och Stina) gick och lade sig sent på natten (omkring kl. 03, vilket ungefär motsvarar en utekväll), utan att ha druckit nämnvärda mängder alkohol och vaknade således relativt sent på förmiddagen. Sömndruckna konstaterade båda att de kände sig synnerligen trötta samt att båda kände ett visst illamående, vilket det sistnämnda kan förklaras av det paj-frosseri som förekom kvällen innan.

Dagen förlöpte osedvanligt långsamt och varje uppgift kändes testpersonerna övermäktig. Något skolarbete var inte att tala om. Bekant scenario för någon kanske? De båda testpersonerna var eniga om att detta var en känsla nära den som upplevs vid en bakfylla.

Resultatet pekar med andra ord på att sömnbrist är en tidigare bortglömd faktor bakom bakfyllans mysterium. Sömnens betydelse för människan är sedan länge en vedertagen sanning för de flesta och varför skulle det vara annorlunda då personen i fråga är berusad?

För att fastställa ovan nämnda resultat krävs det en kontrollundersökning. Denne undersökning innefattar överkonsumtion av alkohol samt tidig sänggång, för att peka på konsekvenserna av god sömn på fyllan. Allt, givetvis, i vetenskapens namn.

Jag tror på att man bara kan få plats med ett visst antal saker i huvudet. När det uppkommer en ny kunskap får man välja att spara och flytta ett annat objekt till papperskorgen för frigöra tillräckligt med plats. Lite som en dator. Min hårddisk är dock sedan länge överfull och jag måste ständigt deleta (jag ogillar starkt svengelska uttryck men gör här ett undantag) gamla kunskaper för att göra plats för nya.

"markera VM-semifinalen 1958 mot Västtyskland, flytta till papperskorgen och rensa. Nu får jag plats med inhandlingslistan den här veckan!".

Det låter bra i praktiken, men tyvärr verkar det som om jag själv inte har något större inflytande på vilka kunskaper som raderas och adderas. Djupt rotade men föga nyttiga kunskaper som exempelvis mitt första postnummer verkar var omöjliga att glömma. Detta samtidigt som jag inte kan komma ihåg vart jag ha lagt mitt pass, glömmer att köpa kaffe varje gång jag handlar och tappar bort mina nycklar flera gånger om dagen.

Listor och almanackor är bra! om man kommer ihåg var man lägger dem. Om man mot all förmodan skulle komma ihåg att ta med sig inhandlingslistan (ett tips är att lägga den direkt i jackfickan, om du ska borsta tänderna emellan så kommer du att glömma den vid handfatet) så har man alltid glömt att skriva upp någon huvudingrediens och fokuserad på listan som man är kommer man inte på det förrän man står i kassan och ska betala.

Jag menar inte att vara elak med min tankspriddhet, det är inte okoncentration eller nonchalans. Jag försöker verkligen, men vissa saker kan inte gå in i huvudet, som när jag frågar Stina för tredje gången vad det blir till middag. Däremot kan jag Ronaldos fullständiga namn, om det hjälper någon.

Det var när jag imorse i vanlig ordning skulle fixa håret som det slog mig. Först trodde jag att det var ljuset eller min morgontrötta ögon som spelade mig ett spratt. Efter att ha studerat fenomenet ingående, i diverse olika vinklar, gick det dock så sakterliga upp för mig. Visst var det ett grått hårstrå jag såg!

Detta dagen efter att jag fyllt 21. Är det nu det börjar gå utför?

Blandningen mellan panik, ångerst och stress gjorde att jag snabbt som fan ryckte bort hårstrået och spolade ner det i handfatet. Visst hade jag fått lite rynkor runt ögnen? Hade inte hårfästet krypit lite högre upp? Hade inte skägget vuxit lite mer än vad det normalt gör? Oj, vad ont i ryggen jag har... När skulle färdtjänsten komma nu igen?

Vissa saker väljer man inte, man får dem på köpet.

Ta tv-boxar som exempel. Man vill ha en bestämd kanal, säg discovery. Det innebär emellertid att du får betala ett hutlöst pris för ett kanalpaket, med en massa andra kanaler som du egentligen inte är intresserad av. Tv-kanaler säljs inte styckevis och det får man helt enkelt lära sig att leva med.

Min käre flickvän har i skrivande stund praktik på en förskola i Malmö. På förskolor finns det tydligen snoriga barn, vilket kom som en nyhet för mig. Tydligen så innebär arbetet som förskolelärare en hel del fysisk kontakt med dessa snoriga barn. Jag har fått det berättat för mig av personer som är betydligt mer insatta i ämnet, att många förskolelärare blir sjuka när det går en mindre snor-epidemi bland barnen, speciellt i början av deras yrkesverksamma liv.

Detta leder i förlängningen till att min flickvän tar med sig jobbet hem, i den meningen att hon drar med sig objudna gäster i form av dagisbaciller hem till mig. Under hennes första halvår som färdig förskolelärare kommer jag förmodligen drabbas av alla barnsjukdomar som finns. Man är inte så cool när man har vattenkoppor vid 21 års ålder (nu har jag förvisso haft det en gång redan, men själva grejen).

Men bacillerna till trots är jag glad för Stinas skull. Hon är i slutet av sin utbildning och det går inte att ta miste på att hon verkligen trivs med att jobba med barn. Den glädjen som jag ser hos henne gör att jag lätt kan ta några förkylningar. Det ingår i paketet.

Igår eftermiddag blev det så äntligen klart. Rami Shaaban kommer att stå mellan hemmalagets stolpar på Söderstadion i år. Ryktena om att det skulle hållas en presskonferans kl 17.00 ledde till att jag i 20 minuter satt och F5:ade (dvs uppdaterade i hopp om att se nyheten så snabbt som möjligt) Hammarbys officiella hemsida i väntan på att få se Rami i Hammarbys tröja. Tur att man inte har viktigare saker för sig.

I takt med stigande ålder så har fotbollens betydelse flyttats från mitt eget utövande till andras. Jag spelar fortfarande fotboll och kommer förmodligen att fortsätta göra det i flera år till, men det är inte på liv och död längre. Men när Hammarby spelar, nåde den som försöker störa mig.

Jag har rent geografiskt sett aldrig bott i närheten av mitt kära Hammarby, vilket har lett till att jag inte kunnat se de flesta matcherna på plats. Innan jag flyttade hemifrån kunde jag se alla Hammarbys matcher på tv, då min far förmodligen är en ännu mer hängiven Hammarbysupporter än vad jag är och inte hade några problem att betala för kalaset.

När jag flyttade hemifrån mötte dock en helt annan verklighet mig. Jag hade helt enkelt inte råd med att betala ett canalplus-abonnemang med alla extra utgifter som tillkommer i form av säsongskort mm. Sveriges Radios webbsändningar har varit min räddning allt sedan dess.

Att vara en webbradio-supporter är emellertid ingen dans på rosor. Frustrationen över att inte visuellt kunna se matchen och situationerna som uppstår får en att skrika rakt ut i ångest varje gång som bollen närmar sig Hammarbys mål. Man skriker, skrattar, gråter, skäller på allt och alla om vartannat. Då är det ingen människa som vill vara i närheten. Det värsta är emellertid att de sätter de värsta stolpskotten till att kommentera dessa webbradiomatcher. De kommer av sig, blandar ihop spelare och säger saker som river upp djupa sår i mitt Bajenhjärta. De hånar mig och spottar på mig kort och gott.

Men trots detta lidande så har fotbollsfebern nu verkligen väckts inom mig. Tacka Rami Shaaban för det. Det spritter i kroppen, en känsla som närmast kan liknas vid en nyförälskelse och jag är otålig inför att få sitta och våndas ännu en säsong framför webbradion.

Jag ser mig själv som en tolerant granne. Bor man på campus får man räkna med grannarna har en och annan efterfest, det hör till. Jag har dock det senaste året stört mig på att mina grannar ställer ut sina sopor i korridoren, för att sedan låta dessa stå och lukta surströmming i flera dagar. Det är inte okej.

Men i enlighet med den mentaliteten som råder i det svenska samhället så vill jag inte klaga och vara till besvär... åtminstonde inte så högt så att någon hör...

Jag har dock funnit ett sätt att hämnas på mina grannars motbjudande ovana, utan att behöva konfrontera dessa. Jag ställer helt sonika ut mina sopor brevid min grannes stinkande skräpsamling och väntar på att denne ska bära ut mina sopor också. Min granne verkar inte reflektera över hur dennes sopor ständigt fortplantar sig, utan bär snällt ut mina sopor.

Denna aktion har dock inte lett till att min granne slutat ställa ut soporna i korridoren. Han fattar nog helt enkelt inte vad som försiggår. Men jag måste ändå erkänna att jag känner mig ganska nöjd med att jag har gratis sophämtning.

En kreativ skatteplanerare hade förmodligen försökt få igenom detta som "hushållsnära tjänster" i sin deklaration.

Jag känner emellertid att risken för övermod från min sida blir allt mer överhängande. Kommer han att märka om jag lägger dit lite fler grejer som jag önskar bli av med? Kommer han att kasta soporna på rätt ställe om jag sorterar dem åt honom?