Tåg-konversationer
I helgen har varit på besök i min hemstad Karlskrona. På tåget ner till blåshålet fick jag stifta bekantskap med en väldigt speciell person. Vi presenterade oss aldrig för varandra, men mannen var i 50 års åldern och hade en lätt arom av svett och öl. Det syntes lång väg att den här herrn hade varit med förr, med sina grova knegarhänder, sin slitna 70-tals jacka och sitt väderbitna ansikte.
Stina och jag tänkte att vi skulle hamna brevid varandra om en av oss betalde i biljettautomaten, men så var inte fallet. Istället fick jag sitta brevid tidigare nämnda man. Stina fick sitta i sätet framför, brevid en man, också i 50-års åldern, men med ett betydligt trevligare yttre. Jag kunde nästan höra henne fnittra där framme...
Mannen som luktade svett och öl var väldigt pigg på att prata. I början tyckte jag att det var lite småtrevligt, men började snart tröttna på monologen om hans liv och efter en stund ville jag bara att han skulle hålla käften. Men mannen var väldigt intresserad av Karlskrona och undrade var man skulle gå om man ville jaga fagra damer, så konversationen dog aldrig.
Jag fick också reda på att han jobbade i Norge, men bodde i Emmaboda. Han hade suttit på diverse tåg, som han redogjorde för i detalj, sedan kl 08 på morgonen. Han jobbade som rörsvetsare och lyfte 36 tusen i månaden, vilket var ungefär tre ggr så mycket som han hade tjänat med samma arbete i Sverige.
Då vi närmade oss Emmaboda skulle han ringa en taxi, för det blir mycket smutstvätt att släpa på efter två veckors arbete i Norge, passade jag på att låtsassomna och där dog vår konversation tillslut.
Varför ska alltid dessa personer hamna brevid mig? Det spelar ingen roll om det är buss eller tåg. Alltid ska något orginal sätta sig brevid mig. Vad säger det om mig?
Stina och jag tänkte att vi skulle hamna brevid varandra om en av oss betalde i biljettautomaten, men så var inte fallet. Istället fick jag sitta brevid tidigare nämnda man. Stina fick sitta i sätet framför, brevid en man, också i 50-års åldern, men med ett betydligt trevligare yttre. Jag kunde nästan höra henne fnittra där framme...
Mannen som luktade svett och öl var väldigt pigg på att prata. I början tyckte jag att det var lite småtrevligt, men började snart tröttna på monologen om hans liv och efter en stund ville jag bara att han skulle hålla käften. Men mannen var väldigt intresserad av Karlskrona och undrade var man skulle gå om man ville jaga fagra damer, så konversationen dog aldrig.
Jag fick också reda på att han jobbade i Norge, men bodde i Emmaboda. Han hade suttit på diverse tåg, som han redogjorde för i detalj, sedan kl 08 på morgonen. Han jobbade som rörsvetsare och lyfte 36 tusen i månaden, vilket var ungefär tre ggr så mycket som han hade tjänat med samma arbete i Sverige.
Då vi närmade oss Emmaboda skulle han ringa en taxi, för det blir mycket smutstvätt att släpa på efter två veckors arbete i Norge, passade jag på att låtsassomna och där dog vår konversation tillslut.
Varför ska alltid dessa personer hamna brevid mig? Det spelar ingen roll om det är buss eller tåg. Alltid ska något orginal sätta sig brevid mig. Vad säger det om mig?
Kommentarer
Trackback
